Åter till Barrøy

Nu är den norske författaren Roy Jacobsen tillbaka med en uppföljare till De osynliga. Vitt hav heter den. Vi följer Ingrid Barrøy, samma huvudperson som i De osynliga. Nu är hon i 35 - årsåldern och i romanens inledning arbetar hon på en fiskfabrik men beslutar sig för att återvända till sin barndoms Barrøy, en liten ö utanför den nordnorska kusten. Det blir en arbetsam och ensam tillvaro på den avfolkade ön. Ingrid är medveten om vad ensamhet kan göra med en människa. Men - är hon då alldeles ensam? Hon förnimmer en närvaro som så småningom får sin förklaring.  Året är 1944. Tyskarna finns överallt; de norska medlöparna också; människor befinner sig i fångenskap och på flykt. Ingrid tar sig an problemen eftersom de dyker upp och hon får händerna fulla med att hjälpa dem som kommer i hennes väg; främst kvinnor och barn. Ingrid är stark, orädd och finner alltid på råd.  En lika dramatisk som otäck händelse gör att Ingrid hamnar på sjukhus. Hon tappar minnet och den obehagliga händelsen är nära att knäcka henne. Men så småningom kommer hon tillbaka till livet. Hon är inte ensam längre och hon behövs som aldrig förr. Tempot i Vitt hav är helt annorlunda än i De osynliga. Men de fantastiska miljöskildringarna är desamma liksom skildringen av fiskarböndernas dagliga sysslor. Författaren - född och även nu bosatt i Oslo - förefaller vara väl förtrogen både med miljö, arbetssätt och levnadsvanor. Romanen är full av vackra formuleringar och underbara metaforer. En får en känsla av att vara nära livet på Barrøy och och nära livet självt. Jag skulle inte säga nej tack till en fortsättning.Översättare: Staffan Söderblom; Norstedts förlag
 

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att bjuda på en smakebit av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers! Min smakebit för oss till Japan - vart annars - på 1600-talet. Shogunatet har förbjudit kristendomen och de kristna förföljs, tillfångatas och torteras. Två unga jesuitpräster från Portugal bestämmer sig för att bistå sina trosfränder. Shusako Endos Tystnaden har nyöversatts av Eiko och Yukiko Duke. Martin Scorsese har skrivit ett förord (det läser jag sedan). Han älskar boken och har läst den flera gånger. Min smakebit kommer från sidan 56 i Tystnaden. En av prästerna skriver hem. 
"Men låt mig nu ge er lite mer ingående upplysningar om invånarna i byn Tomogi. De är fattiga bönder som hankar sig fram på att odla potatis och vete på små åkerlappar, alla mindre än tre hektar. De har inga risfält. När man ser hur de odlar jorden halvvägs uppför berget åt sjösidan, slås man inte så mycket av deras outtröttliga flit och uthållighet som av den grymma tillvaro de har fått i arv. Lika fullt avtvingar domaren i Nagasaki dem oresonliga skatter. Jag försäkrar er att dessa bönder under lång tid har arbetat som själlösa kreatur och som sådana har de dött. Anledningen till att vår religion har trängt in i detta område, likt vatten som sugs upp av torr jord, är att den har skänkt denna skara människor en mänsklig värme som de tidigare inte har känt till. För första gången har de träffat människor som har behandlat dem som mänskliga varelser. Det var prästernas mänskliga vänlighet och barmhärtighet som rörde deras hjärtan." Fler smakebitar HÄR

Röster under himlen

Av en händelse kom jag att lyssna på Lördagsmorgon i P2 idag. Och det blev riklig utdelning. Musikaliskt - så klart - men även litterärt. Programledaren Eva Sjöstrand ägnade sig en del åt författare som inte fått Nobelpriset men mycket väl kunde ha fått det. Först ut var Dylan Thomas som för övrig inspirerat årets nobelpristagare Bob Dylan till att ta sig efternamnet Dylan. En del av Dylan Thomas dikter har tonsatts. Själv läste han ur sin novell A Child´s Christmas in Wales. Mest känd är han kanske för Under Milk Wood, ett hörspel för 27 röster, och en fick också höra författaren själv läsa. Eva Sjöstrand nämnde också Leonard Cohen som när han fick det spanska Prinsen av Asturien - priset - ett pris som påminner om Nobelpriset - berättade LC att han inspirerats mycket av den spanske diktaren Garcia Lorca och att han lärt sig spela gitarr av en spansk gitarrist.  Hon talade om den amerikanske poeten Carl Sandburg och nämnde bl. a. Himlavalv av morgondagar: ett dikturval i FIB:s lyrikklubb 1958 (tänk! att jag hittade den i min hylla!) och In De Winter Time spelades. Eva Sjöstrand spelade också And the Waltz goes on ur Amerika, vals för textlös kör och orkester, som komponerats av ingen mindre än skådespelaren Anthony Hopkins. Den amerikanska poeten Emily Dickinson fanns med med en tonsatt dikt, Christmas time of Year. Eva Sjöstrand nämnde också Swede Hollow, Ola Larsmos senaste bok i samband med att Malena Ernman sjöng Emigrantvisa. Benedictus, nr 12 ur The Armed Man – A Mass for Peace, 1999, av Karl Jenkins är ett fantastisk musikstycke

En kvinna i blått

Det är alltid lika trevligt att läsa en ny bok i Ruth Galloway - serien. En kvinna i blått är den åttonde i raden. Ruth Galloway bor kvar i sin ensliga stuga vid saltängarna och havet i Norfolk med dottern Kate. Ruth Galloway är rättsarkeolog och egentligen har hon inte något med kriminalkommissarie Harry Nelsons utredning av morden i pilgrimsorten Walsingham att göra, men hon nästlar sig in ändå. Med en viss rätt, kan en tycka. Ruths och Nelsons tidigare förhållande visar sig vara känt av fler än de vill tro. Nelson har problem på hemmaplan med hustrun, den vackra Michelle. Riktigt hur stora de är vet han egentligen inte riktigt. Men det vet Elly Griffiths och hennes läsare. Nelson är tvärare än någonsin och Ruth verkar inte riktigt på humör heller. Men det har ju sin förklaring.  Miljöskildringen är intressant. Walsingham är en pilgrimsort och hela dess bakomliggande historia stämmer. Kanske tycker jag att de mänskliga relationerna inte är  alldeles trovärdigt skildrade, men det är framför allt slutet jag inte är riktigt nöjd med. Hoppas att det rättar till sig i nästa roman. För det är klart att jag tänker läsa den!

Hett i hyllan

Monika på Bokföring enligt Monika: "Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"
Fråga mig inte varför Shantaram av Gregory David Roberts fortfarande är oläst. Den har stått i hyllan och på läslistan hur länge som helst. Det har till och med hunnit komma en fortsättning Bergets skugga. Författaren är född i Melbourne i Australien. Efter en skilsmässa hamnade GDR i drogmissbruk som han finansierade genom rån. Han rymde från fängelset och gav sig iväg till Bombay där han bl. a. kom att arbeta i slummen. Men han satt också i indiskt fängelse där han for mycket illa. Det var där han började skriva Shantaram, som till vissa delar bygger på hans eget liv. 942 lockande sidor i översättning av Hans O. Sjöström. Brombergs förlag

Oksanens senaste

Sofi Oksanens senaste roman, Norma, är i det närmaste en spänningsroman. Alltså inte riktigt likt Oksanen. Men inte helt olikt ändå ska det visa sig. Norma handlar mycket om handel med hår, som täckmantel för en ännu mer omfattande handel med barn och livmoderturism. Ett cyniskt exploaterande av människors drömmar på kvinnornas bekostnad. För vilka betyder hår mycket? Vilka är det som föder barnen? En maffialiknande klan, styrd av en samvetslös gudfader, Lambert, gör pengar över hela världen. Norma är en ung kvinna med onormalt riklig hårväxt som försöker reda ut omständigheterna kring sin mors plötsliga död. Självmord, sa släkten, men det trodde inte Norma på. Modern har bedrivit sin egen affärsverksamhet och hon har försökt hålla sin dotter skadeslös in i det sista. Men - hon har också fört Norma bakom ljuset. Norma lyckas få arbete på samma hårsalong, Hårtricket, som modern för att om möjligt komma på vad som drev modern att handla som hon gjorde. Hon förstår att varken släktskap eller respekt för livet är något skäl för Lambert att inte göra sig av med obekväma element. Men Norma är smart och hon lyckas ligga steget före klanen länge, men så kommer Alvar, son till gudfadern Lambert. Och det är nu jag blir riktigt orolig för Norma... Titeln Norma för tankarna till "norm" och "normal". Det långa håret kommer en att tänka på Rapunzel som räddade sig med hjälp av sitt långa hår. Det är Oksanens favoritsaga. De sju rödhåriga systrarna Sutherland var berömda för sina hårsvall liksom Elizabeth Siddahl, konstnären och författaren Dante Gabriel Rossettis musa och hustru. Efter Lizzis död låter Rossetti  öppna hennes grav för att komma åt ett diktmanuskript som han lagt i hennes kista men ångrat sig. Håret hade växt och maskarna had kalasat på dikterna som blivit svårlästa.  Detta finns med i Norma, vilket inte försämrar läsningen. Jag gillar språket och Oksanens formuleringar, men har ibland svårt att hålla reda på släkten. Någon var schizofren och hette Eva ibland och Helena ibland. Till exempel. Jag läste boken med stor förtjusning och hade svårt att lägga den ifrån mig. Någon ny Utrensning är det inte, men varför skulle det vara det?
Berättelsen om Norma är bra nog.

Gabriela Mistral

Gabriela Mistral (1889 - 1957) hette egentligen Lucila Godoy y Alcayaga men tog sig pseudonymen Gabriela Mistral som en hyllning till nobelpristagaren Frédéric Mistral (1904) och poeten Gabriele D´Annunzio. 1945 fick hon Nobelpriset med motiveringen "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Hon var den första latinamerikanska författaren som fick Nobelpriset i litteratur. GM gjorde stora insatser inom pedagogiken och hon var chilensk konsul i ett flertal länder.  Hon kämpade också för kvinnors jämlikhet och frihet. Hennes bana kan i viss mån påminna om Selma Lagerlöfs. I sällskap med Elin Wägner besökte hon Selma Lagerlöfs Mårbacka och Selma Lagerlöfs grav. I sin lyrik besjunger Gabriela Mistral moderskap och barmhärtighet. Hon längtade efter barn i hela sitt liv. Gabriela Mistral översattes av Hjalmar Gullberg som kallade henne "det ställföreträdande moderskapets diktarinna". Gabriela Mistrals sekreterare, författarinnan Doris Dana, hävdar i tidskriften Diaspora att styvsonen Juan Miguel i själva verket var Mistrals biologiske son. Det kan en kanske ifrågasättas. Men hon hade ett syskonbarn vid namn Juan Miguel som tog sitt liv vid 17 års ålder. Gabriela Mistral hade betraktat honom som en son så detta tog henne hårt.
Den mest kända dikten är "Sången om en son". Den är lång, men jag återger några strofer. Och jag tror inte att en ska stirra sig blind på det där med "son".
När jag läser om och av Gabriela Mistral är det "barnet" som är önskedrömmen.

En son! En son! En son! Jag bad i vaka
och dröm vid dina famntag om en sorg,
då in i märg och ben du lät mig skaka
av helig eld från hjässan och till tån.

Jag bad: en son! - som på ett träd de bara  
grenarna om en dryck ur vårskyns brunn.
En son med Kristusögon, stora, klara, 
med högvälvd panna och med känslig mun.
-----
Nu är jag tretti år. Min mörka tinning
har dödens askfärg redan kommit åt.
Tårarnas bitterhet som blev min vinning,
droppar sitt salta nattregn i min gråt.
-----
Jag skötte andras barn som en herdinna;
till eget visthus bar jag ej min skatt.
O Fader Vår, tag mot en tiggarkvinna,
om jag ska ensam dö i denna natt. 

Ur Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg. 1945. Norstedts förlag.

Nr 1 i Kokos läsutmaning Kvinnliga nobelpristagare.