Gästkatten

Chibi är en liten späd vit kattfröken med kimröksfärgade fläckar som gästar några trädgårdar i ett område utanför Shinjuku, en av Tokyos stora förstäder. Här bor bland andra ett barnlöst par i 35- årsåldern som arbetar hemifrån. Han skriver på ett par böcker om baseball och hon är korrekturläsare. De hyr sedan 1986 ett litet hus med tillhörande minimal trädgård. Hustrun är mycket intresserad av djur i allmänhet och hon önskar omedelbart att Chibi ska flytta hem till dem. Men Chibi har sitt huvud för sig och hon kommer och går precis som hon vill. Hon jamar sällan och är känslig för osynliga förändringar.  Gästkatten är en självbiografisk roman av Takashi Hiradie. Han har sinne för detaljer och är en god iakttagare. Hans tankar om livets och tidens gång är väl så intressanta som                                          berättelsen om Chibi.
Hans skildring av grannarna och området de bor i och hur det småskaliga får vika för det storskaliga kan mycket väl uppfattas som samhällskritik. Jag gillar det långsamma, omsorgsfulla, detaljerade i den här romanen. Det är mycket japanskt tycker jag, liksom tatamimattorna och den dekorativa alkoven, tokonoma,  nyårsnudlarna och kejsaren Hirohitos bortgång 1989. Showaperioden kallas hans regeringstid som sträckte sig från 1926 till 1989.  Andra djur som förekommer i den här poetiska berättelsen är jättebönsyrsa, cikada och sjötrollslända. Lättjan förledde mig att lyssna i stället för att läsa den engelska översättningen av Gästkatten som jag köpte i Tokyo och fick det typiska omslaget som hindrar människor att se vad du läser på tunnelbanan. Det var inte bra. Den här boken ska läsas, tycker jag, som inte alls var förtjust i Anna - Maria Källs uppläsning.

Bokboggsjerka 15 - 18 juli

"Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall? Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?"
undrar Annika i veckans Bokbloggsjerka. Jag tror att jag någon gång läst en eller annan serie där jag plötsligt upptäckt att luften gått ur projektet trots att jag ivrigt väntat på nästa del. Och inte för att jag längtat ihjäl mig efter Berättelsen om Pi av Yann Martel, men jag hade höga förväntningar och blev så

besviken. Både på boken och filmen. Boring!
Glatt överraskad blev jag däremot av en bok som jag aldrig läst om jag inte fått den. Det var Expeditionen (titeln är klickbar) av Bea Uusma. Den älskade jag. En annan bok som jag egentligen aldrig tänkt att jag skulle läsa var Underkastelsens sötma (klickbar titel) av Amélie Nothomb. Jag gillade inte titeln och tyckte inte att omslaget var det minsta lockande. Men sedan bläddrade jag i boken och förstod att den tilldrog sig i Japan och att den innehöll självbiografisk material. Den var bra mycket bättre än jag föreställt mig.

Hett i hyllan

Bokföring enligt Monika: "Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"

"Liv och öde för i ena stunden tanken till Tolstoy, i andra till Herman Wouk..." Expressen. "Ett stort epos - 1900 - talets motsvarighet till Tolstoys Krig och fred" DN. Romanen skildrar människoöden under andra världskriget 1942 - 43.  Den är en rasande uppgörelse med stalintiden. Nazismen och stalinismen är samma andas barn, hävdar Lev Grossman. Den ryske chefsideologen Michail Suslov läste manuskriptet och lär ha utropat: " Denna bok ska inte komma i tryck inom de närmaste seklerna!" Boken smugglades ut och kom ut i Väst 1980. Liv och öde är en tegelsten som stått mycket länge i min hylla och sett förebrående ut. Jag inväntar rätt tillfälle. Plötsligt blir det dags.

Landsortsteater

Rickarums Byateater presenterar Pigtittaren, en pjäs om Ester Blenda Nordström, journalist och kvinnosakskvinna i Stockholm, som wallraffar på en gård i Södermanland (i det här speciella fallet blev det Skåne, förstås). Manus och regi: Sara Faijersson. Ilona Henrysson spelar en ärtig Blenda, som trots alla olikheter i övrigt, blir väldigt god vän med den slagfärdiga pigan Anna, som spelas av Anna Malmros. Anna är en natur- begåvning och en stor tillgång för hela pjäsen. Scenografin är helt fantastisk. Det är inte svårt att föreställa sig allt arbete som ligger bakom föreställningen. Den ges hela 16 gånger mellan 2 och 17 juli. Det hela går av stapeln i Djurröds loge där det ryms max 190 pers.. Gratis parkering, kaffeservering i pausen där även skådespelarna hjälper till. Beundransvärt! Och kul. 


Sara Faijersson. Fotograf Karin Rügheimer

Top ten tuesday

The Broke and the Bookish:

July 12: Ten Facts About Me (bookish or just general about you facts or ten facts about you as a blogger...whatever you want)

  1. I like reading paperbacks. Easy to carry in my purse
  2. I hate dog ears in books. It´s an offence!
  3. I prefer reading books in stead of listening
  4. As a rule I rather not read fantasy and sci - fi
  5. I like autofiction
  6. I read everthing from and about Japan, even 
      learning Japanese
  7. I like reading children´s books 
      preferably with children
  8. Thomas Hardy is an old acquaintance and favorite
  9. I always read with pen and paper next to me
10. I very much like reading outdoors

Systrar emellan

Ouppklarade händelser systrar emellan, en frånvarande och kontroversiell mamma och en opålitlig pappa är huvudingredienserna i Linda Olssons senaste roman En syster i mitt hus. Maria bor i ett stort svalt hus i Spanien. Kärlekssorger antyds. Vid moderns begravning bjuder hon spontant halvsystern Emma att hälsa på i Spanien. Hon ångrar sig omedelbart och känner lättnad när åren går och Emma inte hör av sig. Men - efter två år skriver Emma att hon gärna kommer. Maria bävar, men det är ju bara att hålla god min. Och det går ganska bra. Den tredje systerns, Amandas, för tidiga död och Marias och Emmas rivalitet om henne ventileras efter lång tvekan. Mamma finns som en negativ kraft i bakgrunden. Henne skulle jag vilja veta mer om. Liksom om de två papporna. Berättelsen hänger i luften. Personteckningen är grund och en lär inte känna någon karaktär i boken. Maria har inget större behov av andra människor, men konstnären Maja blir hon handlöst förälskad i och de fick några fina år tillsammans. Då levde Maria. Emma har just blivit övergiven av Olof, som Maria också en gång trodde sig vara kär i. En syster i mitt hus har vissa beröringspunkter med två andra av vårens svenska systerromaner, nämligen Aino Trosells, En egen strand och Världens vackraste man av tecknaren Lena Ackebo som slutat teckna, btw. De båda romanerna är i så fall mera berörande, tycker jag.

Vi

Redan när jag läste vietnamesiska Kim Thúys första självbiografiska roman Ru (2011) blev jag väldigt förtjust. I årets roman Vi känner jag väl igen berättarrösten; sparsmakad, avskalad, rak, humoristisk, distanserad och poetisk. Vissa delar från Ru kommer igen, men i Vi berättas mera om hela familjens historia. Den framgångsrike farfadern lade grunden för en förmögenhet som sedan halverades på grund av den rådande politiken. Fadern var en bortklemad man som så småningom övergav sin familj. Vis tappra mor stod ut med det mesta och lyckades ordna en flyktväg för familjen efter Nordvietnams seger i vietnamkriget. De hamnar i ett flyktingläger i Malaysia för att slutligen komma till Ouébec i Kanada. I Vi berättar hon om hur hon trotsar sin mor och sina bröder i sitt val av yrke. Hon väljer också sina män efter eget huvud. Vi betyder något väldigt litet och passar dåligt som namn till den ovanligt långa flickan. Författaren bor numera i Montreal och har arbetat som översättare, krögare och advokat. Romanen Mãn kom ut 2013 och den ska jag raskt ta itu med. Kim Thúy är en författare helt i min smak.
Översättare: Ulla Linton
Sekwa