skip to main |
skip to sidebar
Nu har jag läst (om) en novell ur den japanske Nobel-pristagaren Kanzaburo Oe:s novellsamling Det visa regnträdet, som kom på svenska 1996. Planetens övergivna barn är titeln på novellen som hade platsat på flera ställen i Ugglan & Bokens roliga läsutmaning Läs en novell. Men jag väljer att pricka av nr 25: Läs en novell som utspelar sig i en stad/på en plats som du har besökt. Planetens övergivna barn tilldrar sig i Tokyo och man går på konsert i närheten av stationen i Tokyos förstad Ikebukoro, som ligger vid Yamanotelinjen. I april bodde jag på Kimi ryokan i Ikebukuro alldeles i närheten av stationen. Novellen är självbiografisk och handlar om den utvecklingsstörde sonen Hikari, kallad Ior, vars handikapp naturligtvis påverkar hela familjen bestående av mor, far och två syskon; en äldre syster och en yngre bror. Fadern har lätt att råka i humörmässiga svackor, "kriser", medan modern och dottern är mera av typen "Jävla skit! Jävla skit! Vi får väl stå på oss och marschera framåt även om framtiden är kolsvart!" Den hållningen möter även hos andra mödrar till handikappade barn. Ior utvecklar dock en säregen begåvning för kompisition. När fadern får en ny kris och är i behov av miljöombyte åker han och modern till Kalifornien och lämnar Ior i syskonens vårdnad. Ior komponerar ett stycke med den sorgsna titeln Övergivet barn. Så småningom visar det sig att titeln inte är så entydig. Planetens övergivna barn är en mycket levande novell. En får ta del av familjens och i viss mån släktens liv. Berättarperspektivet är Mas, dotterns och en kan inte undgå att reflektera över skillnaderna mellan söner och döttrar. Översättningen är gjord av Eiko och Yukiko Duka. Oe fick Nobel - priset 1994.
Vilken estradör! I en timme roade hon oss kungligt och meddelade emellanåt fakta om sig själv och sina båda romaner, Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner. Ledigt, lätt och välformulerat. Martina Montelius älskar kulturtanter i alla åldrar oberoende av kön. Hon längtar sig tjugo år framåt i tiden tills hon själv blir en vild kulturtant med glupande aptit på kultur. Svårt att inte tycka om en sådan författare! Finkulturens Malin Berghagen kallar hon sig. Främlingsleguanen handlar om ett barn på ca fyra och ett halvt år av obestämt kön. Barnet är föräldralöst och har drag av en professor emeritus i litteraturvetenskap. Romanen är läskig och ingenting för barn. Den senaste romanen, Oscar Levertins vänner, handlar om en 62-årig kulturtant, Boel Märgåker, som föreläser om språk och som överväger att börja knarka. Hon är gift med Greger, som saknar feeling, och har fyra barn. Boel Märgåker bär på en hel del vrede och det värsta ord hon vet är app.
Ingen i min släkt har skrivit någon roman, men det har jag, sade Martina Montelius och tog tåget till bokmässan i Göteborg.
Händelser vid vatten var egentligen inte tänkt att bli en kriminalroman. Jag upptäckte det medan jag skrev, sa Kerstin Ekman. Miljön är en den lilla byn Svartvattnet i Jämtland på gränsen mot Norge. Tidsmässigt rör det sig på två plan 70- och 90 -talen. Tidsmarkörerna från 70 -talet är många. Kollektiv, palestinasjalar, demonstrationer, Barbie - dockor, preludin som bantningsmedel, eternitplattor, Fred och Frihet, samhällskritik och rå falukorv på smörgåsen. Själva naturen/landskapet har egentligen huvudrollen i romanen; därnäst människorna. Kerstin Ekman är utan vidare vår främsta naturskildrare. Hon berättar att hon ofta sitter ute i skogen på en stubbe och läser eller skriver. En av huvudpersonerna Händelser vid vatten är lärarinnan Annie Raft, som kommer söderifrån för att undervisa barnen i kollektivet i Stjärnberg. Hon kolliderar bokstavligen och bildligen med kollektivets starke man horbocken Petrus. Det är inte lätt för en utböling att komma in i bygemenskapen. Annie är inte precis så diplomatisk heller. Unge Johan Brandberg är också en viktig person i romanen. Tre mord skakar byn. Ett holländskt par mördas under sömnen i sitt tält. Och den som börjar nysta upp trådarna många år senare och närmar sig sanningen får också plikta med livet. Det är mycket spännande. Språket är helt fantastiskt. Kerstin Ekman är en god psykolog och iakttagare. Hennes persongalleri känns mycket levande - på ont och gott. Hon gör sig inga illusioner om mänskligheten. Utvecklingen går obönhörligen framåt på bekostnad av naturen. Skog avverkas och uranbrytning planeras. Händelser vid vatten är en rik roman; så mycket större än själva kriminalgåtan. Den kom ut första gången 1993 och fick raskt Augustpriset, Deckarakademiens pris och Nordiska rådets Litteraturpris. Så roligt att Händelser vid vatten kommit ut i nyutgåva; Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassikerserie.
The Broke &The Bookish: September 22: Top Ten Books On My Fall TBR
An Easy task! Difficult to choose ten only.
1. Elisabeth Strout, Olive Kitteridge
2. Patti Smith, M Train
3. David Lagercrantz, The Girl in the Spider´s Web
4. Albertine Sarrazin, Astragal
5. Ian McEwan, The Children Act
6. Colm Toibin, Nora Webster
7. Jessie Burton, The Miniaturist
8. Peter May, The Chess men
9. Louise Penny, The Nature of the Beast
10. Jennifer McMahon Winter People
Att lyssna till orgelmusik av J S Bach är som att lyssna till vågbrus vid havet eller att utöva yoga. En tar semester från sig själv.
Bach Organ Favourites hade professor Ralph Gustafsson satt som rubrik för sitt program. Ralph Gustafsson är professor i orgel vid Kung. Musikhögskolan i Stockholm och organist i Maria Magdalena kyrka.
Han började med att kort och pedagogiskt presentera sitt program och övergick sedan till att spela på den fina Markussenorgeln.
1. Preludium och fuga G-Dur (BWV 541).
En glad och kraftfull inledning. Troligen skrev Bach detta under sin tid i Weimar.
2. Wachet auf, ruft uns die Stimme (BWV 645)
Spelas ofta på Domssöndagen. En s. k Schübler - koral.
Schübler var förläggare.
3. Triosonata d - moll (BWV 565). Andante - Adagio e dolce -Vivace.
Bach hade tjugo barn. Alla var musikaliska. De här etyderna komponerade Bach åt sonen Wilhelm Friedemann. De tre stämmorna skulle spelas med två händer plus pedaler
4. Schmücke dich, o liebe Seele (BWV 645)
Ursprungligen en nattvardspsalm som även spelades av Mendelsohn och Schuhmann. En av de sex s. k. Schübler - koralerna.
5. Toccata och fuga d-moll (BWV 565)
Antagligen Bachs mest kända orgelverk. Men - sade Ralph Gustafsson - man är inte helt säker på varken att det är skrivet av Bach eller att det är en orgelkomposition...
6. Liebster Jesu, wir sind hier (BWV 731)
Koralbearbetning av en psalm som tidigare användes som doppsalm
7. Fantasi och fuga g-moll (BWV 542)
De två delarna är inte skrivna för att spelas tillsammans utan har tillkommit vid olika tillfällen. Fugan skrevs först och kan ha tillkommit för en provspelning när Bach sökte tjänst i Hamburg. Fantasin är dramatisk med djärva löpningar med drag av Stylus fantasticus.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers!
"Min
Albertine. Kanske är det fel att tala om sig själv när man skriver om
någon annan, men jag undrar verkligen om jag skulle ha blivit som jag är
utan henne. Skulle jag ha uppträtt lika stöddigt eller tagit mogtångar
med sådan kvinnlig beslutsamhet om inte Albertine hade väglett mig?
Skulle mina tidiga dikter ha haft ett så bitande språk om inte Astragal varit den bok som visade mig vägen."
Ur Patti Smiths förord till själva smakebiten som kommer här:
" - När jag satt i fängelse..., sa
Julien. Jag visste: "Snacka inte med någon", den smygande gången, liksom
från sidan, den fullkomliga och svårbegripliga samhörigheten mellan
honom och mig... Ginette hade ju berättat för mig att hennes bror var en
"bov", men jag hade i det sett en sorts vänlighet gentemot mig som kom
från fängelset... långt innan hon sade det hade jag känt igen Julien.
Det finns stigma som är omärkliga för den som inte suttit på kåken: ett
sätt att tala utan att låta läpparna vara med, medan ögonen, för att
förvilla, uttryckte likgiltighet eller raka motsatsen; handen runt
cigaretten, att han valde natten för att göra saker eller bara prata,
efter att ha varit tvungen att hålla tyst dagtid." Från sidan 40 i Astragal (1965) av Albertine Sarrazin (1937 - 1967) i nyöversättning av Maria Björkman Natur & Kultur
Det blev ännu en filmkväll. Eller snarare filmnatt eftersom jag inte kunde sluta att se miniserien Olive Kitteridge från HBO i fyra avsnitt ca 233 min. Den bygger på författaren Elizabeth Strouts Pulitzerbelönade berättelser om familjen Kitteridge, Olive Kitteridge, som just kommit ut på svenska. I huvudrollen som Olive (Ollie) Kitteridge ser en Frances McDormand och som hennes make apotekaren Henry Richard (Six feet under) Jenkins. McDormand minns jag väl från bröderna Coens Fargo från 1996 där McDormand spelar en gravid polis som jagar skurkar iförd pälsmössa i något snöigt och kallt landskap. Hon var strålande redan där. Till yttermeravisso är hon gift med Joel Coen.
Familjen Kitteridge, Olive, Henry och sonen Christopher, möter vi när äktenskapet är 25 år gammalt. Platsen är den lilla staden Crosby i Maine. Tonen vid det kitteridgeska middagsbordet är rå, men knappast hjärtlig. Olive, som är en krävande mattelärare, fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla. Maken slätar över och sonen himlar med ögonen och suckar. Olive har ett sätt att snörpa på munnen som kan uppfattas som fördömande, men uttrycket i ögonen talar inte riktigt samma språk. Hon säger sig vara konstant deprimerad men nekar medicin. Olive är inte så begåvad vad det gäller social kompetens, men hon har osvikliga känselspröt när det gäller människor på väg mot sammanbrott. Hennes stora svaghet är att hon inte kan säga något annat än sanningen. Hon förstår helt enkelt inte varför hon inte skulle göra det. Henry slätar över, fnissar fånigt och älskar Ollie djupt. Det gör inte sonen. Relationerna är komplicerade och vad det gäller sonen blir de inte bättre med åren även om jag tycker att Olive mjuknar något. Olive har en drastisk humor och kan vid sällsynta tillfällen brista ut i gapskratt - oftast tillsammans med maken. Hennes kärleksfulla omvårdnad om Henry när han ligger sjuk är rörande. Det är en lisa för själen att se en film med en kvinna som åldras naturligt och utan att be om ursäkt för det. Man kan tycka att hon kunde månat om klädseln lite mer (kanske) men då hade hon inte varit Olive, på vars sida man står hela serien igenom. I vått och torrt, så att säga.
Ett plus i kanten är att Martha Wainwright (syster till Rufus) spelar sångerska i olika sammanhang filmen igenom. Missa inte Olive Kitteridge!
Inlägg
