Från den isländska övärlden till den nordnorska. Sol, vind och vatten, förstås, men också många stormar, snö, kyla, slit och släp. I vissa lägen påminner Jón Kalman Stefànsson och Roy Jacobsen om varandra. Jag tänker på deras fantastiska, lyriska språk och känslan för naturen och miljön. Romanerna om Pojken börjar några årtionden tidigare än De osynliga som tilldrar sig 1913 - 1928. Hans, 35, är gift med Maria, som kommer ifrån en annan ö. Tillsammans har de dottern Ingrid, som är den person man följer genom romanen. Till familjen hör också gamle farfar, faster Barbro, som är en mycket kompetent arbetare både vad det gäller mans- och kvinnosysslor. Men hon är lite eljest. Och plötsligt är hon gravid och nedkommer med sonen Lars. Familjen är ordkarg i största allmänhet och ingen frågar mycket vad det gäller den nya familjemedlemmen heller. Ingrid försöker ibland fråga sin mor om saker och ting som hon undrar över, men de flesta svaren blir väl så kryptiska som någonsin problemen i sig. De osynliga skildrar människor som varken tar stor plats i livet eller lämnar spår i historien. De arbetar för sin överlevnad; fiskar, samlar ejderdun och fågelägg, torkar fisk, kokar rabarbersylt, bakar bröd, odlar potatis, bygger båthus, som blåser bort gång på gång och blir uppbyggt igen. Kvinnorna har hand om inomhussysslorna, trädgården och ladugården. Det är lite skämmigt för en man att ligga på knä i potatislandet eller gå i fähuset. Kvinnorna har av hävd inga stolar vid bordet. Men det blir det ändring på i den här romanen. Hans Barrøy har ständigt nya projekt på gång för att förbättra livet på ön. Att flytta därifrån är inget alternativ.
Om man söker action och biljakter gillar man inte De osynliga. Men den som tycker om lite långsamhet, vardagsdramatik i en annorlunda miljö och njuter av ett lyriskt språk kommer att - i likhet med mig själv - älska den här boken.
Översättningen är gjord av Staffan Söderblom. Förlaget är Norstedts.
torsdag 19 mars 2015
onsdag 18 mars 2015
På mannens villkor
Man skulle helst inte vilja tro att förhållanden, som dem journalisten Jenny Nordberg beskriver i
De förklädda flickorna i Kabul, finns. Men det gör de uppenbarligen. Jenny Nordbergs bok är mycket informativ, upprörande och viktig. Hon måste ha ägnat åtskilligt arbete åt den. Hon backar upp sina praktiska erfarenheter med referenser till forskarrapporter och vetenskapliga arbeten. Trots mycket stöd utifrån har det inte hänt mycket i Afghanistan, som ligger i bottenläge på Human Development Index. På Transparency International´s korruptionsindex ligger Afghanistan längst ner. Det hela börjar med att Jenny Nordberg intervjuar Azita, en kvinnlig parlamentsledamot, och upptäcker att en av hennes flickor är förklädd till pojke. Det höjer familjen anseende i alla avseenden och flickan får några år i frihet. När puberteten inträder blir pojken i all hast flicka igen. Då är det är slut på friheten i alla bemärkelser eftersom flickan ofta gifts bort ganska snart dessutom. Jenny Nordberg får kontakt med flera sådana här s. k. basha posh. Några av dem är starka och oppositionella och tar striden för att få fortsätta att leva som män. De väljer bort äktenskap och barn. Dessa starka flickor har alla en stöttande fader. Azita arbetar för den fattiga nordvästra del av Afghanistan som hon kommer ifrån. Hennes svärmor var elak mot henne; hennes man slår henne och har dessutom en första hustru och en dotter. Azita kommer till Kabul med familjen. Hon försörjer mannen, som kräver ekonomisk ersättning även när Azita är arbetslös. (Till saken hör att när ett giftermål ingås lovar mannen att försörja sin familj.) När Jenny Nordberg träffar Azitas svärmor berättar denna att det är mannen som ligger bakom Azitas framgångar.
Azitas egen far hade tänkt sig att hon skulle bli läkare. Men när kriget bröt ut fick han panik och gifte bort Azita med sin obildade brorson. Azita är på det klara med att de ekonomiska förhållandena måste förändras för att kvinnorna också ska få berättigat politiskt inflytande.
Jenny Nordberg har själv problem med att sudda bort ansikte och kropp, inte ta för långa steg, se människor i ansiktet eller gestikulera när hon pratar. Jag sträckläste De förklädda flickorna i Kabul. Den är så bra.
De förklädda flickorna i Kabul, finns. Men det gör de uppenbarligen. Jenny Nordbergs bok är mycket informativ, upprörande och viktig. Hon måste ha ägnat åtskilligt arbete åt den. Hon backar upp sina praktiska erfarenheter med referenser till forskarrapporter och vetenskapliga arbeten. Trots mycket stöd utifrån har det inte hänt mycket i Afghanistan, som ligger i bottenläge på Human Development Index. På Transparency International´s korruptionsindex ligger Afghanistan längst ner. Det hela börjar med att Jenny Nordberg intervjuar Azita, en kvinnlig parlamentsledamot, och upptäcker att en av hennes flickor är förklädd till pojke. Det höjer familjen anseende i alla avseenden och flickan får några år i frihet. När puberteten inträder blir pojken i all hast flicka igen. Då är det är slut på friheten i alla bemärkelser eftersom flickan ofta gifts bort ganska snart dessutom. Jenny Nordberg får kontakt med flera sådana här s. k. basha posh. Några av dem är starka och oppositionella och tar striden för att få fortsätta att leva som män. De väljer bort äktenskap och barn. Dessa starka flickor har alla en stöttande fader. Azita arbetar för den fattiga nordvästra del av Afghanistan som hon kommer ifrån. Hennes svärmor var elak mot henne; hennes man slår henne och har dessutom en första hustru och en dotter. Azita kommer till Kabul med familjen. Hon försörjer mannen, som kräver ekonomisk ersättning även när Azita är arbetslös. (Till saken hör att när ett giftermål ingås lovar mannen att försörja sin familj.) När Jenny Nordberg träffar Azitas svärmor berättar denna att det är mannen som ligger bakom Azitas framgångar.
Azitas egen far hade tänkt sig att hon skulle bli läkare. Men när kriget bröt ut fick han panik och gifte bort Azita med sin obildade brorson. Azita är på det klara med att de ekonomiska förhållandena måste förändras för att kvinnorna också ska få berättigat politiskt inflytande.
Jenny Nordberg har själv problem med att sudda bort ansikte och kropp, inte ta för långa steg, se människor i ansiktet eller gestikulera när hon pratar. Jag sträckläste De förklädda flickorna i Kabul. Den är så bra.
tisdag 17 mars 2015
TTT
March 17: Top Ten Books On My Spring TBR List
Read MORE
Akli Tadjer, Paradisbaden
Liane Moriarty, The Husband´s Secret
Lionel Shriver, Big Brother
Anne Tyler, Flesh and Blood
Anne Phillips, Quiet Dell
Jeanette Winterson, The Day Light Date
Michael Cunningham, Snow Queen
Annie Dillard, Teaching a Stone to talk
George Prochnik, Stefan Zweig
Etiketter:
The Broke and the Bookish,
Top ten Tuesday
måndag 16 mars 2015
Tematrio - Vilja - läsa böcker
LYRAN ger oss följande uppgift: "Hur mycket jag än läser finns det massor av böcker jag inte läser! Hjälp
en sån hemsk tanke, tänk om jag missar något bra. Dessutom finns det
vissa böcker jag går omkring och känner att jag vill läsa, men av olika
anledningar inte får till det. Berätta om tre böcker ni skulle vilja läsa! Jag har fullständiga mängder av böcker jag skulle vilja läsa. Och
bland dem finns naturligtvis sådana som jag inte får till det med.
1. Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien. Hur många gånger har jag inte försökt! Filmerna såg jag med stor behållning och då borde ju böckerna vara ännu bättre.
2. Harry Potter - böckerna av J. K Rowland. Har inte ens försökt. Har inte ens sett filmerna. Men det känns som om jag missat något. Ibland har vi funderat på att läsa åtminstone första delen i läsecirkeln, men entusiasmen är svag till måttlig.
Vid det här laget tillhör ju Harry Potter allmänbildningen, men en massa andra böcker tränger sig alltid före.
3. Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij har det aldrig blivit av att jag läst. Det har alltid varit fel tillfälle. Bröderna K räknas som Dostojevskijs finaste roman. Idioten var en stor läsupplevelse och Brott och straff var mycket intressant som diskussionsunderlag i läsecirkeln. Kanske vore det lämplig sommarläsning? Ny upplaga på gång under mars.
Och liksom Lyran lägger jag på Horace Engdahls inrådan till Ovidius´Metamorfoser
Lånad bild |
1. Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien. Hur många gånger har jag inte försökt! Filmerna såg jag med stor behållning och då borde ju böckerna vara ännu bättre.
2. Harry Potter - böckerna av J. K Rowland. Har inte ens försökt. Har inte ens sett filmerna. Men det känns som om jag missat något. Ibland har vi funderat på att läsa åtminstone första delen i läsecirkeln, men entusiasmen är svag till måttlig.
Vid det här laget tillhör ju Harry Potter allmänbildningen, men en massa andra böcker tränger sig alltid före.
3. Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij har det aldrig blivit av att jag läst. Det har alltid varit fel tillfälle. Bröderna K räknas som Dostojevskijs finaste roman. Idioten var en stor läsupplevelse och Brott och straff var mycket intressant som diskussionsunderlag i läsecirkeln. Kanske vore det lämplig sommarläsning? Ny upplaga på gång under mars.
Och liksom Lyran lägger jag på Horace Engdahls inrådan till Ovidius´Metamorfoser
Årets Pandabok 2015
För andra året i rad får Felix Heintzenberg utmärkelsen Åreta Pandabok av Världsnaturfonden. I år för boken I skuggan av träden. Liv i våra vilda skogar som han gjort tillsammans med den norske fotografen Tom Schandy. Han kom till Lund för nitton år sedan som utbytesstudent från Tyskland och blev så förtjust i den svenska naturen och allemansrätten att han stannade kvar. Nu är han gymnasielärare och naturvårdare. I trettio år har han fotograferat och han säger att det är samma pedagogiska hantverk att stå inför en klass som när man skriver en bok. Texten ska stå för sig själv. Utan att vifta med pekpinnen vill han visa på allt det fina som finns kvar i de sista urskogarna innan de byts ut mot artfattiga produktionsskogar. I skuggan av träden presenteras i Sveriges natur 2015. Den här boken vill man äga; att ha som förfriskning på soffbordet. Den är helt gudomlig!
Etiketter:
Felix Heinzenberg,
Fotografi,
I skuggan av träden,
Pandabok,
Tom Schandy
söndag 15 mars 2015
Basha posh
"För Azita höll bristen på en son också på att rasera allt som hon försökte åstadkomma som politiker. När hon och hennes familj kom till Kabul 2005 ledde misstänksamheten och kommentarerna om att hon inte hade någon son snart till att det också ifrågasattes om hon ens var lämplig som lagstiftare och offentlig person. --- Azita och hennes man kom därför med ett förslag till sin yngsta dotter:" Vill du se ut som en pojke och klä dig som en pojke och göra roliga saker som pojkar gör, som att cykla, spela fotboll och cricket? Och skulle du vilja bli som din far?" Det ville dottern absolut. Det var ett fantastiskt erbjudande. --- En del kände förstås till sanningen, men även de gratulerade Azita. Att ha en låtsasson var bättre än att inte ha någon alls och de gav henne komplimanger för att hon var så påhittig. När Azita reste tillbaka till sin provins - en mer konservativ plats än Kabul - tog hon med sig Mehran. Hon märkte att
hon fick ett bättre bemötande i sällskap med sin sexårige son. --- Men vad händer när puberteten slår till? "Du menar när han växer upp?" säger Azita och tecknar en kvinnas form i luften: " Det är inget problem. Vi gör om henne till flicka igen." En smakebit på søndag ur De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg s. 25 - 26. Fler smakebitar finns det HÄR
Fenomenet med flickor som uppfostras som pojkar kallas basha posh.
hon fick ett bättre bemötande i sällskap med sin sexårige son. --- Men vad händer när puberteten slår till? "Du menar när han växer upp?" säger Azita och tecknar en kvinnas form i luften: " Det är inget problem. Vi gör om henne till flicka igen." En smakebit på søndag ur De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg s. 25 - 26. Fler smakebitar finns det HÄR
Fenomenet med flickor som uppfostras som pojkar kallas basha posh.
Etiketter:
De förklädda flickorna i Kabul,
En smakebit på søndag
lördag 14 mars 2015
Mot alla odds
Sällan läser man en bok om Alzheimers sjukdom som lämnar en men en känsla av hopp och förtröstan. Men så är det med Den gamle kungen i exil av en av Österrikes mest framgångsrika författare, nämligen Arno Geiger. Ömsint och lyhört berättar han om sin egen fars försvinnande in i Alzheimers sjukdom. Han berättar om familjens irritation inför faderns tillkortakommanden innan de hade fattat vad det rör sig om. När det väl gick upp för dem blev det fullt kaos. De fyra syskonen och den utflyttade modern försökte organisera sig efter bästa förmåga. Familjen hade inte varit helt välfungerande, men nu ställde alla upp. Arno Geigers eget förhållande till fadern hade närmast kunnat beskrivas som total likgiltighet, men nu ändrar sig allt. Han får kontakt med sin far. Han förstår att det gäller att anpassa sig efter faderns verklighet. Fadern pendlar mellan total förvirring och klarsynt logik. Familjen engagerar sköterskor till sin hjälp men till slut får han flytta till ett äldreboende. Hans anhöriga uppdagar vad fadern varit med om som tonårig soldat under kriget. Det har han aldrig talat med dem om. De börjar förstå faderns totala beroende av hemmet och tryggheten. Jag tycker mycket om Den gamle kungen i exil för värmen, kärleken och inlevelsen. Alla borde läsa den här boken inte minst de som i sin yrkesverksamhet möter dementa människor.
Översättning: Jörn Lindskog. Bok förlaget Thorén & Lindskog.
Andra böcker om Alzheimers sjukdom:
Det man inte vet av Alice LaPlante
Fortfarande Alice av Lisa Genova
Den längsta ronden av Edna Alsterlund
En vandring i sömnen av Hugo Claus
Small world av Martin Suter
Iris. En sorgesång av John Bayley
Sagan om Gunnel av Gösta Bohman
Boken av E av Ulla Isaksson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)