söndag 23 november 2014

En smakebit på søndag

"Jag hade inte ätit någon lunch den dagen, och magen hade glömt gröten jag hade glufsat i mig på morgonen före tiokilometerslöpningen till Kinyogoris högstadieskola. Nu hade jag samma kilometer framför mig på vägen hem, och jag försöke låta bli att tänka så långt fram som till kvällsmålet. Min mor var duktig på att trolla fram ett mål mat om dagen, men när man är hungrig är det bäst att hitta på något, vad som helst, för att leda bort tankarna ifrån mat. Det var det jag ofta gjorde på lunchrasten när de andra barnen tog fram sin medhavda mat eller de som bodde i närheten gick hem för att äta."

Ur Ngũgĩ wa Thiong'os självbiografiska Drömmar i krigets skugga. Minnen från en barndom, sid. 9. I översättning av Jan Ristarp. Norsteds förlag 2012.
Ngũgĩ wa Thiong'o är sin mors femte barn och sin fars tjugofjärde. En dag meddelar modern att han ska få möjlighet att gå i skolan, men han måste lova att göra sitt allra bästa. Detta blir början på Ngũgĩ wa Thiong'os resa från Limuru i Kenya vidare ut i stora världen.

Läs mer om En smakebit på søndag HÄR

lördag 22 november 2014

Bruno Keats Öijer

Bruno K Öijer är fantastisk på scenen. Det var andra gången jag såg och hörde honom live. Första gången var 2008 när han turnerade med Svart som silver. Konceptet kändes helt igen. I nära nog två timmar agerar Bruno K Öijer sina dikter ivrigt påhejad av en ovanligt blandad och entusiastisk publik. Och natten viskade Annabel Lee är titeln på den nya diktsamlingen efter en berömd dikt av av Edgar Allan Poe, som handlar om Poes ungdomskärlek. Utan koncept, ensam på scenen så när som på en ljusstake och en kanna vatten, hänför Bruno Keats Öijer auditoriet utan att förtröttas. Han slår in sig själv som en dirigent slår in en orkester. Det är viktigt med den musikaliska rytmen i varje dikt. Bruno K Öijer skriver helt utan varje form av skiljetecken. En bra intervju med honom finns i senaste numret av Vi läser, 2014:5.

Hänförda

ridån går upp
och inget rör sig
i två timmar ligger scenen
helt öde tyst och tom
innan ridån sakta sänks igen

alla reser sig hänförda
bänkrad efter bänkrad
och applåderna växer
vill aldrig ta slut

fredag 21 november 2014

Varför läser du?

Annikas fråga i Bokbloggsjerkan 21 - 24 november är kort och gott: Varför läser du?
Jag ser inte ett enda skäl till att inte läsa, men här är några skäl till att jag läser.
För det första är jag nyfiken; hur lever andra människor, hur tänker de, vad har de upplevt. Det är både en fråga om igenkänning och att möta något annorlunda. Det vidgar både yttre och inre vyer. Man kan förflytta sig överallt i världen utan att köpa så mycket som en bussbiljett. Läsning stimulerar fantasin och ger upphov till många intressanta diskussioner. Man kan välja olika genrer och har en aldrig sinande källa att ösa ur. Litteraturen förnyar sig själv och som läsare har man bara att hänga med. Och det är något alldeles särskilt med språket; att umgås med orden.

Harold Bloom har bestämda åsikter om hur man ska läsa och varför.
En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst. Joyce Carol Oates diskuterar varför man skriver och läser

torsdag 20 november 2014

Walden - en lisa för själen

Nu har jag äntligen läst Walden (1854), i ny översättning av Peter Handberg på Natur & Kultur, av Henry David Thoreau; en klassiker som i många år stått på min att - läsa - lista. Och jag fattar inte att jag inte unnat mig denna läsupplevelse för länge sedan! Thoreaus två år vid sjön Walden i en egenhändigt byggd liten stuga på mark som upplåtits åt honom av filosofen Ralph Waldo Emerson finns dokumenterade i boken Walden. Thoreau har långt till närmsta granne och han lever omgiven av djur och en underbar natur. Hans naturskildringar är fantastiska liksom hans iakttagelser av skogens rika djurliv. Han är en forskarnatur; han är filosof med stor kännedom om antikens författare och filosofer och han citerar dem gärna. Han vill leva i samklang med naturen och utan onödiga ägodelar. Thoreaus idéer är lika sunda som aktuella men ibland lite världsfrämmande. Det där med hem och barn är inget han tänkt så mycket på. Kvinnor verkar han aningen misstänksam mot liksom irländare. Däremot åberopar ofta indianskt levnadssätt. Thoreau tar ställning i tidens aktuella frågor - till exempel slaveriet - han vägrar betala skatt och sitter till och med i fängelse en stund för det. Walden är full av lyriska partier, polemiska utfall, filosofiska utläggningar, årstidsnotiser och förälskade beskrivningar av djur. Thoreau förefaller sympatisk på de flesta sätt, men ibland blir det lite mycket predikande och någon gång lite av gnälligt bakåtsträvande. Men sammantaget älskade jag Walden och känner att jag skulle vilja läsa om den omedelbart! Och som vanligt när man tyckt riktigt, riktigt mycket om en bok är det svårt att göra rättvisa åt den.

tisdag 18 november 2014

Från Grate förlag

»Men vad tror du, Bruno? Inbillar du dig att du skulle ha en chans om hon visste hur ditt liv egentligen ser ut? Då är du ju riktigt blåst. Vet du vad den här sortens tjejer kallar sådana som oss? Standardkillar. Det är vad vi är för dem, standardkillar. Och vet du varför? Därför att vi inte är helblåsta men inte hyperintelligenta heller, inte supersnygga men inte asfula heller… Det är vad vi är Bruno, medelmåttor, killar som man bara ser rakt igenom, som man umgås med utan att älska…»
I sin roman Standard (2014) bryter Nina Bouraoui med sin tidigare autofiktion och tecknar ett naket porträtt av en antihjälte i vår tid.

En dag 1988 ser den franske författaren Patrick Modiano en notis i ett nummer av kvällstidningen France-Soir från 1941. En 15-årig flicka, Dora Bruder, anmäls saknad av sina föräldrar. Modiano kan inte släppa tanken på den judiska flickan och hennes föräldrar i det av tyskarna ockuperade Paris. Han ägnar de följande nio åren åt att försöka rekonstruera Dora Bruders liv, från försvinnandet den kalla decemberkvällen 1941 till transporten från lägret Drancy i Paris till Auschwitz i september 1942. Hans efterforskningar resulterar 1997 i Dora Bruder.

Baksidestexterna på två nya franska romaner utgivna av Elisabeth Grate förlag från biblioteket idag. Kort lånetid, förstås, men i alla fall!

måndag 17 november 2014

Tematrio - Dystopier

LYRAN
ger oss i uppgift att berätta om tre bra dystopier den här veckan. Dystopi i vid bemärkelse; postapokalyps går också bra.
1. Oryx och Crake av Margaret Atwood är en kuslig (ibland rolig) dystopi eller egentligen postapokalyps som i många stycken ligger nära i tiden. I vissa avseenden är vi redan där. Snowman är den som blivit kvar i en värld som fallit samman i sviterna efter ett ödesdigert Paradice Project som drevs av Snowmans vän Crake, som nu är död. Borta är också Oryx, flickan de båda älskade. Snowman sitter i ett träd insvept i ett lakan och är hungrig.
2. Helaren av Antti Tuominen tilldrar sig i ett framtida Helsingfors. En miljökatastrof förorsakar ideliga översvämningar; det regnar hela tiden; elen är urkopplad i många hus och man har en känsla av att det är mörkt mest hela tiden. På gatan råder öppet våld. Polisen är tämligen maktlös, men det växer upp privata vaktbolag som erbjuder skydd. Det blossar upp eldar här och var - oskyldiga eldar för matlagning men också eldar som hör samman med död och förstörelse.
3. Snöstormen av Vladimir Sorokin. Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till Dolgoje, en avlägsen by, där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.
Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag.