Radioföljetongen

Ojdå! Det pågår en radioföljetong som jag missat starten på! Idag del 11 av 15!
Fredrik Sjöberg läser själv sin senaste bok, Ge upp i dag - i morgon kan det vara för sent konstnärsbiografi över den de båda konstnärerna Olof Ågren (1874-1962), bondson från Jämtland och Lotte Laserstein (1898-1993),  judinna på flykt från Ostpreussen. De kom att bosätta sig i östra Småland och blev efter sin död helt bortglömda. Nu har Fredrik Sjöberg lyft fram dem och boken är  illustrerad med  deras bästa verk. Ulrika Knutson recension av Sjöbergs bok är en liten pärla i sig. Läs den HÄR

Flanörens blick på New York

TEJU COLE,  Öppen stad, Natur & Kultur 2013, handlar om Julius, blivande psykiater, som gillar att gå. Till fots utforskar han New York, och dess historia; träffar många olika människor, de flesta invandrare liksom han själv, och tar del av deras livshistorier och åsikter om de stora tidsfrågorna. En gammal japansk professor som varit Julius lärare berättar om interneringen av amerikanska japaner under andra världskriget. Den gamle mannen är övertygad om värdet av att memorera dikter för djupförståelse. I en kiosk möter han den beläste Farouq som han har många intressanta samtal med. Israel/Palestina konflikten, judarnas öden i allmänhet, förintelseindustrin enligt Norman Finkelstein, drömmen om ett fritt Europa, och mycket annat avhandlas. Med sina vänner diskuterar  han bipopulationernas utdöende och miljöförstöringen. Han reflekterar över vad psykiatrin betyder för dem som behöver den. Julius, som är till hälften nigerian, har yoruba som första språk och tyska som andra. Modern var tyska. Julius har gått Nigerias Militärskola och sedan fått ett heltäckande stipendeium till Maxwell university. Julius är intellektuell, analyserande och kyligt registrerande. Man upplever Julius som ganska isolerad, men på egen begäran. Romanen är väldigt bildmässig och det är inte svårt att förstå att Teju Cole, född 1975,  är fotograf och konsthistoriker också.  Jag gillar första meningen som lyder så här: "Så när jag började ta kvällspromenader förra hösten upptäckte jag att Morningside Heights var en bra plats att utgå ifrån när man gav sig ut i staden." Julius vandrar ofta i omkring och genom Central Park. Man kan säga att han gör arkeologiska utgrävningar i tid och rum. Öppen stad är en rik bok och det är svårt att göra den rättvisa. Den måste läsas. Jag tyckte mycket om den. En fantastisk debut, helt enkelt!

Trollmarknad

En liten volym på 48 sidor från ellerströms, lilla serien 50, innehåller en nyöversättning av Christina Rossettis Trollmarknad om de två systrarna Laura och Lizzie som lockas av trollens saftiga frukter och hur det går för den som äter av dem. Christina Rossetti (1830 - 1894) var egensinnig redan som barn och hade lätt att få utbrott av raseri. Intellektuell och kulturell verksamhet uppmuntrades i hemmet. Brodern Dante Gabriel Rossetti blev känd konstnär.
Olle Thörnvall har gjort översättningen av Trollmarknad och andra dikter och även skrivit ett förord.

Sång

När jag är död, min kära,
sjung ingen sorgesång,
sätt ingen skuggande cypress,
och inget rosbestånd:
var gräset som jag täcks av
med dagg och regnets ström:
och om du vill det, minns mig,
och om du vill det, glöm.

Jag märker inga skuggor 
och regnet stör ej ron,
jag hör ej näktergalen då
som tycks ge plågan ton:
och drömmande i skymning
som ej blir natt, ej dag,
kanhända att jag minns dig,
kanhända glömmer jag.

Ett stycke nigeriansk historia

Chinua Achebe (1930 - 2013) är i Sverige  mest känd för sin roman Allt går sönder (Things fall apart); första delen i en trilogi. Andra delen, Inte längre hemma (No longer at Ease) kom ut redan 1960 men har först nu kommit ut på svenska i översättning av Hans Berggren på Bokförlaget Tranan.
Tredje delen, Guds pil (The Arrow of God) förväntas komma ut under 2015.
Inte längre hemma börjar med slutet på historien. Och sedan kommer berättelsen om hur det kunde gå som det gick för den unge nigerianen Obi Okwonko, som fått fyra års utbildning i England, bekostad av Umuofias framstegsunion. Han har förvisso lärt sig mycket i London, men inte - som unionen hoppades - juridik. Obi valde litteratur. Individen mot kollektivet, alltså. När han nu återvänder till Nigeria tas han emot som en celebritet. Fadern, som är kristen, kolliderar ofta med klanens traditioner. Modern, med vilken Obi alltid haft en speciell relation, har åldrats mycket och är sjuk. Obi finner Nigeria mycket förändrat och han känner inte riktigt igen sig. Korruptionen är utbredd; mutsystemet är helt vedertaget. Ryktet har slutligen nått Obis föräldrar att han har en flickvän, som kommer från en utstött familj. Där är det slut med faderns religiositet och modern gör en kraftansträngning och hotar med självmord. Som om inte detta vore nog får Obi dessutom ekonomiska problem och hamnar i en malström av olyckliga händelser. Moderniteten möter traditionen. Modern klagar över att hon har åtta barn och att sju av dem redan lämnat hemmet i jakten på pengar. Redan i Allt går sönder kryddade Achebe sin berättelse med kärnfulla  ordstäv och folkliga liknelser och det fortsätter han med i Inte längre hemma. Obis språk och kultur är igbo och han upptäcker under vistelsen i London vad Nigeria verkligen betyder för honom. Inte längre hemma är en fantastisk skildring av ett land i förändring.  Romanen tilldrar sig på 1950 - talet; Nigeria blir självständigt 1960 - och man har redan börjat förbereda sig för självstyre. Man flyter snabbt genom bokens 224 lättlästa sidor av intresse för tiden, platsen och Obis öde. Chimamanda Ngozi Adicie räknas som Achebes arvtagare. Allt går sönder nämns  också i Americanah. Både Achebe och Adichie referar till Hjärtpunkten av Graham Greene. Naturligtvis måste den ju läggas till läslistan.

Konsten att leva ett vilt och poetiskt liv

Jag var mycket förtjust i Tomas Espedals förra roman,  Mot konsten, och jag blev minst lika charmerad av hans senaste Gå. (Eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv). Tomas Espedal gillar att gå. Och går gör han i andanom tillsammans med rader av andra författare som också gått mycket, till exempel Wittgenstein, Heidegger, Kierkegaard, syskonen Wordsworth, Coleridge, Thoreau, Walt Whitman och många flera. Mestadels män. Rimbaud vandrade praktiskt taget livet av sig. Han fick besvär med knäna och måste amputera en fot. Med på färderna finns naturligtvis reselektyr i form av pocketböcker (Hamsun, Aesopos, t. ex.) som man lätt kan göra sig av med om ryggsäcken visar sig bli för tung. Espedal vandrar omkring i trakterna kring födelseorten Bergen i första delen av boken. Han övar sig inför längre vandringar tillsammans med vännen Narve Skaar. Man måste vara beredd på strapatser, skavsår, sovande under bar himmel, kyla, väta och annat man inte rår över. Tomas Espedal vandrar iförd kostym, skjorta och Dr Martens - kängor. Han gör inte någon förändring men hoppas på en förvandling. Och den kommer. Han lever upp till bilden av vagabonderande luffare. Naturligtvis träffar man många olika människor på sådana här vandringar. Särskilt som Espedal och Skaar älskar att sitta och röka och dricka på barer.  Andra delen av Gå rör vandringar i Paris, Aten, Istanbul och längs den vackra lykiska leden längs medelhavskusten i södra delen av Turkiet. Hemlängtan är en självklar del i alla resor, skriver Espedal. Den börjar i kroppen och sprider sig först till hvudet och sedan till fötterna. Men vandrandet på vägarna innebär en känsla av frihet och ansvarslöshet. Gå är också en metaroman. Den handlar om tillkomsten av romanen Gå. Översättningen är gjord  av Jimmy Ginsby (som verkar ha problem med pronomina). Förlaget är Lindelöws. Jag tyckte mycket om att sitta ute i grönskan och resa med Espedal i Gå. Jag känner mig förflyttad och berikad.

Americanah

Äntligen har jag läst den första av tre i min afrikanska (för att inte säga nigerianska)  sommarläsning, den mest omfångsrika, Americanah, Bonnier pocket, av Chimamanda Ngozi Adichie. Romanen omspänner femton år; tilldrar sig på tre kontinenter och har ett omfattande persongalleri. Huvudpersoner är Ifemelu och Obinze, två nigerianska ungdomar som är vansinnigt förälskade. Inte trodde man att något skulle komma emellan dem! Men Ifemelu får ett stipendium och åker till Princeton och olika omständigheter gör att de tappar kontakten. Obinze ska åka efter, men han får inget visum. Attacken mot World Trade Center har kommit emellan. Han kommer till England, men blir "avlägsnad" - som ett ting, tycker han. Båda återvänder så småningom till ett Nigeria, som inte alls är sig likt. Mycket har hänt. En rik, materialistisk medelklass har vuxit fram. Allt är affärsuppgörelser; ofta lagom skumma. Ifemelu blev svart i den minut hon kom till USA. På samma sätt upphör hon att vara svart när hon kommer hem. Då är hon i stället Americanah. Klass, ras, makt och skillnader mellan könen är viktiga teman. Ifemelu har en egen framgångsrik blogg där hon framför sin samhällskritik i full frihet i USA. Den blogg hon skriver i Nigeria får en annorlunda framtoning. Romanen omfattas av en ramberättelse där Ifemelu sitter på en afrikansk hårsalong i Princeton för att få en äkta afrikansk flätning på sitt hår inför återresan till Nigeria. Det är kvinnorna och deras villkor som är mest framträdande i Americanah. Kanske hade Americanah vunnit på något mera koncentration. Vissa partier tappade spänningen och jag blev förströdd. Men -  hur som helst är det en storartad roman. Och översättningen som är gjord av Ragnar Strömberg är utmärkt. Americanah är utgiven på Bonnier Pocket. Läs!

Debutantdebut i Text + 1

Den litterära podcasten  Text + 1: 003 
bjuder för första gången på en intervju med en debutant. Viktor Andersson, född 1989 i Linköping, debuterade tidigare i år med en romanen Hon. En relationsroman på Modernista förlag. Det var inte förrän i sena tonåren som läsandet och skrivandet tog fart,  berättar Viktor Andersson. Då var det poptexter som satte honom på spåret. Han ville bli popstjärna vid den tiden. Viktor Andersson skriver på sin dator, men gör hela tiden anteckningar för hand. De fina anteckningsböcker han skaffat för ändamålet vill han inte förstöra med sitt klotter. Brev för eftersändning av post är bra att anteckna på, påstår han. Hon tog ungefär två år att skriva. Viktor Andersson nämner Hjalmar Söderberg, Vilhelm Moberg och Willy Kyrklund är svenska författare han inspirerats av. Ett par citat av Hjalmar Gullberg finns med i Hon. Viktor Andersson tycker om det svenska språket; även dialekter som hos Torgny Lindgren och PO Enquist. Hon handlar om en brusten relation. Den manlige kontrahenten heter Viktor - nej, det rör sig inte om autofiktion - och den kvinnliga får man aldrig veta namnet på. Viktor har helt enkelt glömt bort det. Allt annat kommer han ihåg och hoppas på att hågkomsterna ska leda fram till flickvännens namn. För att minnas måste man glömma, sa Slas. Viktor säger att han gillar sina romankaraktärer. Visserligen är Viktor inte riktigt pålitlig som berättare och han sviker flickvännens förtroende genom att läsa hennes dagbok visserligen för att förstå henne bättre, men i alla fall ett sviket förtroende.
Viktor Andersson säger att han är en känslig person, som har svårt att läsa kritiska recensioner. De yngre kritikerna är mest kritiska medan de lite äldre tycker att Hon är en bra början. Den varsamme intervjuaren Mats Almegård noterar att Viktor Andersson är prydligt klädd. Viktor Andersson gillar kostym och slips och ägnar mycken tid åt sitt klädval. Att ha det snyggt och städat i skrivarlyan är också viktigt.
Som +1 väljer Viktor Andersson efter moget övervägande stumfilmen Sunrise. A Song of two Humans av regissören F. W. Murnau från 1927.

Bra val av Modernista. Bra val av Mats Almegård. Varför inte ge en ung författare med potential en puff i rätt riktning? Om lite drygt en månad kommer nästa program i serien.