Brevet

Brevet

Det blev så ljust på en enda gång
på en gång ljuvligt och soligt.
I alla buskar ljöd fågelsång.
Och vinden smekte förtroligt.

Jag glömde sorgen som envist gnog
på hjärtats trådar de fina
för juniglädjen som sken och log
ur blyertsraderna dina.

På Stenbitshöjden kom sky på sky
av sommarmoln över viken.
Och himmelskt var det en morgon ny
att inte vakna besviken.

Helmer Grundström
Ur Hem till källan 1947

Den första moderna romanen?

I en understreckare  i SVD igår skriver 
Carl Rudbeck om Prinsessan de Clèves av Madame de La Fayette. Den kom ut anonymt 1678. Nu har Mme de La Fayettes samlade verk kommit ut i franska Pléiadbiblioteket. Fransmännen är måna om sina klassiker. Det fick president Sarkozy erfara när han vågade sig på att tala förklenande om Prinsessan de Clèves! Jag tror inte att han gör om det.
Läs HÄR om den svenska pocketutgåvan 2010 i.
Jag har också en utgåva i Natur och Kulturs klassikerserie Levande litteratur. Översättningen är densamma, men efterskriften är gjord av Daniel Andrae.
Ruth Halldén (salig i åminnelse) skriver en fin
artikel om Prinsessan de Clèves i En bra bok. 1991. Hon berättar bl. a. att Mme de La Fayette(1634 - 1693) kallades Dimman vid hovet för sin förmåga att glida omkring och vara gåtfull och osynlig. Det var inte riktigt comme-il-faut för en hovdam att syssla med romaner så hon höll en låg profil. Det som gör Prinsessan de Clèves unik är skildringen av en själslig kamp. Det är den den psykologiska insikten som är romanens styrka. Ruth Halldén påpekar att Prinsessan de Clèves är allmängiltig. Den har ingen ålder. Den kunde ha tilldragit sig i alla samhällsklasser och i alla tider. Någon har kallat den "en melankolisk skymningssaga". Läsecirkelbok, tror jag.

Rule Britannia!

Nu tar Annika semester men hon hinner med  

Bokbloggsjerkan 27 - 30 juni  

Vilket är ditt litterära land, frågar hon. Och - det kan inte hjälpas - jag svarar England/Storbritannien. Tänk bara på Shakespeare, Thomas Hardy, R. S. Thomas, Virginia Woolf, George Eliot, Jane Austen, Doris Lessing, Hilary Mantel, Barbara Pym, Anita Brookner, Sylvia Plath med flera och alla bra deckarförfattare  Elly Griffiths, Anne Cleeves, Reginald Hill, Ian Rankin, för att nämna några. 

Och så finns ju Thorntons underbart goda kolor. Och alla filmatiserade och dramatiserade böcker med helt rätt casting. Och Waterstones, Foyles och Daunt Books. Brontë Parsonage Museum, kommissarie Morse´s röda Jaguar, Hay-on-Wye, The Mousetrap på St Martin's Theatre,  The Times Literary Supplement, Lake Poets, Algernon Swinburne, och så vidare hur länge som helst.

Annika önskas en lång, skön lässommar!

Ständigt oppositionell

Alexander Kielland var 1880 - talets store samhällskritiker i Norge. Han räknas som en av de fyra stora författarna under den här tiden vid sidan av Ibsen, Björnson och Jonas Lie.
Kielland var välbeställd, men är ändå mycket medveten om alla orättvisor i samhället. Han debuterar med Noveletter 1879, samma år som Strindberg kommer ut med Röda rummet och Ibsen med Ett dockhem. Kielland föddes i Stavanger 1849, blev jurist och köpte sedan ett tegelbruk i sin hemstad. Hans kulturella och litterära intresse växte ständigt. Kielland tog intryck av Heine och Kierkegaard och tidens idéhistoriker, främst John Stuart Mill. Det var särskilt Kierkegaards kritik av kyrka och präster som gjorde intryck. Allra mest påverkade honom Georg Brandes med sina idéer om att litteraturen skulle påvisa missförhållanden i samhället. Han står på arbetarklassens - Venstres - sida tillsammans med Björnson. Kielland skriver om hyckleri, korruption, förtryck och byråkrati. I Skeppar Worse (1882) skildrar han religiöst hyckleri. Haugianerna var en religiös väckelse som förekom på Vestlandet. Även inom väckelserörelsen fanns det krafter som utnyttjade rörelsen för egen vinnings skull. När Kielland vid upprepade tillfällen begärde statligt författargage visade det sig att han hade såväl vänner - Venstre - som fiender - konservativa - emot sig. Han fick aldrig något gage. Den sista romanen - Jakob - kom ut 1891 och saknade all den berättarglädje som kännetecknat Kiellands tidigare författarskap. Samma år blev han borgmästare i Stavanger. 1902 blir han landshövding i Romsdalen. Alexander Kielland dör 1906. Desillusionerad.
Bokförlaget Bra böcker. Bra klassiker. 1976.
Övers.: Ernst Lundquist. Förord: Marianne Särman.
Loppisfynd!

Tine - en dansk klassiker

Den danske roman - och novellförfattaren Herman Bang föddes på Als 1857 i en prästfamilj. Hans högsta önskan var att bli skådespelare - familjen ville att han skulle bli jurist - , men när han misslyckats med såväl det ena som det andra blev han journalist och författare. Bang var naturalist och en av det moderna genombrottets författare. Den danske kritikern Georg Brandes myntade uttrycket " det moderna genombrottet" och formulerade programförklaringen: litteraturen måste ta ställning till aktuella problem och angripa missförhållandena i samhället. 
I "Realisme og Realister" porträtterar Herman Bang det moderna genombrottets författare i Danmark och introducerar franska naturalister för en dansk publik. Med den lade  Bang den teoretiska grunden för sitt eget författarskap. Han ville skapa den tendensfria, objektiva romanen i Gustave Flauberts efterföljd. Samtidigt ger han också uttryck åt sekelskiftets pessimism. I debutromanen,   Släkter utan hopp (1880) skildrar han en ärftligt betingad degeneration. Romanen vilar delvis på självbiografisk grund. Den osminkade erotiska skildringen gjorde att boken fälldes i domstol och beslagtogs.
Romanen om Tine kom 1889. Det är en dansk klassiker och som dansk och klassiker är den dubbelt bortglömd i Sverige skriver Karl Vennberg i förordet. Tine är berättelsen om ett tragiskt kvinnoöde som utspelar sig i skuggan av det dansk/tyska kriget 1864. 
Herman Bangs homosexualitet bidrog till känslan av det utanförskap och den ensamhet som också kännetecknar hans litterära gestalter. Han var det moderna genombrottets flaggskepp och påverkade också många andra författare, som till exempel Hjalmar Söderberg och Mathilda Kruse/Stella Kleve. Han dog på ett tåg under en föreläsningsturné i USA 1912. 
Mitt loppisfynd är översatt av Pelle Fritz - Crone och har illustrationer av Svend Otto S. Bokförlaget Bra böcker. I serien Bra klassiker. 1976

Bilden är lånad

 Så här tyckte INGRID om Tine

Ett litterärt banditpar

1880-talet måste ha varit en oerhört intressant tid att leva i. Det rör sig i samhället och det händer saker i litteraturen. Det moderna genombrottet var  till stora delar kvinnornas. De kräver rösträtt, rätt till utbildning, rätt till arbete och rätten till sin sexualitet. Både män och kvinnor vänder sig mot tidens hyckleri, dubbelmoral och bigotteri. Det är slut med att kalla syfilis för mässling och låtsas som att prostitution inte finns. I boken Dekadensens kön (Norstedt förlag 2007) skriver Ebba Witt - Brattström om paret 
Ola Hansson/ Laura Marholm. De träffades midsommarafton 1888 hemma hos Georg Brandes. Ola Hansson var en gång  Mathilda Kruses/Stella Kleves vän, men  efter ett avvisat frieri blir han hennes belackare. I novellen Gallblomma tecknar han ett elakt porträtt av henne, bland annat med hjälp av de förtroliga brev de utväxlat. EWB går så lång så att hon säger att det var Ola Hansson som satte stopp för ett av 1880-talets mest innovativa författarskap och att Stella Kleve sedan inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Endast Birgitta Ney har i sin doktorsavhandling Bakom bilderna försökt upprätta Kleves författarskap. EWB påpekar att Ola Hansson lånat en massa av Stella Kleve och att hon jämnat vägen för honom. Nu gick det inte så bra i alla fall. Laura Marholm, som var balttysk dramatiker, översättare, essäist, novellförfattare och recensent hjälpte Ola Hansson på traven i Tyskland. Snart var de ett lika betydande som utmanande par i den litterära världen. Laura Marholm var en konservativ särartsfeminist, intelligent och dominerande, som ömsom förde intellektuella samtal, ömsom stoppade strumpor och lagade mat. Båda intresserade sig för psykologi och neurologi. Freud läste Hansson och Hansson läste Freud. Hanssons och Marholms storhetstid tog ett brått slut i början av 1900 - talet. Båda fick psykiska problem och irrade omkring i Europa. Laura Marholm föddes i Riga 1854 och dog 1928 i Majori i Lettland. Ola Hansson, som var född 1860 i Hönsinge utanför Ystad, dog i Turkiet 1925.
EWB gör en "nytolkning av dekadensen och visar hur den kan användas för att förstå också vår egen tid" står det i baksidestexten. Ebba Witt - Brattström är lika skärpt, välformulerad och lärd som vanligt. Hennes humor och spänstiga berättande gör att hon är både inspirerande och lätt att läsa.
Omslagsbild: Medusa av Arnold Böcklin. 1878

Läs om Ingvar Holms biografi om Ola Hansson HÄR

Bokbloggsjerka 20 - 23 juni

Hur länge väntar du innan du påbörjar en ny bok?
Det frågar Annika i sin Bokbloggsjerka 20 - 23 juni
Det enkla svaret är att jag inte väntar alls. Oftast har jag ett par titlar på gång; för det mesta av helt olika slag. Ibland slår den ena titeln ut den andra. Jag ser till att jag alltid vet vad jag ska/kan läsa härnäst. Det känns bra att ha en viss bok som väntar på mig. Just nu läser jag    

Munkeboda och   Marieholm av Mathilda Malling och Lars Lerins fantastiska Naturlära. Dessutom har Sommarföljetongen i SvD just börjat. Alla dessa vackra nederlag av Jess Walter, ett helt okänt namn för mig. Följetongen pågår 22/6 - 1/8. Dee Moray, en vacker amerikansk skådespelerska, stiger iland på en gudsförgäten plats på den italienska västkusten och tas emot av båda gamla vänner Pasquale och Orenzio. 
Efter detta blir det Bror och syster (Kvarnen vid Floss) av George Eliot och Stoner av John Williams. 
Eller Bring up the Bodies av Hilary Mantel. Eller...