skip to main |
skip to sidebar
Barnmorskan är Katja Kettus tredje bok och med den har hon slagit igenom med besked. 2012 fick hon dessutom det prestigefyllda Runebergspriset. Och det förstår man. Men motiveringen "Det är kroppsligt, köttsligt, äckelrealistiskt såväl till sitt innehåll som till den språkliga utformningen" är jag inte imponerad av. Barnmorskan är så mycket mera. Visst, det är både rått och grymt och realistiskt. Men det är också lyriskt, ömsint och humoristiskt.
Miljön är trakterna kring Petsamo långt upp i norr där Norge, Finland och Sovjetunionen möttes. Här rör sig ryssar, tyskar, skoltsamer och finnar.
Det är tiden för det s. sk. Lapplandskriget; 1942, 1943, 1944
Finland och Sovjetunionen har slutit vapenvila och därmed blir tyskarna plötsligt fiender. Allt är mycket farligt och osäkert. Alla misstänker varandra och det är lätt att bli anklagad för spioneri. Förresten så behöver man inga speciella skäl för att döda. Det är en grov mansvärld. Kvinnor och barn har inget värde. Kvinnor ses som bruksföremål; lätta att göra sig av med när de blir slitna.
Den självlärda barnmorskan, Vildöga, är bokens huvudperson. Hon är ett kraftfullt naturväsen, starkt påverkad av laestadianismen. Hon blir ögonblicklickligen förälskad i den tysk/finske officeren Johannes Angelhurst. I kraft av sitt ämbete råder hon över liv och död och hon tvekar inte att bokstavligen gå över lik för sin kärlek. Hon börjar sin bana som Tredje Rikets Fräulein Schwester mera som gäst än som egentlig arbetare i fånglägret i Litovka. Men slutet är sällan början likt.
Johann är en vacker och egentligen ganska vek man. Han är skadad av sina ohyggliga krigsupplevelser, till exempel vid Babij Jar. Kvinnor hänger i klasar omkring honom, men så småningom inser han att det är något alldeles speciellt med en kvinna som Vildöga.
Katja Kettus språk är inte likt någon annans. Det är ett med det kärva, våldsamma innehållet. Men däremellan beskrivs havet, naturen, den sinnliga kärleken på ett poetiskt sätt. Bildspråket är fantasifullt och drastiskt; ibland får man faktiskt lov att skratta.
Det tar en stund att komma in i berättelsen. Tidsplanen flätas om varandra och perspektiven växlar, men när sammanhangen börjar klarna får man riklig utdelning. Jag är mycket förtjust i den här boken som blivit mycket uppmärksammad i Finland för sin tidsskildring. Vad hände egentligen?
Barnmorskan är översatt av Janina Orlov, som måste ha haft ett styvt arbete.
Albert Bonniers Förlag. 2013
Barnmorskan passar i Kaosutmaning 2.0
24. Läs en bok om krig
Idag är det Erik den heliges, St Eriks, Erik Jedvardssons eller Erik IX:s dag. Rättare sagt: en av hans dagar.
Han var kung i Sverige från 1150 - talet till 1160.
Under hans tid rådde fred i riket. Erik den helige var mycket religiös och gjorde korståg till Finland och byggde flera kyrkor.
Den 18 maj 1160 mördades han av den danske fursten Magnus Henriksson som sedan blev kung av Sverige 1160 - 1161. Enligt legenden sprang det upp en källa på den plats där Erik IX:s blod rann.
Erik den Helige gravsattes i Gamla Uppsala domkyrka för att 1273 flyttas över till domkyrkobygget i Östra Aros.
Erik den helige finns med i Stockholms stadsvapen och i namn som St. Eriksplan. Han är också Sveriges nationalhelgon.
Enligt Dick Harrison, professor i historia, är det emellertid stor skillnad på Erik den historiske och Erik den helige. Mycket få säkerställda fakta finns. Istället har han blivit fiktionaliserad efter sin död.
Fantastiskt att bli nationalhelgon på så lösa boliner!
2012 fick Katja Kettu Runebergspriset för Barnmorskan med följande motivering "Det är kroppsligt, köttsligt, äckelrealistiskt såväl till sitt innehåll som till den språkliga utformningen".
Barnmorskan Vindöga blir handlöst och ohjälpligt förälskad i den tyske SS - officeren Johann under det finsktyska Lapplandskriget 1944 - 45. Romanen är verklighetsbaserad och utspelar sig i trakterna kring Petsamo i norra Finland i området där Finland, Norge och Sovjetunionen möts.
Katja Kettu är född i Rovaniemi 1978.
Barnmorskan är utkommen på Albert Bonniers förlag; översatt av Janina Orlov.
Jag ser fram emot spännande läsning.
Tolv barnfria kvinnor berättar om sina sina tankar. Mycket intressant och tänkvärt, men jag skulle önskat mig ett annat ord än barnfri. Jag kan förstå att barnlös inte är något bra ord heller, men barnfri?
I vilket fall som helst så berörs existentiella, etiska och moraliska frågor som borde diskuteras mera. Redaktör för Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet är Josefine Adolfsson som i sitt inlägg berättar om att hon redan som liten hos skolsyster betraktades som framtida barnaföderska; ett kärl, en livmoder.
Är det något fel på en kvinna som inte vill föda barn; inte längtar efter barn? Varför anser sig somliga ha rätt att komma med kommentarer: "Men nu ska ni väl....?" och "Nu måste ni väl skaffa ett syskon...?" Och alla som inte har barn som inte anses ha familj och därför får arbeta mellandagar och välja sommarsemester sist. Ska de som har inte har barn behöva hjälpa till att betala allt vabbande och konstgjorda befruktningar? I USA finns ganska aggressiva rörelser mot favoriserandet av barnfamiljer, men här i Sverige har vi en mera solidarisk syn på det här med att betala skatt.
En kvinna i ett mycket väl fungerande samkönat förhållande berättar gripande om hur detta med barn eller inte håller på att spräcka förhållandet. Den ena kvinnan hade ett barn som sin högsta önskan medan den andra absolut inte ville ha barn. De beslöt sig för att gå utanför sin tvåsamhet och anlita ett annat par i ungefär samma läge. Kvinnorna som inte ville bli mammor fick bli extraresurser. Okonventionellt, ingen vet hur det kommer att fungera, men det förefaller vara ett bra försök.
Lena Andersson, nybliven August - pristagare, talar om den biologiska viljan att reproducera sig; om en genernas tyranni. Finns det någon sorts plikt att föra släkten vidare?
Josefine Adolfsson säger att Ingens mamma inte är ute efter rätt eller fel. Men det finns vissa frågor som måste ställas. Och det finns olika sätt att leva.
Annika undrar i Bokbloggsjerkan 17 - 20 januari vilket som är den bästa TV - serie du sett
i din genre. Det behöver inte finnas någon litterär förlaga.
Läs mer HÄR
Jag kan inte säga att jag håller mig till en genre varken vad det gäller läsning, TV - serier eller film men här har jag valt ut
några serier med hög spänningsfaktor
I mördarens spår med den fantastiska Helen Mirren som Jane Tennison som chefar över en hel hög manliga kolleger som trilskades och är avundsjuka och ibland rent av motarbetade. Lynda la Plante skrev böckerna.
Det tog ganska lång tid innan jag upptäckte The Wire, serien om poliser och kriminella i olika delar av storstaden Baltimore i Maryland. Men när jag väl fastnade så var det med besked.
Det blev maratontittande under sena nätter för att hämta in det förlorade. Själva staden Baltimore är något av huvudperson. Dominic West som Jimmy McNulty är inte så dum han heller...
The Killing på Netflix visade sig också vara starkt beroendeframkallande.
Så var det också med Mad Men och Damages med Glenn Close som den kallhamrade Patty Hewes, en maktmänniska som inte drar sig för någonting.
Catherine möter den otroligt charmerande, snygge kriminalpolisen Lee med ett oklanderligt förflutet.
De blir förälskade. Eller i alla fall är det vad hon tror. Förhållandet kantrar så sakta. Det börjar med kontroll av umgänge och e - post, extranycklar, avlyssning av mobilsamtal och telefonsamtal i ny och nedan. Catherine blir först lite smickrad av det intensiva intresset. Men snart blir hon förbryllad, sårad, ledsen och så småningom väldigt rädd. Och arg. Förhållandet kapsejsar totalt och misshandeln blir både fysisk och psykisk. Det värsta är att ingen tror Catherine när hon försöker berätta! Först måste det bli katastrof. Hon försöker sedan varna nästa kvinna, men blir avvisad och betraktad som störd. Det går så långt att Catherine blir tvångsintagen på mentalsjukhus. Hon har panikångest och tvångssyndrom vilket inte borde förvåna någon med ett uns av fantasi och empati.
Berättelsen är delad i två tidsplan; ett före och ett efter misshandelsåren. Rättegången däremellan upplevs som lika förnedrande som själva misshandeln.
Elizabeth Haynes debuterade med Into the darkest Corner 2011.
Nu har Glöm inte att låsa kommit ut på Lind & Co förlag i översättning av Ulla Danielsson.
Elizabeth Haynes arbetar som analytiker för polisens underrättelsetjänst, vilket hon betraktar som ett idealiskt yrke för en författare.
Glöm inte att låsa avslutas med ett avsnitt som har rubriken Om boken och ett annat som heter Om att skriva. Elizabeth Haynes andra bok, Revenge of the Tide, kom ut 2012.
Isabel Archer (Nicole Kidman) är en ung amerikanska som ärver en förmögenhet av en engelsk onkel. Hon lider ingen brist på friare men hon värderar friheten högre. Desto onödigare är det då att hon plötsligt får för sig att ge sin hand åt den cyniske esteten Gilbert Osmond, spelad av John Malkovich. (John Malkovich är alltid bad news.) Stackars Isabel blir snart ett maskformat bihang till maken och naturligtvis blir hennes förmögenhet hans. Isabel blir allt olyckligare men försöker hjälpa Gilbert Osmonds dotter att få den man hon älskar mot faderns vilja.
A Portrait of a Lady (1881) blev Henry James´ (1843 - 1916) genombrott som skönlitterär författare. Det blev också hans mest lästa och älskade roman. Henry James gifte sig aldrig men lär i ungdomen ha varit förtjust i en kusin vid namn Minny Temple. Hon har lånat drag åt Isabel Archer.
Henry James föddes i New York och dog i Chelsea i London. Gamla världen kontra Nya världen är ett återkommande motiv i James´romaner. Pont - of - view - tekniken ersätter den allvetande berättaren.
William James, bror till Henry, blev berömd psykolog. Henry James är också skicklig psykolog i romanerna; 20 stycken blev det med tiden samt en del berättelser.
Inlägg
