Bokbloggsjerka 7 - 10 juni

ANNIKA
ställer i sin bokbloggsjerka 7 - 10 juni frågan

Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok som är kategoriserad i en viss genre?

Först tänkte jag att det inte spelar någon roll vilken genre en bok hör till bara den är bra, men vid närmare eftertanke är det inte så enkelt.
Genrebeteckningar kan både locka och avskräcka. Men man löper ju risken att i första fallet bli besviken och i andra fallet att missa något jättebra eftersom man undviker vissa genrer.
Själv läser jag inte SF och vampyr- och skräckskildringar
Inte så sällan glider ju också genrerna över i varandra.
I Chic lit - brokiga läsningar och didaktiska utmaningar (2013) hittade jag följande angående genrer:
Vad är en "genre" och varför delar vi in litteraturen i genrer? Vem har nytta av detta? Läsaren ? Författaren? Förlaget? Bibliotekarien? --- Kan en genre vara ett hinder likväl som en hjälp?
Vad sker i samspelet mellan vår upplevelse av bokens genretillhörighet och våra tidigare erfarenheter? Kan en genretillhörighet  verka exkluderande i mötet med olika läsare?

Fröknarna von Pahlen IV och V

Fröknarna von Pahlen IV. Porten vid Johannes
En märklig, mörk bok. Det känns som att irra runt i en dyster skog utan några gläntor. Petra och Angela bor i en våning vid Johannes kyrkogård. Petras ungdoms trolovade, Thomas Meller, har kommit hem efter många år utomlands. Han möter den unga Angela och ser i henne en ljus variant av Petra.
Ett gäng unga "konstnärer" lever ett utsvävande liv. En del är mer eller mindre öppet homosexuella. Både Agnes von Krusenstjerna och hennes man David Sprengel är ogillande på den punkten.
En hel del antisemitism kan också förvåna.
Liksom ett omfattande avsnitt om Bondetåget som inte känns som författarinnans eget. Det var det förmodligen inte heller.

Fröknarna von Pahlen V. Älskande par
Här är stämningen ljusare. Men så är det midsommar också.
Man firar en hednisk fest - herrskap och tjänstefolk - med midsommarstång och dans och den ljusa sommarnatten vakar över flera älskande par.
Ibland är förbindelserna av det mera olyckliga slaget. 
Men säger Agnes von Krusenstjerna - "Kärleken är inte för betraktarna. Hos allt jordiskt liv
driver kärleken till handling och åtbörd..." 
Kärleken är inget för de rädda. Det gäller att älska helt och utan förbehåll. 
Detta budskap förefaller mig en aning diskutabelt. Är det kärlek det gäller, egentligen? Agnes von Krusenstjerna var romantiker; maken realist och man tror att han friserat vissa kärleksscener till det mera handfasta.
Den sexuella utlevelsen i dessa båda titlar är påfallande. 
Och utgivningen stötte mycket riktigt på patrull. Det är 1933 och konservativa vindar från Europa har nått även Sverige.
Herrar Karl - Otto och Tor Bonnier ansåg att de hade ögonen på sig. 
De krävde strykningar som inte Agnes von Krusenstjerna gick med på. Hon lade in sig på psykiatrisk klinik istället. 
Det blev det lilla förlaget Spektrum som gav ut Porten vid Johannes och Älskande par. Recensionerna uteblev ända till 1934 då Karin Boye skrev en försiktigt positiv anmälan

Samtal i trädgården

Samtal i trädgården hos konstnärer, scenografer, författare, musiker, landskapsarkitekter...
av Karin Berglund. Norstedts förlag 2012.
Den roligaste och en av de svåraste böckerna Karin Berglund har skrivit, säger hon. Och den har varit på gång länge.
Det intressanta i en trädgård är människan. I Samtal i trädgården har hon mött kreativa människor i trettiotvå olika trädgårdar; alla privata.

"Han sitter under äppelträdet - ett Åkerö - och skriver om Ellen Key. För hand, tänker bättre då..."
Så börjar första kapitlet som handlar om Ronny Ambjörnssons trädgård vid sommarhuset på Gotland.
För Lotte Möller i Lund är trädgården ett rum att vara osynlig i. Hon har tagit sina idéer från den danske trädgårdskonstnären och landskapsarkitekten
G N Brandt som hävdade att "en bra trädgård ska vara motsatsen till det som finns omkring den. Den ska vara ett värn mot omvärlden och motverka de rationella principer som styr samhället i övrigt..." Väldigt tilltalande idé.
Lotte Möllers trädgård är mystisk, hemlighetsfull och frodig och ligger väl undangömd mitt i staden.
Göran Greider förnekar sig aldrig. Han bor i Dala - Floda i Dalarna och vill odla de allra värsta ogräsen.
Han har till och med skrivit en dikt som heter Ogräs.

"Idén med en trädgård för enbart ogräs:

De fördrivna, de hatade och de retliga
samlade på ett ställe.

Vad ska de ta sig till - alla tistlar, maskrosor,
kirskål, åkerfräken, kattblommor, mållor, brännässlor?

En  ny värld och nya rikedomar skulle de skapa."

Att ha en trädgård handlar också om konsten att kunna lämna den. Det kunde
Eivor Bucht, professor emerita i landskapsarkitektur och Rune Bengtsson, tidigare försöksledare vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
De flyttade ifrån flera tusen kvadratmeter trädgård till ett nytt ställe med endast några kvadratmeter odlingsyta. 
Men erfarenheterna och minnena har de kvar.

Detta och mycket, mycket mera kan man läsa i Samtal i trädgården.
Tillplattad går jag ut i min egen lilla rufsiga trädgård och försöker tala förstånd med trädgårdsborrarna...

Agnes von Krusenstjerna

Bild: Anna Riwkin-Brick

Agnes von Krusenstjerna

Tung genom seklerna föll din ande som stenen i brunnen
 lämnande människans form, skapades om till ett djur.
Lokattens klor växte ut under huden och pannan blev lägre,
 ögat som havet grönt, likgiltigt, kyligt och dött.
- Håret högt i en valk och kjolen smal över livet,
 fjärilen flög till din kind, rosorna låg vid ditt bröst.
Drömmar som kvinnorna drömt men aldrig tytt eller fångat
 vårdade stilla din hand, skrev du med skolflickans stil.
Hjärtat som bultade lätt fick svar ur marken och träden,
 blodet flöt i vart strå, allt som växte var du.
Vem var det då som skrek, en döendes rop under himlen!
 Vinden slog om och med ens var du ej människa mer.
Men ur en virvel av skratt och blod och grinande munnar
 hörde vi barnet som grät, doftade sommaren skyggt

Olof Lagercrantz skrev dikten om sin mors kusin, Agnes von Krusenstjerna.
Han skrev också sin doktorsavhandling om henne.
Merete Mazzarella, som också skrivit en biografi om Agnes von Krusenstjerna, säger om Lagercrantz avhandling att man läser den som man läser skönlitteratur.
Jag återkommer till båda biografierna senare.

Tematrio - Svenska favoriter

Tematrio - Svenska favoriter

Så¨här i nationaldagsveckan tycker  LYRAN
att det passar sig att vi berättar om tre svenska litterära favoriter.
Efter vissa överläggningar med mig själv landade jag på följande tre.
Jag presenterar dem i omvänd kronologisk ordning

Kerstin Ekman. Det går inte att hoppa över henne. Hennes underbara språk är en njutning. Hon är en stor kvinnoskildrare och realist.
Vallmstaserien (om staden Katrineholms framväxt): Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus minns jag med speciell förtjusning. En stad av ljus tyckte jag var rena Jung - lektionen. Kerstin Ekman föddes 1933; debuterade 1959; valdes in i Svenska Akademien 1978, slog igenom publikt - både i Sverige och utomlands - med Händelser vid vatten. Den fick hon också Augustpriset för 1993. Herrarna i skogen - essäer på temat skog - är en annan av mina favoritböcker. Otroligt lärd och otroligt poetisk fackbok.

Harry Martinson är också ett måste. Honom återvänder jag ständigt till. Och då talar jag om lyriken. Harry Martinson föddes 1904 i de blekingska skogstrakterna. När modern försvann till Amerika blev syskonen sockenbarn. Det satte outplånliga spår hos Martinson. Han kom sedan att bli sjöman och började skriva lyrik under åren på sjön. 1949 blev han den förste autodidakten i Svenska Akademien. 
1974 fick han Nobelpriset (delat med Eyvind Johnson). Den poetiska motiveringen är ovanligt lyckad: "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos." 

Agnes von Krusenstjerna. När jag nu läser om serien om Fröknarna von Pahlen
(1930 - 1935) tänker jag att jag inte förstått den alls när jag läste den som mycket ung. Nu tycker jag att den är mycket skickligt skriven. A v K skildrar människor (särskilt kvinnor) med stor psykologisk trovärdighet. kvinnorna är instängda i sina kroppar, i familjen, i äktenskapet, i sin klass och i samhället. Överträdelser bestraffas hårt. Om man är kvinna, vill säga.
Agnes von Krusenstjerna är påverkad av sin man David Spengler, psykoanalysen och kanske också D H Lawrence (?). Lady Chatterleys älskare kom ut 1928.
Älskaren/skogvaktaren heter Oliver Mellors. Petra von Pahlens ungdomskärlek Thomas Meller. Inte vet jag, men jag reagerade på namnlikheten

Den röda rullgardinen

Kvinnogatan 1930 Fröknarna von Pahlen II 
Agnes von Krusenstjerna hade för avsikt att i sina romaner
"... säga sanningen - sanningen om kvinnorna"
Och det gäller inte minst sanningen om kvinnors sexualitet. Hon har god hjälp av den uppmuntrande maken David Sprengler. Däremot blir det ett fasligt liv bland kritikerna och till och med det liberala förlaget Bonniers ryggar.
Kvinnogatan formligen jäser av kvinnlig sexualitet - utlevd, undertryckt, medveten och omedveten. Angela von Pahlen med de svarta ögonen och det superblonda håret går på hushållsskolan Prästkragen i Strängnäs. Hennes bästa vän är den pojkaktiga Stanny Landborg som har en mor som är som en piraya. Fru Landborg äter sina barn och försöker skära av dem från den övriga världen. De två sexualfientliga ungmörna Henrika och Fredrika Strussenhielm- Rien och Diken - driver skolan för sin försörjning; inte av kärlek till de unga eleverna. De blandar samhällsklasserna i modern demokratisk samhällsanda, men när det kommer till sovsalarna delas flickorna. Någon måtta får det vara på demokratin. Hjälplärarinnan Bell von Wenden har ett förflutet som ingen skulle kunna gissa sig till. Den storögda Angela blir föremål för Bells intresse.
Linnéa från landet är den rejäla, rådiga, friska livskraftiga i skaran. Hon är Angelas favorit - näst Stanny. Men Linnéas kvinnoöde straffar sig.
Rullgardinen i Angelas sovrum är röd. Hon har lämnat barndomens blå bakom sig.

I Höstliga skuggor. 1931. Fröknarna von Pahlen III rasar Adèle, arrendatorns sexuellt frustrerade hustru, som ger alla känslor av obehag. Hon speglas i den svala, mörka, behärskade Petra von Pahlen som nu är 33 år och börjar ge upp tanken på man och barn. Kanske beror det på att hon inte har modet?
Moderskap och barnafödande belyses ur olika synvinklar; även från den cyniske kvinnoläkarens håll.
Agnes von Krusenstjerna själv hade ett missfall 1924 och förblev därefter barnlös.
Relationer och personer glider om varandra och i varandra. Fri kärlek ställs emot det traditionella äktenskapet. Dramatiken har skruvats upp sedan Kvinnogatan. Även i Höstliga skuggor lyfts det religiösa bigotteriet fram till allmänt beskådande.
Några av personerna i romanen känner också höstens skuggor falla över sig.
Agnes von Krusenstjerna är en skicklig psykolog, men förmodligen har hon ingen större insikt i skötseln av en gård på landet - mera än att det kan behövas en arrendator och en ladugårdskarl...
Nu väntar Porten vid Johannes. Det här blir sträckläsning. Något annat är inte möjligt.

Direkt från källan

Mineko Iwasakis historia ligger som grund i Arthur Goldens roman, En geishas memoarer.
I Den sanna historien berättar hon med hjälp av Rande Brown den verkliga historien om sitt eget liv som lyckligt barn i fem år med föräldrarna och ett antal syskon; den långa och hårda utbildningen till maiko (geisha som specialiserat sig på dans); de arbetsamma och mycket framgångsrika åren på 60 - och 70-talen tills dess att Mineko Iwasaki avslutar sin geishatid och vad hon gör därefter.
Detta är alltså en memoar. Mineko Iwasaki är tidigt besluten att arbeta hårt och bli skicklig. Hon är också angelägen om att betala tillbaka till sin okiyan det hennes gedigna utbildning kostat.
Mineko Iwasaki är intelligent och smart och förstår hur hon ska hantera avundsjukan från de andra mindre framgångsrika kollegerna. Hon försöker reformera verksamheten - så vill hon till exempel att flickorna ska få lära sig språk - utan större framgång.
Hon arbetar i en karyukai (blommans och pilträdets värld) ägnad den estetiska njutningens konst i Ginodistriktet i Kyoto. Blomman står för skönhet och pilträdet symboliserar behagfullhet, böjlighet och styrka.
Fadern har lärt henne vikten av att vara stolt, självständig och ansvarsfull.
Självdiciplin är svaret på allt.
Mineko Iwasaki berättar om sina vackra, dyrbara kimonoer som hon är mycket noga med. Kimono, obi och hårprydnader kan tillsammans väga uppåt 20 kg. Lite tungt att dansa med, kanske...
Mai - danserna var sakrosankta medan odori - danserna ägnas människans växlande öden.
Mineko Iwasaki föddes 1949. Åren mellan 15 och 21 arbetar hon sju dagar i veckan. Det slutar med en kollaps; njursvikt och högt blodtryck.
Vid 29 drar hon sig tillbaka för att leva ett mera "vanligt" liv.

Bilden finns i boken

För klädseln krävdes en påklädare. Håruppsättningen var inte mindre komplicerad. Varje viktigt stadium i utbildningen åtföljdes av ett frisyrbyte.

Den sanna historien är en intressant berättelse om en kultur man inte vet så mycket om.