En cirkus drar förbi

I en mig närstående bokhylla hittade jag en Patrick Modiano som jag inte läst tidigare, nämligen En cirkus drar förbi.
Den tilldrar sig i femtiotalets Paris. Utan att vara det minsta frankofil förstår jag att Modianos skildringar av Paris måste vara något extra.
Huvudpersonen Jean tänker tillbaka på sin ungdoms upplevelser tillsammans med den äventyrliga Gisèle under en kort tid under vilken han egentligen inte fattade någonting utav vad han deltog i utan att veta om det. Han var bara 18 år även om han utgav sig för att vara 21.
Föräldrarna befann sig på olika håll i Europa och bekymrade sig inte mycket om var sonen uppehöll sig, hur han försörjde sig eller hur han mådde.
Gisèle och Jean träffades symptomatiskt nog utanför en polisstation. Hon bad honom om en tjänst som han inte fann någon anledning att neka henne. Genom Gisèle träffade han en mängd olika personer som han hade svårt att placera i tillvaron. Alla liksom flyter omkring. Jean och Gisèle också.
Jeans naivitet är på en gång både svaghet och styrka. Så småningom anar han att Gisèle kanske inte riktigt har presenterat sig för honom vare sig vad det gäller ålder, sysselsättning eller civilstånd.
Det hela är oroande och spännande. Åtminstone för läsaren. Jean fattar ju ingenting.
Patrick Modiano är en mycket sympatisk och läsvärd författare. Han sysslar mycket med minnet och glömskan. Vad är det man minns? Och varför?
Och minst lika intressant är det man glömmer.
Språket är enkelt, poetiskt och vackert. 

Orgeldagar i Hedvig Eleonora

Orgeldagar i Hedvig Eleonora 14 - 17 februari.
Oragnisten i Gustav Vasa kyrka, Olof Andersson, höll ett seminarium i Hedvig Eleonora, om improvisation i praktiken. Åhörarna fick klättra upp på orgelläktaren och andäktigt beskåda handarbetet på tre klaviaturer och fotarbetet på pedalerna. Och så alla klaffarna till höger och vänster.
Helt underbart. Orglarna i Hedvig Eleonora och Gustav Vasa är s. k. allorglar. Man kan spela allt på dem.
Olof Andersson berättade om vilka olika slag av inmprovisastion som kan förekomma i en organists vardag alltifrån postludium till tappa noterna i knät.
Han gav bland annat exempel på utgångsmarsch vid bröllop som gärna kan vara en blandning av Delsbo och Star Trek, enligt Olof Andersson. 
Det var väldigt pampigt och fullt av glädje och tillförsikt.
Han berättade om kebabskalan, en sorts harmonisk mollskala, som man kan använda för att till exempel i julspel illustrera de tre vise männens ankomst till Betlehem. Uppenbarelsen av änglar framkallas genom att organisten lägger ner båda armbågarna på orgeln och helst i syntes med ljus. Sa Olof Andersson,
Slutligen bad han publiken, som till större delen bestod av musikstuderande, om förslag på melodier som han kunde improvisera över. Det kom en del förslag, och Olof Andersson fastnade för Blinka lilla stjärna och Marseljäsen. 
Och så gjorde han det. Slog ihop dem och improviserade.
Fråga mig inte hur jag gör, sa han. Jag börjar någonstans och sedan vet örat fingrarna och försöker forma en enhet. 
Jean Sibelius lär ha haft samma uppfattning om saken. Musiken finner sin form, jag håller i pennan, sa han.
Ordinarie organisten i Hedvig Eleonora, Ulf Norberg, agerade ordningsman och kaffekokare för dagen.
Elegant, lärorikt och med mycken humor. Den suveräne Olof Andersson förmedlar sig lekande lätt med sin publik. Kunskaper och engagemang är alltid lika övertygande.

Lilla stora syster och lille lillebror

Lilla stora syster av Ann Förslind  - en fin bok om detta att bli storasyster. Det är minsann inte så lätt. 
(Fråga mig! Jag vet!)
Först är man ensam herre på täppan och föremål för all uppmärksamhet från såväl föräldrar, släkt som vänner och bekanta.
Sedan kommer där plötsligt ett nytt litet liv - fult, skrynkligt och rött - som tar allt fokus. 
Mamma blir som förbytt och pappa jobbar. Och alla andra står med näsan över den lilla minsta sängen.
Ingen tänker på storasyster som vet att hon är storasyster men faktiskt också gärna vill vara liten.
Men storasyster är inte dum. Hon vet hur hon ska göra. Och hon gör det. Och budskapet går fram.
Sedan blir det mera ordning på saker och ting. Och storasyster axlar storasysterbördan (som ibland kan vara ganska trevlig). Hon blir den som bäst förstår  lillebror. Naturligtvis måste hon ibland sätta sig i respekt. Och slåss gör de ju på syskons vis. Men de är i alla fall storasyster och lillebror.

Ny radioföljetong 13/2

,

Rolf Skoglund läste första avsnittet av Sveriges radios nya radioföljetong idag,
Tunneln (1948) av den argentinske författaren Ernest Sabato (1911 - 2011).
Tunneln var Sabatos debutroman. Den handlar om en konstnär som har mördat en kvinna. Nu sitter han och ifrågasätter både sina egna och alla andras handlingar. Man tänker ju ofelbart på Camus och Främlingen. Igen.
Egentligen började Ernesto Sabato sin kärriär som atomfysiker,men senare övergick han till att skriva och måla.
2011 nyutgavs Tunneln i Lind & Co:s klassikerserie Nittonhundra 20 i översättning av Peter Landelius. 
Rolf Skoglunds uppläsning är kongenial. Jag ser fram emot fortsättningen. Särskilt som jag inte läst något av Ernest Sabato tidigare.

Eli och rösterna

En dåre fri av Beate Grimsrud är en otäckt bra roman.
Unga Eli är bokens huvudperson -  stark och skör på en gång. Hon arbetar med sitt skrivande, hon har filmplaner, hon spelar fotboll, springer och boxas. Och hon har gott självförtroende och vet vad hon vill. Eli är  begåvad och framgångsrik på samma gång som hon ska hantera ett flertal röster inom sig. Det är Espen, Emil, den verserade prins Eugen och den elake Erik som försätter henne i omöjliga situationer. Eli slår sönder saker, hon skär sig, hon umgås med självmordstankar. Ibland söker hon självmant hjälp. Andra gånger blir hon tvångsintagen och lagd i bälte. Eli får massor av sprutor och tabletter. Hon har också självmedicinerat med sprit och knark. Hon kämpar verkligen på alla fronter.
Eli har flera trofasta vänner som alltid ställer upp för henne och hon har en otroligt tålmodig och uppmuntrande terapeut som kommer hem till henne. Den egna familjen är hon mån om att skydda vilket underlättas genom avståndet. Eli har flyttat till Sverige (ursprungligen för att gå en skrivarkurs på Biskops - Arnö). Familjen bor i Norge.
Beate Grimsrud måste ha hämtat mycket ur egen fatabur. Hur  skulle hon annars kunna beskriva Elis tillstånd så det skär en i själ och hjärta? Man lider med Eli och ibland tror man sig förstå.
Beate Grimsrud har ett alldeles fantastiskt språk som uppläsaren Julia Dufvenius gör full rättvisa genom sin neutrala läsning. 
Texten talar för sig själv.

En boren estradör

Ulla - Grett Johnsson, 86, med nyopererad höft; f. d. lågstadielärare hade ett suveränt grepp om en mycket road och intresserad publik när hon berättade om skånska dialekters likheter och olikheter, läste högt och med stor inlevelse ur sina böcker, Skånska berättelser och ord samling 1 - 4 och berättade anekdoter. Redan i mycket unga år började hon intressera sig för orden och deras historia och samla historier som människor berättade för henne.  
Det intresset har följt henne hela livet och hon har också delat med sig av sina kunskaper och sin humor under massor av framträdanden i olika sammanhang. 
Och bokningarna fortsätter att flyta in...

Romanfantasi om en mor

Hon  är 41, svårt sjuk, skör och ömtålig; full av smärtor. Hon ligger i enskilt rum på sjukhuset utan radio, TV eller annat sällskap. Hon är fullt upptagen med att gå igenom sitt förflutna. Allt ifrån barndomen i prästfamiljen på Södermalm med den ärelystna modern och den charmerande, trolöse fadern till studierna i Lund, vistelsen i Cambridge, mötet med W som skulle bli hennes man och far till hennes tre flickor. Flytt från lägenhet och knackig ekonomi till ett mera välbärgat villaområde i Sigtuna där hon har svårt att finna sig tillrätta bland de andra hemmafruarna. 
Lite finare är hon allt. Åtminstone vill hon gärna vara det.
Ingenting har blivit helt vällyckat. Men å andra sidan har det inte  varit särskilt misslyckat heller. Hon är ganska nöjd med sitt liv även om hon tycker att hon kunde fått finnas lite längre.
Hon har framför allt varit sin mans hustru. Barnen har på något sätt kommit i andra rummet.
Och nu har hon svårt att orka med deras frustande, högljudda ungdom.
Hon har släppt taget om dem. Hon tycks ha förlikt sig med sitt öde och är varken rädd eller sentimental.
W är och har alltid varit den hon har lutat sig mot.
Kristoffer Leandoer har skrivit en mycket fin och känslig roman, September, om en döende mor och hennes tankar och känslor inför det stora okända. 
Hans egen mor dog i samma ålder och minnet av henne har antagligen haft sin betydelse för tillkomsten av September.