söndag 18 november 2012

Skilda världar

Monika och Johanna kommer från skilda världar. Men de möts om somrarna i Springa med åror av Cilla Naumann.
Johannas far, läkaren, har köpt Stallet av Monikas far, bonden Ivan Sten, till sommarställe.
Ivan Sten måste sedan sälja av även Kohagen. Där växter det upp massor av små hus som ligger tätt intill varandra. Ivan Sten undviker att titta åt det hållet.Han säger ingenting. Han säger inte så mycket över huvudtaget.
Monika ser gården i en ny vinkel från sommargästernas badstrand och tycker att den ser så liten ut från det hållet. Korna är som tomrum i utsikten. 
Monika har tagit hand om inomhussysslorna på gården sedan modern dog. Hon har en fin kontakt med sin far, men de slösar inte med orden, precis.
Monika och Johanna är oskiljaktiga om somrarna. De lär sig att ljuga framgångsrikt för att uppnå gemensamma mål. De säger att de sover över hos varandra medan de i själva verket sover över i en koja som de byggt. De kommer från helt oika samhällsklasser och familjeförhållanden, men de fungerar bra tillsammans under sommarmånaderna. Åtminstone tills Martin kommer in i bilden.
Monika vet med en gång att nu är allt förstört.
Hon blir så småningom ensamstående mor till Lasse som är lite eljest. Johannas förhållanden fortsätter att vara helt annorlunda Monikas och klyftan fördjupas.
En livsstil går förlorad liksom en barndomstid i Springa med åror. 
Inget dramatiskt. Bara livet. Men av stor betydelse för de inblandade
Cilla Naumann hushållar med språket som är rent och svalt. Med klar psykologisk blick skildrar hon Monikas sammansatta känslor inför fadern och väninnan. Och Lasse som hon tidigt oroar sig för.
Monika känner att något inte är som det ska vara vad de än säger på BVC. 
Modern Gerda har lämnat ett arv efter sig till både Ivan och Monika. Det är några diktrader av Edith Södergran: "Jag har krafter, jag fruktar ingenting, ljus är himlen för mig."
Och visst måste en mor ro! Ibland måste hon till och med springa med årorna släpande efter sig.

Inte konstigt att Springa med åror är nominerad tiil Augustpriset!


fredag 16 november 2012

De bortglömda


Nu har jag läst en bok av Sara Blædel för första gången.
De bortglömda är titeln på den senaste boken av den danska deckarförfattarinnan och det är också den sjunde boken med kriminalinspektör Louise Rick i huvudrollen.
En okänd kvinna med ansiktet vanställt av en stor brännskada hittas död. 
Är det fråga om en olyckshändelse eller är det mord? Vem är hon? Varför är hennes otidsenliga kläder så slitna?
Frågorna hopar sig för Louise Rick och henne spaningsgrupp. 
Spåren leder så småningom tillbaka i tiden till en institution för utvecklingsstörda. Där gömdes barn med psykiska funktionshinder undan och glömdes i de flesta fall av sina familjer. På uppmaning av läkare och övrig personal.(Numera har man ju mera raffinerade metoder.)
Flera mord och försvinnanden skrämmer och förbryllar.
De bortglömda är en välskriven, mycket spännande roman som Sara Blædel med rätta fått många lovord för.
Jag tänker följa Sara Blædel och Louise Rick vidare. Bland annat för att jag är nyfiken på personen Louise Rick och hennes tidigare liv.
Boken är utgiven på Massolit förlag och översatt av Ninni Holmqvist

Läs mer om Sara Blædel  HÄR

torsdag 15 november 2012

Hästar, katter, män och andra djur

Hästar, män och andra djur av Nina Lekander blev jag glatt överraskad av..
Vet inte riktigt vad jag tänkt mig, men definitivt inte detta.
Nina Lekander tar läsaren med på svindlande resor mot okända mål. 
Mycket ridsport blir det och stränga tränare. Djurens rätt funderar hon mycket på och har läst mycket om. Har man rätt att ha husdjur; har man rätt till sin ridhäst? (Nina Lekander själv har en spansk häst som heter Alegre.)
När Frasse (sonen) flyttar hemifrån tänker hon bli vegetarian.
Männen har varit många i Nina Lekanders liv. Först under de turbulenta ungdomsåren. Sedan blev det mestadels Claes i Eldkvarn. Om man då bortser från sonen Frasses pappa, Johan.
Claes saknar hon som inspirerande samtalspartner. Men i stort sett föredrar hon att leva ensam. Goda väninnor finns alltid.
Så funderar hon över kvinnors åldrande. Vad är det som händer när kvinnor i femtioårsåldern blir osynliga? 
Nina Lekander har sitt sommarhus på Öland. (Med möda har hon köpt loss Claes och flyttat ut honom.) Där finns också två mycket goda vänner, nämligen poeten Nina Södergren och hennes dotter, Maria, som är konstnär. Nina Lekander skulle så gärna vilja ha Nina Södergren som mamma. Vid fyllda 55 tycker Nina Lekander att det är svårt att vara föräldralös.
I något läge berättar hon att hon avundas Jenny Diski som är så witty.
Jag tycker att om någon är witty så är det Nina Lekander. Hon formulerar sig drastiskt och spirituellt. Jag är inte så förtjust i titeln på boken, men jag gilla Nina Lekanders tankar och sättet på vilket hon ger uttryck för dem.


Annina Rabe i SvD var också förtjust.

onsdag 14 november 2012

Höstens dagar


Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är skönt att somna utan önskan
mätt på blommorna och trött på grönskan
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dessfingrar äro obegripligt kalla
i sina drömmar överallt den ser 
hur vita flingor oupphörligt falla


Idag kom jag plötsligt att tänka på Edith Södergran. (Det brukar jag inte
göra). I hyllan hittar jag romanen Edith av Ernst Brunner. Oläst.
Alldeles intill står Till fots genom solsystemen. Ediths Södergrans expressionism, Ernst Brunner avhandling om Edith Södergran. 
Dags för ett nytt projekt?

måndag 12 november 2012

Tematrio - Kläder




ger oss i uppgift denna novembervecka att hitta bra böcker med titlar som innehåller klädesplagg.

De röda skorna av Kathryn Harrison handlar om lilla May som får fötterna lindade och gifts bort med en äldre man som hon sedan lyckas rymma ifrån och hamnar ur askan i elden. Kina på 1800 - talet.


Kostym av Ninni Holmqvist. Mycket läsvärda noveller om kvinnor som hör hemma överallt och ingenstans och som befinner sig i olika situationer.

Mästerkatten i stövlar av den hårdkokte deckarförfattaren Ed McBain, pseud. för Evan Hunter. Brottsmålsadvokaten Matthew Hope har det motigt i starten. Nu tar han på sig ett hopplöst fall.

söndag 11 november 2012

Fem romaner på 23 år

Sex, droger och litteratur är titeln på Tobias Brandels initierade intervju 
med Alan Hollinghurst i SvD idag.
En artikel i The New Yorker om Englands störste stilist.
British Council: Literature finns mer att läsa
"The Booker can drive people mad", säger Alan Hollinghurst i 
The Guardian

I bokhyllan hittar jag The Line of Beauty som fick Bookerpriset 2004.
Filmen The Line of Beauty är bestäld på det lokala biblioteket.
Stranger´s  Child -  hemklickad.

Och så kom Alan Hollinghurst himself i kvällens Babel!
Jag tycker att han var intressant och sympatisk; lite blyg och lågmäld. Iakttagande.
Han är född 1954 och bor i London.

lördag 10 november 2012

Det röda fältet

Det röda fältet grep tag i mig på ett helt annat sätt än Vitlöksballaderna.
Här visar Mo Yan verkligen framfötterna. Nobelpriset kommer i en helt annan dager. Och jag kan tänka mig att filmen är fantastisk. Tyvärr verkar den svåråtkomlig. Både som köp och lån.
Det röda fältet tilldrar sig under de oroliga 1920- och 1930 - talen - med bland annat japansk invasion - i Gaomi nordöstra socken " den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, hjältemodigaste och uslaste, mest stordrickande och hetast älskande platsen i hela världen". Mo Yan bör veta. Han är född här.
Det röda fältet innehåller många slag. Det finns en romantisk kärlekshistoria mellan Farmor och Farfar (man får försöka bortse från Andra och Tredje farmor...), här finns grymma stridsscener, tapperhet, feghet, vajande sorghumfält, jord som formligen dränkts i blod, massgravar, hundflockar som är farliga för både levande och döda, kuslig kyla människor emellan, fantastiskt poetiska naturskildringar och kvinnohistoria.
" Att farmor skulle gifta sig in i familjen Shan var Himlens vilja. En dag lekte farmor vid sidan av gungställningen tillsammans med några andra unga flickor med bundna fötter och långa flätor. Det var Qingming, den högtid då man städar de anhörigas gravar - persikoträden blommade, pilträden grönskade och ett fint regn föll. Flickornas ansikten var rosa som persikoblommor; det var en dag av frihet för dem. Farmor var en och sextio lång det året och vägde sextio kilo. Hon var klädd i en blommig bomullsjacka och gröna satinbyxor och hade mörkröda sidenband knutna om vristerna. Eftersom det regnade lite hade hon på sig ett par broderade skor som doppats ett dussin gånger i tongolja och som klafsade lätt för varje steg hon tog. En lång, glänsande fläta hängde ner på hennes rygg och om halsen bar hon ett silverhalsband - min farmorsfar var silversmed. Min farmorsmor var dotter till en godsägare som hamnat på obestånd; hon visste hur viktigt det var för en kvinna att ha små fötter och innan min farmor ens hunnit fylla sex började man binda hennes fötter med lindor som drogs åt allt hårdare för varje dag. Lindorna var drygt tre och en halv meter långa och med hjälp av dessa bröt farmorsmor av benen i farmors fötter och band in åtta av tårna - alla utom stortårna - under fotsulorna medan farmor led fruktansvärda plågor. Min egen mor hade också bundna fötter och varje gång jag såg på dem gjorde det så ont i mig att jag knappt kunde låta bli att skrika: "Ner med feodalismen! Länge leve de fria fötterna".
En man går förbi gungorna och fattar tycke för farmor. Farmors föräldrar säljer henne till en spetälsk man för en stor svart mula!
Jag har några ynka sidor kvar i Det röda fältet. Det blir svårt att hitta nästa bok.