Jagets scen

Cristine Sarrimo är lektor och forskare i litteraturvetenskap vid Malmö högskola.
Hennes nyutkomna bok heter Jagets scen. Självframställning i olika medier.
"Den kan läsas som en fortsättning på Sarrimos egen doktorsavhandling ”När det personliga blev politiskt. 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi” (2000) och som en replik på exempelvis Arne Melbergs ”Självskrivet. Om självframställning i litteraturen” (2008), Kristina Hermanssons ”Ett rum för sig. Subjektframställning vid 1900-talets slut” (2010) och Ingrid Elams ”Jaget. En fiktion” (2012)" kan man läsa i Anu Koivonens recension i SvD.
Cristine Sarrimo diskuterar Ann Heberleins, Bodil Malmstens, Per - Olov Enquists, Lars Noréns, Maja Lundgrens och Liza Marklunds biografiska författarskap samt Kissies och Blondinbellas bloggar.
Vad händer när människor träder fram och berättar sanningen om sig själva? Hur tas det emot?
Sarrimo jämför hur Lars Noréns dagbok togs emot och vad som Maja Lundgren när hennes tigerbok mötte publiken. Per Olov Enquist är noga med att hålla distansen. Ann Heberlein har ett speciellt förhållande till sina läsare. Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl blev mycket ifrågasatta.
Jagets ställer krav på sin läsare. Men ämnet är lika intressant som aktuellt.
Jag har börjat i slutet och tittat i personregistret och läst i den omfattande litteraturförteckningen. Så länge.
Ann Lingebrant recenserade i Sydsvenskan

Ny radioföljetong

Imorgon, 11 oktober, börjar den nya radioföljetongen
Styr din plog över de dödas ben av Olga  Tokarczuk,
polsk författare, i översättning av Jan Henrik Swahn.
Romanen är både thriller och betraktelse över nutidsmänniskans liv.
Uppläsare: Gunilla Abrahamsson
Låter spännande tycker jag, som inte läst något av Olga Tokarczuk tidigare

Tematrio - Titelyrke

Denna veckan vill  Lyran

att vi berättar om tre titlar på romaner, noveller eller andra 

texter som innehåller ett yrke.

Därefter lämnar vi en kommentar i Lyrans blogg 

med hänvisning till våra inlägg.   

Den tänkande lantbrevbäraren
text: Hjalmar Gullberg     
Jag är en lantbrevbärare,
jag går i snö och is.
Och intet är mig kärare
än gå på detta vis.
Om världen än blir vrångare,
för yrket jag ej skäms.
Min äldste föregångare
Merkurius benämns.
Mitt kall hör till de ringare.
Ej vingar har min häl.
Dock är jag överbringare
av bud från själ till själ.    
Av lyckan borde mänskorna få lika!
Det skar mig in i märgen så jag frös,
när jag bar pengar till de redan rika
      och kravbrev till en medellös.
Jag ville gå med väskan över mossen
till torpets mö som kärlekspostiljon.
Men till sin flicka skrev kanhända gossen
      ett avskedsbrev i hjärtlös ton.
Den ville jag ge guld och diamanter,
som skördat stenar där han gått med plog.
Men ofta bar jag brev med svarta kanter
      till en som redan sörjde nog.
En hungrig mätta och en törstig läska -
så borde väl min uppgift ha sett ut?
Jag går omkring med Ödet i min väska:
      men i förseglat konvolut.
O Mästare, vars bud jag går kanhända,
varför är mångas liv så rått och kallt?
Låt mig få gripa in en gång, en enda,
      och till det bästa ordna allt! 

Fyrväktaren av favoriten Jeanette Winterson.

Silver är en föräldralös flicka som tas omhand av den blinde 

fyrvaktaren Pew i den lilla skotska hamnstaden Salt. 

En vacker och poetisk bok om vänskapen mellan den gamle 

mannen och den unga flickan. 

Pews berättelser blir livsviktiga för Silver.

Bilden är lånad från Wikipedia

Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima (1925 - 1970).
Mishima är en av Japans viktigaste efterkrigstidsförfattare. Han skrev romaner, noveller, essäer, skådespel, filmmanus m.m. Sjömannen som föll i onåd hos havet är ett triangeldrama mellan en mor, hennes son och en man som
vill gifta sig med henne. 

Nu är det Karl Ove och jag. Länge

Jag måste säga att jag varit skeptisk mot Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska romanprojekt i sex delar och ca 2 500 sidor och därtill med den tvivelaktiga titeln Min kamp.
Självupptagen, medelålders mansperson i avsaknad av distans, tänkte jag.
Det var dessutom väldigt lätt att bli helt fed up. Karl Ove Knausgård var under en tid på var mans läppar; det pratades och det skrevs; det intervjuades.
Så bar det sig inte bättre än att vi ska läsa Min kamp 1 i läsecirkeln.
Och då ges ju ingen pardon. Alltså sätter jag igång. Utan större entusiasm ska erkännas. Jag anslår ordentligt med tid.
Och - vad händer. Jag fastnar. Direkt, totalt och handlöst.
Jag läser helt fascinerad och förtjust. Det är svårt att släppa boken.
Knausgård har en fantastisk förmåga att elegent glida mellan tidsplanen, göra utvikningar i tid och rum och alltid återknyta exakt där han lämnade.
Hans har ett skarpt sinne för detaljer och tar in allt och alla i omgivningen.
Man känner sig delaktig och närvarande. Och han förefaller vara fullständigt sanningsenlig och öppen.
Karl Ove Knausgård börjar sin berättelse i Malmö där han då bor med sin andra
hustru Linda. Han tar oss till barndomshemmet i Tromøya vidare till det första egna boendet i Bergen, Stockholm och åter till barndomshemmet för att begrava fadern; Yngves (den äldre broderns) och Karl Oves gemensamme fiende. 
Men vem var fadern?
Varför slutade han sina dagar i misär och alkoholism? Och vad hette han?
Min kamp del 2 väntar. Och alla de andra delarna. Det känns som om jag börjat
lägga ett pussel med väldigt många bitar.

Rosa boken

Rosa boken. 10 berättelser om bröstcancer. En antologi från Månpocket
I förordet säger Stefan Einhorn att han arbetat på Radiumhemmet i hela sitt liv och att han aldrig vänjer sig. Den dagen han vänjer sig vid cancer är det dags att sluta på Radiumhemmet.
Han påminner vidare om hur viktigt det är att gå till doktorn om man känner symtom.
Och att vi måste tala med varandra om cancer och lyfta bort tabut.
Och att vi måste uppträda som medmänniskor och inte räddhågat dra oss undan när någon fått det
omstörtande och skrämmande cancerbeskedet.

Sedan följer 10 personliga berättelser av mer eller mindre kända personer. Här är några av dem:

Döda mammor är knepiga saker skriver deckarförfattaren Karin Wahlberg.
Johanna Nilsson berättar om sin tappra mormor som kämpade sig igenom en rad sjukdomar varav cancer var en. Saint Ruth heter den berättelsen.
Din sorg är min tröst, sa Underbara Claras  (Clara Lidströms) mamma till sin dotter på sin dödsbädd.
Det svåraste när någon man älskar dör att man själv blir mindre älskad, konstaterar Clara.
Gaby Borglund följde med sin väninna och sambo Margareta Åberg till bröstcancerundersökning.
Väl där konstaterades att båda hade bröstcancer! Båda genomgick smärtsamma behandlingar. Men de bestämde redan från första stund att de skulle måna om livets positiva sidor och att de skulle vara helt öppna med sitt tillstånd. 

Månpocket skänker hela vinsten till Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation.

 

Fredagsmys

Annika
undrar i sin Bokbloggsjerka 5 - 8 oktober om vi brukar läsa facklitteratur också. Det gör jag. Det blir en hel del författarbiografier, böcker om litteratur, läsning och skrivande, kok- bak- och trädgårdsböcker (särskilt böcker om rosor).
Det betyder inte att jag varken kokar, bakar eller trädgårderar särskilt mycket. Men det är roligt att läsa om. Japan intresserar mig också.
Tyvärr är det ganska ont om skildringar av bergsbestigningar och ensamseglingar annars är det vansinnigt spännande.

Nytt från tidskriftshyllan

Smorgasbord och Gott och blandat aka Vi läser och Books & Dreams

I senaste numret av Vi läser finns en påfallande bra intervju med 
Karl Ove Knausgård med den talande rubriken  Jag vill hellre skriva än vara lycklig. Den som intervjuar är ingen mindre än Jerker Virdborg som just fått strålande omdömen för sin nya roman Staden och lågorna.
Yukiko Duke presenterar Klassikern Balladen om det sorgsna caféet av sydstatsförfattaren Carson McCullers och gör en intervju med Susanne Brøgger.
Jag vill gärna tro att Philip Teir hittat på rubriken till sin artikel Finlandssvenskans sak är svår.
Vad vore svensk litteratur utan de finlandssvenska författarna frågar han sig.

Books&Dreams är en ny tidskrift som jag tycker känns ganska plottrig.
Iofs är allt som handlar om litteratur och läsning bra, men ändå. 
Mer läslyx i livet står det på omslaget och redan där blir jag betänksam. Läsning är inte lyx. Läsning är själva livet. 
Mer läslyx i livet känns som om läsningen inte vore alldeles nödvändig.
I alla fall hittar jag två intervjuer som jag gärna läser. 
Chefredaktören Carina Nunstedt har intervjuat thrillerförfattaren Harlan Coben i New Jersey.
María Dueñas är professor i engelsk litteratur vid universitetet i Murcia. Hennes debutroman heter Tiden där emellan och beskrivs som en blandning av Vindens skugga och filmen Casablanca!? Den måste man ju läsa, känns det som. 
María Dueñas intervjuas av Alexandra Pascalidou.
Omslagspojkar och flicka är Andreas Lundstedt, Tommy Körberg och 
Camilla Henemark