Mary had a little Lamb

När jag läste Virginia Woolf, Ett eget rum lade jag namnet Charles Lamb på minnet.

Om honom säger hon så här: "Av alla döda är Lamb en av de mest kongeniala."

Till honom så här: "Berätta för mig hur du skev dina essäer."

Lyckligtvis fanns det en essäsamling av Charles Lamb (1775 - 1834) i bibliotekets magasin.

Det var genom sina Essays of Elia utg. 1823 som han blev mest känd.

Dessa essäer hade blivit mycket populära i London Magazine.

Charles Lamb hade sinnessjukdom som en skugga i livet. Någon tid var han själv föremål för psykiatrisk vård. Men hans tio år äldre syster, Mary,  fick riktiga vansinnesutbrott. 

1796 knivdödade hon deras mor i ett sådant anfall. Hon slapp fängelse eftersom brodern lovade att ta hand om henne. Han lärde sig att tyda hennes skiftande ansiktsuttryck och visste när det var dags att sätta på tvångströjan och/eller lägga in henne på sjukhuset. Mellan utbrotten var Mary en helt fungerande människa; charmerande och begåvad. 

Tillsammans gav syskonen ut Tales from Shakespeare.

De ville göra Shakespeares dramatik tillgänglig för barn.

Charles Lamb var mycket intresserad av teater och var en flitig teaterbesökare. Men Shakespeare skulle läsas inte ses, tyckte han.

Redan under skoltiden på internatet Christ´s Hospital i London kom Lamb i kontakt med Samuel Taylor Coleridge (1772 - 1834), poet tillhörande den s. k. sjöskolan. De blev vänner för livet.

Charles Lamb älskade London; mest under de livliga veckodagarna. Han gläder sig åt storstadens mångfald och tycker att det vore bättre att vara ledig från arbetet en vanlig dag och inte just på de stillsamma söndagarna.
Han arbetade från sjutton års ålder på Ostindiska Compagniet som kontorstjänsteman. Vid femtio slutade han med en bra pension.

Poeten Sigfrid "Tristan " Lindström översatte Charles Lamb och gjorde urvalet till Essayer.Han beundrade Charles Lambs causerier redan innan han kände till vilken vardagshjälte Lamb verkligen var.

Sigfrid Lindström säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Lambs essäer så förhäxande (ja, han använder ordet förhäxande). Man kan slå upp dem och läsa på måfå gång på gång och de förefaller lika fräscha.

Lamb tycker om små, vardagliga ting som bär på minnen. Han ser redan som ung hellre bakåt än framåt. Jag tycker att rubrikerna på essäerna ibland säger mycket litet om vad de egentligen handlar om. Gammalt porslin handlar egentligen om fattigdom, men tar avstamp i figurerna på en ostindisk tekopp.

Andra kapitlerubriker: Kort avhandling om stekt spädgris; En ungkalrs klagan över gifta personers beteende (Charles Lamb var ungkarl i hela sitt liv); Den pensionerade (här dras följande slutsats: Människan kan aldrig ha för mycket tid för sin egen räkning, och ej heller för litet att göra.)

I De två människoraserna delas människosläktet in i  människor som lånar ut och människor som lånar.

"Läsare, om du till äventyrs är den lyckliga ägaren av en liten boksamling så visa den icke i onödan;..."

E. V. Lucas, som skrev en biografi om Charles Lamb, kallar honom "den mest älskvärda gestalten i den engelska litteraturen". 

Essäerna och vänbreven ger den bästa bilden av personen och författaren Charles Lamb.
Jag måste säga att jag blev riktigt förtjust!

Döden som ett isblock

Delphine de Vigans 

debutroman har titeln Dagar utan hunger 

(Jours sans faim).

Den har nyligen kommit ut på Sekwa förlag i översättning av 

Maria Bodner Gröön.

Tidigare finns No och jag  2008 och

Underjordiska timmar  2010.

Dagar utan hunger handlar om nittonåriga, vackra Laure som lider av anorexia. Det har gått så långt att hon riskerar att dö; det förstår hon själv när hon fryser ut i hår och naglar och svimmar på tunnelbanan.

"En säck benknotor i en sjukhussäng, det är vad hon är. Det är allt", säger hon om sig själv.

På sjukhuset har hon turen att träffa på rätt läkare, den unge doktor Brunel, som behandlar henne med lika delar kunskap och intuition.

Laure sondmatas och långsamt börjar något hända både med vikten och livslusten. Under tiden träffar hon andra patienter med olika former av ätstörningar. Julie är heroinist i Laures ålder och de båda utbyter erfarenheter. Laure har inga problem med att stifta nya bekantskaper. Hon är öppen för de flesta inte bara på den egna avdelningen. Man skulle kunna säga att hon är en social begåvning

Hela behandlingen tar tre månader men tiden förefaller längre eftersom Laure hinner med så mycket på alla plan. Hon är en klok flicka och inser att hon identifierar sig med sin sjukdom. Vad är hon utan den? Hon inser också att sjukdomen sitter i huvudet.

Under behandlingstiden avslöjas Laures familjeförhållanden och de är inte avundsvärda. Hon känner att hon svikit sin yngre syster och lämnat henne ensam med familjesituationen.

Dagar utan hunger är fint och insiktsfullt skriven.  
Delphine de Vigan har egna erfarenheter av anorexia. 
Det finns mycket att lära av den här romanen.

Värdet av ett eget rum

Nyöversättning av en modern klassiker från 1929.

Virginia Woolfs essä Ett eget rum har fått ny språkdräkt av idéhistorikern Elisabeth Mansén.

Innehållet baseras på två föreläsningar om kvinnor och litteratur som Virginia Woolf höll för kvinnliga studenter.

Fem hundra pund om året och ett eget rum som går att låsa är det minsta kvinnor behöver för att ha möjlighet att skriva. Frihet och en lugn arbetsmiljö.

I samhället råder manliga värderingar och männen kämpar hårt för att bibehålla sina positioner.

Kvinnors kamp för rösträtt gör att kampen hårdnat. Instinkten att äga skapar gränser. Det en man gör med svårighet är helt omöjligt för en kvinna.

Och kvinnor som skriver bemöts med hån.

Virginia Woolf varnar för vrede och bitterhet. Jane Austen är bättre än Charlotte Brontë eftersom den senare är just arg och bitter enligt Woolf.

Två kön är egentligen otillräckligt. Önskvärt vore en androgyn konstnär. 

Könstillhörigheten ska vara utan betydelse.

Virginia Woolf skriver elegant och muntert. Läsningen flyter lätt trots att meningarna och tankegångarna vindlar.  Det är inte svårt att förstå att  

Ett eget rum ständigt kommer ut i nya utgåvor. 
Annina Rabes förord är ytterst värdefullt liksom översättarens noter och förklaringar.

Heder åt Ellerströms förlag som tagit sig an den senaste översättningen.

Lisbeth Larsson skriver så här i  GP

och

Elise Karlsson i SvD

Umi no hi

Idag firar man Havets dag,  Umi no hi,  i Japan. 

Det firas alltid tredje måndagen i juli.

Japanerna firar bland annat genom att söka sig till stränderna. 

Man uppmärksammar havets stora betydelse för nationen.

Bilden är lånad från Wikipedia.

Läsövning

Natsume Ono 

född 1977 är en känd japansk mangaartist  som bland mycket annat skrivit serien House of Five Leaves.

Sju delar finns hittills översatta till engelska och den åttonde kommer under året.

House of Five Leaves tilldrar sig i Japan under Edo-perioden 

(1603 - 1868). Huvudperson är den arbetslöse samurajen Akitsu Masanosuke som närmast får beskrivas som en antihjälte trots att han är en skicklig och lojal samuraj. Han är lite av en fridsam och blyg Pelle Svanslös som blir nervös när någon tittar på honom.

Akitsu är i starkt behov av pengar. Förutom att han är arbetslös, hungrig och husvill behöver han hjälpa till med  familjens försörjning. 

I sitt arbetssökande kommer han i kontakt med den hemlighetsfulla gruppen  Five Leaves. Akitsu blir mycket fascinerad av gruppens karismatiske ledare Yaichi och snart dras han in i deras verksamhet utan att egentligen förstå hur det gick till och vad det är de egentligen sysslar med.

Jag börjar läsa längst bak i boken och får med en viss ansträngning ordning på serierutorna. House of Five Leaves liknar inte riktigt vanliga mangaserier.

Den är mera stiliserad och går i grått, svart och vitt.

Vissa ordförklaringar finns i början av boken och en liten, liten hjälp till namnbruket.

Jag förstår att här finns mycket att lära. Men det är lite spännande och övning lär ge färdighet har jag hört.

Kvinnoliv i Korea

Med Ta hand om min mor blev Kyung - Sook Shin den första kvinnan som fick  Man Asian Literary Prize.

Författarinnan växte upp i en liten landsortsby i Sydkorea där romanen också utspelar sig.

Numera är hon bosatt i Seoul.

Det är också i tunnelbanan i Seoul som Park So - nyo, 69 (eller kanske 71) försvinner. Hon har ingen vana att röra sig på egen hand i storstaden vilket familjen också är medveten om. 

Annars är det inte mycket de vet om henne. Ingen - och minst av alla hennes man - vet vem hon är, vad hon tänkt, drömt och tyckt om. 

I alla år har hon passat upp sin man och till självutplåning älskat sina fyra barn. Hon har till stora delar framlevt sitt liv i köket och köksträdgården i en evig kretsgång av arbetsmoment.

Men nu när hon är försvunnen går det så sakteliga upp för maken och barnen vilken oerhörd betydelse hon haft för dem. De börjar plötsligt tänka till. Maken inser att han varit en fullfjädrad egoist som till exempel totalt ignorerat hustruns försök att förklara att hon inte mådde bra. Det var alltid hans egna krämpor som tog plats.

Park So - nyo lider av en outhärdlig huvudvärk som det är plågsamt att bara läsa om och som hon inte ville avslöja för barnen. De hade ju så mycket annat att tänka på. 

Det visar sig att Park So - nyo  haft stor betydelse för många människor i olika sammanhang utanför hemmet.

Alla talar de om hennes sveklösa och trofasta ögon. Och det är också det som alla som sett henne efter försvinnandet minns.

Man blir upprörd över de förhållanden Park So -nyo får hålla till godo med. Själv tycks hon inte förvänta sig något annat. Jag vet inte vilket som är värst.

Vackert från Vietnam

Ru är en självbiografisk romandebut av vietnamesiskan Kim Thúy.

Den har rosats och prisbelönats rikligt - med all rätt

"Jag kom till världen under Tetoffensiven" börjar romanen.

Året var alltså 1968. Tio år senare kom Kim Thúy som flykting till Kanada och där bor hon fortfarande.

Vietnam var delat. Sydvietnam stöddes av amerikanerna. Kim Thúys familj flydde undan kommunisterna och spreds över världen. Men på något sätt lyckade de hålla kontakt med varandra

Ru tilldrar sig på tre olika plan; landets historia, familjens historia och Nguyen An Tinhs egen.

Romanen berättar poetiskt, enkelt och oerhört vackert och till och med humoristiskt om människors upplevelser av kriget och följderna av det. 

Själva kriget var ingenting jämfört med upplevelserna i flyktinglägren. Visserligen var det pappa som var kung i familjen, men mamma lärde barnen att med gott mod anpassa sig efter olika förhållanden. Mamma var däremot ingen drottning, säger Nguyen.

Mormor som hade fött tio barn måste snöra sig hårt för att få plats i sina vackra kläder. Morbror Två var en glad, ansvarslös lebeman, men ändå kung. 

Moster Sju var utvecklingsstörd, men klarade sig ganska bra ändå. 

Lite konstigt var det att hon efter en lång sömn förlorat sin stora mage .

På samma gång får en av hennes systrar ett barn. Men Moster Sju funderade inte närmare på saken.

Nguyen hade en kusin, Sao Mai,  som uppfostrats som en prinsessa av sina föräldrar och därför blivit en frimodig och framåt flicka. Nguyen lärde sig att segla  i kusinens kölvatten. Hon är Sao Mais raka motsats.

Ömsint och humoristiskt tecknar Kim Thúy sina karaktärer. 

Kronologin är uppbruten, men det gör ingenting.

Som läsare går jag med på allt och suger girigt i mig varje ord. 

Inget får gå till spillo. 

Redan innan jag kommit till slutet har jag börjat sakna Ru.