An Accident of Hope

I dagens understreckare recenserar Axel Englund en ny biografi om den amerikanska poeten  

Anne Sexton. Hon föddes i Massachusetts 1928 och dog för egen hand 1974, 45 år gammal. 

Anne Sexton gick under många år i samtalsterapi och som minnesstöd för Anne Sexton spelades samtalen in under flera år.

Dessa band har fått förnyad aktualitet när de nu använts av 

Dawn M Skorczewski i den nyutkomna biografin

An Accident of Hope: The Therapy Tapes of Anne Sexton.

Axel Englund drar intressanta paralleller mellan generationskamraterna Betty Draper ( i TV - serien Mad Men) och Anne Sexton. Båda upplevde samma svårigheter att leva upp till hemmafruidealet.

Båda drabbas av förlossingsdepression och tvingas söka psykiatrisk hjälp. Anne Sexton träffar då på doktor Martin Orne som först uppmanar henne att börja skriva lyrik. Det är också Orne som initierar inspelningarna och anteckningarna eftersom han förstår att AS inte minns vad som avhandlats i tidigare samtal. En mycket okonventionellt och lyckosam metod både för terapin och Sextonforskningen.

Axel Englund tycker att hemmafruidealet har en kuslig aktualitet idag vilket man också kan bli varse om man läser Anne Sextons obekväma dikter som kom ut för ett halvt sekel sedan. 

Self in 1958

What is reality?
I am a plaster doll; I pose
with eyes that cut open without landfall or nightfall
upon some shellacked and grinning person,
eyes that open, blue, steel, and close.
Am I approximately an I. Magnin transplant?
I have hair, black angel,
black angel-stuffing to comb,
nylon legs, luminous arms
and some advertised clothes.

I live in a doll’s house
with four chairs,
a counterfeit table, a flat roof
and a big front door.
Many have come to such a small crossroad.
There is an iron bed,
(Life enlarges, life takes aim)
a cardboard floor,
windows that flash open on someone’s city,
and little more.

Someone plays with me,
plants me in the all-electric kitchen,
Is this what Mrs. Rombauer said?
Someone pretends with me –
I am walled in solid by their noise –
or puts me upon their straight bed.
They think I am me!
Their warmth? Their warmth is not a friend!
They pry my mouth for their cups of gin
and their stale bread.

What is reality
to this synthetic doll
who should smile, who should shift gears,
should spring the doors open in a wholesome disorder,
and have no evidence of ruin or fears?
But I would cry,
rooted into the wall that
was once my mother,
if I could remember how
and if I had the tears. 

Porträtt av Heidi

I essäsamlingen Om konsten att älska skriften tecknar psykoanalytikern och författaren Mikael Enckell ett porträtt av sin mångfacetterade och motsägelsefulla mamma Heidi född Runeberg. Hon tog tidigt avstånd från sina egna föräldrar och gifte sig först med sin bullrige, koleriske fars raka motsats, författaren och målaren 

Rabbe Enckell. De delade litterära intressen och estetiska värderingar och samarbetade framgångsrikt.

1940 skilde de sig. Heidi hade träffat Oscar Parland, psykoanalytiker och författare. Nu hade Heidi valt en man av faderns kaliber och äktenskapet blev stormigt. Enligt Mikael Enckell var Oscar Parland dock inkännande och hänsynsfull som styvfar.

Heidi kallade sig själv gökmamma. Hon tyckte mycket om spädbarn och njöt av amningen. Men sedan blev det besvärligt och då såg hon gärna att någon annan tog över. En sak förmedlade hon till sina barn och det var känslan för litteratur.

Hon älskade Dickens (särskilt Pickwickklubben), Proust, Dante, Holberg, Frank Heller och Freud. Heidi Parland var också mycket intresserad av psykoanalys.

Hushållsarbete och persedelvård vägrade hon. Däremot översatte hon och skrev litteraturkritik.

Mikael Enckell söker samband och orsaker. Han ser fördelarna och väjer inte för det negativa. Porträttet av modern, som inte ville kallas mamma utan Heidi är analytiskt och måttfullt. Och lite ledset. 

Rabbe Enckell har skrivit om sin hustru i Ett porträtt. 1931.

Oscar Parland skildrar spelet mellan de tre i Förvandlingar. 1945 

En essä ägnas åt Helen af Enehjelms essäistik, som Mikael Enckell anser vara förbisedd. Irène Némirovsky och George Eliot är andra litterära kvinnor som 
uppmärksammas.

"Blicken flyttas från texten inåt: vad hör jag där för ackompanjemang till det lästa?"

Höstens böcker 2012

Svensk bokhandels Höstens böcker innehåller 506 sidor vuxenböcker; 23 fler än 2011.

Omslaget är gjort av Maria Kask, grafisk formgivare och illustratör från Göteborg. Hon vill förmedla en stämning av regnhimmel och dröm. Eiffeltornet betecknar Maria Kasks egen längtan till Frankrike.

Jag saknar chefredaktören Lasse Winklers sammanfattande ledare. Han ägnar sig i stället helt åt att säga farväl till Svensk bokhandel. 

Ny chefredaktör blir Tove Leffler. Och hon säger ingenting.

Nu vidtar det vällustiga väljandet som på grund av materialets omfång måste göras i omgångar.

Två böcker om läsning hittar jag omedelbart.

Läsandets lust och magi. Utg. av bl.a. Svensklärarnas förening.

Den innehåller skönlitterära texter som väckt lust till läsning i klassrummet.

Litteratur för amatörer av Agneta Pleijel samlar en del av artiklar om författare och författarskap som hon skrivit alltifrån 60-talet till idag.

Detta borde skrivas i presens av Helle Helle handlar om distraktioner som kan dyka upp när man försöker skriva.

Rachel Joyce sägs vara en lovordad brittisk debutant. 

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd är den otympliga titeln.

Harold Fry går ut för att posta ett brev och väljer hela tiden en postlåda som ligger längre bort...

Tigrar i rött jämförs med The Great Gatsby, Timmarna, Revolutionary Road och Mad Men.Det verkar vara en spännande debutroman Liza Klaussmann skrivit

I augusti kommer en bok om Mormorsrutor och i november kommer en med samma titel.

Thrillerförfattaren Belinda Bauer kommer med två titlar under hösten.

Den som finner i oktober och

Ni älskar dem inte som CD-bok i september.

Nu ser du mig av S J Bolton kommer som CD-bok i september och kallas för ett modernt gotiskt mästerverk.

Det var allt för tillfället. Jag återkommer i ämnet.

Klassikersommar. 1

Nu har jag läst den första klassikern för sommaren.

Och det blev ingen av dem som fanns med på Lyrans klassikerlista i läsutmaningen Klassikersommar

och som jag tänkt att jag skulle läsa.

Det blev i stället  

Den eldröda bokstaven 

av  Nathaniel Hawthorne (1804 - 1864).

Författaren växte upp i mycket puritansk miljö i New England i den lilla staden Salem i närheten av den större staden Boston i delstaten Massachusetts. Hawthorne arbetade tidvis som tulltjänsteman, men han närde hela tiden en längtan efter att bli författare. Kultur var bara strunt i en puritans ögon, men Hawthorne verkade i det tysta. 

Han skrev mycket och var sin egen strängaste kritiker. När romanen  

The Scarlet Letter kom ut 1850 blev den en omedelbar framgång.  

Den eldröda bokstaven först 1954 på svenska. 

1950 - talet blev Hawthornes andra storhetstid.

Romanen handlar om den unga Hester Prynne som stöts ut ur det puritanska samhället eftersom hon fött ett utomäktenskapligt barn. Folkets dom är stenhård. Hon tvingas bära ett stort rött broderat A (adultress) fastsatt med en nål på bröstet. Hon och hennes dotter Pearl bosätter sig i en ensligt belägen stuga. Hester försörjer dem med sina konstbroderrier. Under sju (svåra) år kommer A:et att få andra betydelser såsom "able" och till slut "angel". Hester bär med stoiskt lugn sin bestraffning och sitt utanförskap. Hon griper tyst in när behov finns vid sjuk- och dödsbäddar.

Hela tiden tiger Hester om barnafaderns identitet. Inte heller röjer hon sin vetskap om den ondskefulle läkaren Roger Chillingworth.

Tidsmässigt är romanen förlagd till 1650-talet. Den är ödesmättad som en berättelse av Thomas Hardy men kanske inte fullt så tragisk.Hawthorne säger själv att romanen vilar på en verklig händelse och att de olika karaktärerna har levande förebilder. The Scarlet Letter är ett triangeldrama där kontrahenterna skildras med psykologisk skicklighet. Människorna känns inte omoderna

The Scarlet Letter har kallats den första amerikanska psykologiska romanen. Henry James hade Hawthorne som förebild och har också skrivit en biografi om honom. Hawthorne skriver i långa snirkliga meningar med många bisatser.

Det tar en stund att komma in i läsningen, men romanen är väl värd det.

Och varför inte lägga till Huset med de sju gavlarna när man ändå är igång?

Författaren växte upp i ett hus med sju gavlar.

Någon har kallat Hawthorne för sin tids Kafka. 

Och hans barn tyckte att pappa var världens bästa lekkamrat. 

Hawthorne hade också sinne för pengar och politik; god mat, vackra kvinnor och starka cigarrer!

En ganska trevlig karl, tycks det!

Mor Mamma Morsan

Tretton författare berättar om sina mödrar i 

Mor Mamma Morsan.

Huvudredaktörer: Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger.

Äldsta bidragsgivaren, Agneta Klingspor är född 1946 och yngsta, Nour El - Refai 1987. Andra skribenter är till exempel Fredrik Strage, Marie Jungstedt, Anna Jörgensdotter och Helena von Zweigbergk

Alla  har tagit uppgiften på stort allvar; våndats över sina texter och velat komma så nära sanningen som det varit möjligt.

De flesta konstaterar att när de berättar sin mors historia blir det också deras egen. 

(Ibland blir det mormors också.)

Martina Montelius berättar i K, den ensamgående ardennerhästen om sin dramatiska uppväxt med modern Kristina Lugn - mor och dotter mot hela världen. 

Den här berättelsen är rolig, tragisk, mycket originell och gripande.

Aase Berg kallar sin historia Äpplet långt från trädet faller mjukt. 

"Jag tycker så mycket om dig. Trots allt."  börjar den. 

Hon berättar drastiskt och delar i förbigående ut lite rundpallar åt alla håll och kanter till sådana som förtjänar dem.

Mödrar stoppar ofta undan sina egna drömmar; de är omutligt lojala och de står för vardagen medan fadern ofta betyder fest. En dag om året är det Mors dag. De andra 364 dagarna är hon oavlönad VD, säger Aase Berg.

Mor Mamma Morsan är en sympatisk och ärlig bok som väcker många tankar.

Maskinsång

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

-------

Såg du mannen som kom i går? –
han krälar i dag på kryckor,
och flickan som gnolar i dag
blir i morgon rännstensavfall,
och barnet som de avlat
är som de och blir som de –
orlodoffa doschkoff –
min mat.
(Orlodoffa doschkoff
orlo – orlo – orlo:)

--------

Jag kommer ovillkorligen att tänka på Maskinsång av Elmer Diktonius när jag läser Stål av Silvia Avallone.

Hon beskriver stålverket i Piombino, Toscana, Italien,så man ser de stora byggnaderna, lyftkranarna, lastbilarna, masugnarna, röken, giftgula moln och  rödlila och svarta flammor. Man hör muller och dån och känner lukten av sot och rost. Det är som något taget ur en kuslig science fictionfilm. 
En självförsörjande mardröm.
Människorna som rör sig i och omkring stålverket är märkta av sina liv. Somliga har rentav blivit som maskiner.
Männens diskussioner rör sig främst om pengar och sex. Orden betyder ingenting. Bättre då att rösta på Forza Italia!
Stålverket beskrivs som en fortplantningsapparat. Samma obevekliga krafter rör sig i de mycket unga människorna som växer upp i skuggan av stålverket. De unga adrenalin- och testosteronstinna männen sniffar, snortar och röker. Kvinnorna  får barn väldigt unga och åldras i förtid. Ingen kommer så värst långt från Piombino. Elba hägrar i fjärran som ett slags Shangri - La för de rika stadsborna från Milano.

Solen glöder lika förödande het som i Främlingen av Albert Camus.

Alla har naturligtvis drömmar. Vännerna Anna och Francesca vill bli domare respektive modell.

Deras vänskap och vuxenblivande löper som en röd tråd genom hela romanen.
Silvia Avallone, född 1984, har skrivit en kraftfull roman med mycket energi; emapti och rättmätig indignation. En verkligt stark debut.

Det skrivs många böcker om hur man ska få ickeläsare att läsa.

Däremot skrivs det inte så mycket om lustläsare

Men 2001 gav Läsrörelsen och
En bok för alla bibliotekarien Britt Isaksson
(1933 - 2011) i uppgift att skriva " en vällustig och opedagogisk bok om läsglädje..." 

Den fick titeln  Om tjocka böcker och tunna .

På omslagsbilden vältrar sig den hinduiske elefantguden Ganesha läsande en bok. 

Han är bl. a. författarnas beskyddare.

Britt Isaksson beskriver olika slags läsare, vad de läser, hur de läser och varför de läser. Det finns vildläsare, smygläsare, semesterläsare, lusläsare, storläsare, yrkesläsare, soffläsare, långläsarare, osv.

Och så finns det puddingläsare. "De som ser på romanen som en pudding  äter upp den och så är det inget mer med det".

Britt Isaksson citerar ofta Olof Lagercrantz, Anne Fadiman, Merete Mazzarella, Ruth Halldén, Daniel Pennac och Charles Lamb för att nämna några.

Böcker ska våga vara litteratur, slås det fast. De ska ha något att berätta och väcka känslor och tankar. Läsning förhöjer livskänslan.

Högläsning av olika slag får stort utrymme. Bl. a. talas om att dikter ska läsas högt även om man läser för sig själv. Det råder det ju delade meningar om.
Omläsning är något som alla barn förstår sig på. Och det gör Olof Lgercrantz också.

Någon borde uppdatera den här boken. Den har mer än tio år på nacken, men här finns så mycket bra stoff som är tidlöst att den skulle förtjäna en nyutgivning. 

Om tunna böcker och tjocka förmedlar läslust även till den som redan har stor lust till läsning.