Ur hyllorna: B

Ojojoj så många titlar det fanns på B!








(Det fanns det på A också, men då hade jag ännu inte blivit varm i kläderna.)

Från vänster till höger:

Fanny Burney, Evelina
Uppmärksammad brevroman som kom ut anonymt 1778. Lantlig flicka kommer till London och häpnar över det syndiga levernet.

John Bunyan, Kristens resa, 1678
Glad soldat omvänds av sin fromma fru.
Under en tid i fångenskap påbörjar han Kristens resa om mannen som lämnar Fördärvets stad för att följa den smala vägen.
Kristens resa blev en oerhört populär uppbyggelsebok som översattes till 108 språk.

Joseph Bediér, Tristan och Isolde behöver ingen närmare presentation. Inte heller

Peter Bichsel, En bok om att läsa och berätta, 1985.

Herman Bang, Tine, 1889, en klassisk skildring av en ung kvinnas tragiska kärlekshistoria.

Louise Boije af Gennäs, Stjärnor utan svindel. Relationsroman från 1996 om att ifrågasätta sig själv och sitt invanda liv. Jag tyckte väldigt mycket om denna när jag äntligen läste den.

Carina Burman, Min salig bror Jean Hendrich, 1993. Charmerande roman om Johan Henric Kellgren som också var ämnet för Carina Burmans doktorsavhandling.

Harold Bloom, Hur du ska läsa och varför, 2001. En lärd bok att njuta av och reta sig på.

Bo Bergman, Vårfrost, 2005: Lyrik, teater, självbiografiska anteckningar.

Simonde Beauvoir, Andras blod, 1946. Fransk existentialistisk efterkrigstidsroman.

Birgitta Boucht & Bengt Pihlström, Minnas glömma och förtiga. Syskonbrev.
Sörjande kvinna har mist sin storasyster och överlämnar stafettpinnen till storebror.
Under läsning.

Ur hyllorna: A

ANNA, BOKMOSTER, BEASBOKHYLLA
med flera bloggare inventerar sina bokhyllor bokstav för bokstav.
Jag tycker att detta är en rolig idé så jag hänger på på mitt sätt.
I mina hyllor är bokstavsordningen ungefärlig, men jag hittade omedelbart
I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap. 1991 av Eva Adolfsson (1942 - 2010)
Hon var dotter till författaren Gunnar Adolfsson och blev litteraturkritiker - bl. a. i DN och författare. Arbetarlitteratur och kvinnors författarskap var hennes specialområden.
En liten historia (2009) blev hennes sista roman. För den fick hon lysande omdömen.
I gränsland innehåller essäer om Sara Lidman, Stina Aronson, Moa Martinson och Birgitta Trotzig. Jane Eyre möter fröknarna von Pahlen.
Marguerite Duras ägnas två essäer; Nathalie Sarraute, Marina Tsvetajeva och Wilma
Stockenström är andra utländska författare som får var sin essä.
Ett kapitel som jag tänker läsa om är: Det androgyna skapandet -
en Almqvistläsning.
Det blir en bra inledning till Drottningens juvelsmycke, Snöängel och Lacrimosa.

Omslagsbild: RUT HILLARP

Matronalia - mors dag

I det gamla Rom hade kvinnorna fest 1 mars.
Då firade man Matronalia till Juno Lucinas ära. Hon var husmödrarnas och den kvinnliga livskraftens gudinna.
Kvinnorna offrade i templen och gick sedan hem och ställde till fest med slavinnorna.
Männen förväntades komma med gåvor.

Läs mer HÄR

...tulpaner på flykt från sina rotfästen

Pojkåret 1962

Pojkår och brånad, tulpaner
på flykt från sina rotfästen,
i en ständig ström, som
flyttfåglar på väg söderut.

Och de nya idrottsbyxorna,
av nylon, för första gången,
på tolvårsdagen 1962, som
kastade mig hit och dit

mellan stolparna, som om
inget någonsin skulle ta slut,
medan vi spelade boll och
flickorna mjukt närmade sig.

Dagens dikt idag.
Ur diktsamlingen Attack mot intigheten. 2009
Poeten, kritikern och litteraturvetaren Tommy Olofsson skrev dikterna under en svår tid när han mist sina föräldrar.
Skådespelaren Ingvar Kjellson läste.

Oemotståndligt!

Nyss slog jag på måfå upp I solnedgången. Minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår. Samlade och meddelade av Anna Hamilton Geete. Del II. Jag tänkte ta ett samlat grepp på I solnedgången I - IV, men jag kan inte motstå att citera den mening mina ögon föll på.

"De små Knösarne - fru Alida och hennes Thekla -" " ...hörde till det slags små kvinnor, hvilkas mjuka och oskuldsfulla hjälplöshet inför lifvets mera praktiska kraf oemotståndligt vädjar till alla ridderliga instinkter hos de män med hvilka de komma i beröring; och Gunnar (Wennerberg) var nu en gång för alla och framför alla andra deras själfskrivne beskyddare, som med en blandning af faderlig despotisk myndighet, broderligt rättfram förtrolighet och verkligt sonlig ömhet öfvervakade deras något konfysa ströftåg genom hvardagsprosans snärjande törnesnår, på samma gång som han bättre än någon annan förstod konsten att, med fullkomligt uppgående i stundens stämning, emellanåt slå sig lös och tillsammans med dem - enligt fru Alidas favorituttryck - "hvila vid denna källa" - det lekande skämtets och den graciösa, barnsliga dårskapens vederkvickande källsprång i fantasiens och poesiens förlofvade land, det enda där de små Knösarna kände sig fullt hemmastadda."

Slut på meningen och citatet.
Jag är rätt säker på att de små Knösarne kunde gråta stora, runda, vackra tårar utan att bli snoriga och röda i ögonen också. Det är en tillgång har jag förstått.

Bilden föreställer Thekla Knös.

Hav, skog och fjäll

Den norske författaren
Hans E. Kincks
genre var framför allt novellen. Han skrev även romaner, lyrik, artiklar och essäer.
Han föddes i Öksfjord men bodde senare på olika håll i Norge och känner landskapet och landsbygdens befolkning väl.
På sätt och vi händer det inte så mycket i Kincks noveller, men ibland överförs ett inre tillstånd till ett yttre och det blir rena skräckfilmen.
Ta till exempel novellen Fårflytten i Höstnätter och andra berättelser där ett gäng män jagar något omänskligt i det kompakta höstmörkret i skogen på väg mot en säter där man på håll sett ett ljus flimra i ett fönster. Det suckar, stönar, dånar och hasar och männens ångest går att skära.
Unga människors famlande skildras ömsint och fromma gubbars kamp om vem som har övertaget i gudsfruktan röjer en spefull författare.
Titelnovellen handlar om unga Ragna som bor på en ö med sin kylige, enerverande, ensamme far. Båda grips av vettlös skräck när höststormarna rasar och blixtarna lyser upp hav och fjäll så långt ögat når. Rädslan för mörkret, tomheten och ensamheten plågar dem.
Tage Aurell har översatt och det gör säkert inte saken sämre.
Hans E. Kinck levde mellan 1865 och 1926. Han är skandalöst förbisedd i litteraturhistorien och är inte speciellt mycket översatt.
Jag blev nyfiken på Hans E. Kinck eftersom han nämndes någonstans i samma andetag som Olav H. Hauge. Höstnätter och andra berättelser blev jag väldigt förtjust i och jag tänker leta fram flera novellsamlingar. Fjärrlån blir det.

Alla andra dagar

Merete Mazzarella är alltid intressant att läsa. Även när man inte tycker som hon. Hon är otroligt beläst och har en avundsvärd förmåga att formulera sig. Och hon är humoristisk, ironisk och ibland rent av lite elak. Och tyckmycken. Den nya boken heter Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet.
Jag ställer mig lite frågande till den titeln. Den fungerar, men inte så mycket mer. Kanske syftar den bara på henne själv och sambon. Eller är det kanske jag som är lite korkad.
Merete Mazzarella resonerar om arbete, kärlek, vänskap, svek, åldrande, skrivande och resande.
Mottot har hon lånat av Marilyn Monroe: "Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra."
Vilket skulle kunna diskuteras.
Merete Mazzarella känner skuld över att hon sviker sin 84-årige äkta man på Geijersgatan i Uppsala till förmån för den nya kärleken på Fänrik Ståhls väg i Helsingfors.
Vid 64 bryter hon upp, säljer föräldrahemmet (aldrig var våningen så vacker som när den blev tömd på möbler) och flyttar ihop med den filosofiprofessor från Åbo som hon träffat av och till i arbete under många år utan att de för den skull haft något kärleksförhållande. Merete Mazzarella är inte rädd av sig. (Och det vet vi ju sedan hon skrev sin omdebatterade farmors/svärmorsbok När vi spelade Afrikas stjärna.)
2010 kom den första pensionärsboken Resa med rabatt. Om konsten att vara
pensionär. Undertiteln borde ha varit Om konsten att bli pensionär.

Boken slutar med Jan Stenmarks bild av paret som sitter på en kal klippa och stirrar ut över havet.
"En dag ska vi alla dö", säger den ene.
"Men alla andra dagar ska vi inte det", säger den andre.