Jag har också varit på rea

Pussel. 2 x Beskow

Bosse och Strindberg

Rutat papper i Harriet Bosse - blocket och linjerat i Strindbergsblocket.
I den lilla anteckningsboken är papperet olinjerat.
Jag har ingen aning om när och var jag köpt blocken, men de är ganska fina.
Det kan väl vara lämpligt att använda dem i år på något sätt?

Nordisk antologi. Olav H. Hauge. Del 6

Grannskap är en antologi med ett urval ur årgångarna 1984 -94 av café Existens - tidskrift för nordisk litteratur.
Boken innehåller essäer, noveller, samtal, poesi och brev.
I antologin medverkar ett 50-tal författare, kritiker och översättare från samtliga nio språkområden (tillhörande tre språkfamiljer) i Norden.
Staffan Söderblom och Ingmar Lemhagen har skrivit var sitt förord.
Här kan man läsa I stället för en essä om Vesaas
av Rolf Aggestam; Besatt och befriad - besök i Mirja Tuominens värld av landsmaninnan Birgitta Boucht; Kroppens metafsik - Om Pia Tafdrups tre första diktsamlingar av Steffen Hejlskov Larsen; Brev fra Grundtvig av Vagn Lundbye; Dikter från Grönland av Kristian Olsen Aaju; Hemvist vid havet av
Hannes Pétursson och mycket, mycket annat.

Ett samtal mellan Eldrid Lunden och Olav H. Hauge har fått rubriken
Dikter blir aldrig färdiga (Paul Valéry).
Redan i 18 - årsåldern började Hauge översätta - sina skrala språkkunskaper till trots. Han kunde inte välja de dikter han tyckte bäst om för de var för svåra att översätta. En dikt är en dikt och kan inte bli något annat. En översättning till ett annat språk blir bara en efterliknelse.
Hauge reflekterar över vad som utgör en god översättning. Hur "fri" kan en översättare vara? Ska han/hon sträva efter att ligga nära originalet både i innehåll och form? I en fri översättning försöker man återge det essentiella i en dikt på formens bekostnad.
En god översättare måste offra sig; han/hon får inte göra dikten till sin.
Olav H. Hauge anger Friedrich Hölderlin som en fantastisk men svåröversatt poet vars dikter hade grekiska förebilder som ingen översättare kan fuska med.

Redan den gamle Grimberg...

I Svenska folkets underbara öden IX 1859 - 1925 av historikern CARL GRIMBERG finns ett utmärkt 50 sidor långt kapitel om August Strindberg. Det som slår mig när jag läser är hur entusiasmerande Grimbergs eget engagemang är. Han måste ha varit en verklig folkbildare.
De följande 50 sidorna ägnas Heidenstam, Karlfeldt, Fröding, Selma Lagerlöf, Per Hallström och Albert Engström. Det är inte många sidor de får var och en.
Det är helt klart vem som tillmäts störst betydelse.

I den vackra boken Strindberg som trädgårdsmästare av Catharina Söderbergh skildras Strindberg som ivrig odlare av blommor, grönsaker och örter. Tidigt på våren sådde han frön och sedan skeppade han ut sina plantor till de olika sommarvistena, framför allt då Kymendö.
Under tider när han själv befann sig utomlands skickade han goda råd och anvisningar till vänner som fick ta hand om hans odlingar.
Förföriskt vackra bilder, citat ur Strindbergs böcker, brev, växtlistor och trädgårdsråd som Strindberg hade att tillgå. De är säkert alldeles riktiga fortfarande, tror jag.
Bilden på omslaget, Strindberg och hans två döttrar, Karin och Greta, har Strindberg tagit själv. Man ser självutlösaren i hans högra hand.

En klar favorit

Augustpristagaren 2011 Tomas Bannerhed, Korparna, finns redan som pocket och kan dessutom köpas inbunden på rea.
Korparna är en fantastisk berättelse som väl förtjänar Augustpriset. Det är Tomas Bannerheds debut. I tio år har han filat på romanen som handlar om tolvårige Klas och hans familj; mamma Gärd, pappa Agne och lillebror Göran på arrendegården som kallas Undantaget.
Miljön är småländsk (Tomas Bannerhed, född 1966, är uppväxt söder om Växjö) och tiden är 70-tal.
Fadern har psykiska problem och man anar att det kanske är ett arv. Han oroar sig för allt och hans tungsinne lägger sordin på hela familjen. Moderns situation är ohållbar.
Den veke Klas med flickhänderna har fåglar som sitt allt uppslukande intresse.
Han känner instinktivt att fadern förväntar sig att han ska ta över på gården, men han värjer sig. Han vill ut, bort.
Livet på landet skildras träffsäkert. Folkhumorn är grym och mitt i prick; ordstäven och den lätta vidskepligheten lever kvar. Byskolan är nerlagd liksom järnvägen och handelsboden. Man anar att Undantaget står inför en snar förändring. Den lyriska naturskildringen röjer författarens förtrogenhet med skog, sjöar, djur och växter.
Klas möter också sin första kärlek, Veronika, från det exotiska Upplands - Väsby.
I hennes hem är musik och litteratur något självklart. Hans tankar om och kring henne är rörande.
Inte en enda gång under det att jag läste dessa mer än 400 sidor tappade jag intresset. Tvärtom finns det ett driv genom hela romanen. Klas och hans utveckling engagerar.
Och språket är så vackert.

Hur gör man?

The Paris Riview intervjues
innehåller 64 författarintervjuer samlade i fyra band, nästan 2000 sidor.
Författare som George Simenon, TS Eliot, Hemingway, Joyce Carol Oates, Alice Munro, Garcia Marquez, Singer, m. fl. berättar om sina metoder.
De vittnar om hårt arbete, ensamhet och - viktigt! - konsten att stryka.
Talang har mindre betydelse.
Det tekniska kunnandet kan man lära sig på skrivarutbildningar, men den egna tonen eller stilen måste man arbeta sig fram till - skriva och skriva om.
En författares stil är sådant som språket, tonen, rytmen och sättet att se på världen.
Reportern och författaren Anders Sundelin har recenserat The Paris Review intervjues i en intressant understreckare som får mig att vilja läsa böckerna. Det är alltid lika spännande att höra hur författare gör egentligen. Förvånansvärt många skriver för hand och renskriver sedan på skrivmaskin eller dator. Läs Sundelins recension HÄR

Författaren Mara Lee har också skrivit oerhört intressant om SKRIVPROCESSEN
Hon är mera teoretisk och utgår också från olika teoretiker.
Orden kommer från en okänd ort
"... där det nästan inte är vi som skriver, utan skriften skriver oss. Som om det fanns en annan plats, en språkets skuggsida, som utgör själva förutsättningen för att orden ska bryta fram..."

Vad är Quinquagesima?

Fastlagssöndagen - Quinquagesima - infaller femtio dagar före påsk och inleder en tre dagar lång för-fasta; fastlagssöndagen, blå måndag och fettisdagen.

Blå måndag en kallas också bull- fläsk- eller korvmåndagen och betydde förr ledig dag i flera länder. "Blå" kom sig av det tyska "blauer Montag" och att den liturgiska färgen är blått - en sorgens färg.

På fettisdagen äter man gott och mycket så man står sig under fasteperioden.

Fastlagsbullen, fettisdagsbullen eller semlan (lat. simili = vetemjöl) hör hit .

Roy Fares bakar världens godaste semlor. Här kommer RECEPTET

Den 40 dagar långa fastan inleds med askonsdagen. Då strör man aska över huvudet som tecken på ångerfullhet. Under senare tid räcker det med sot i pannan.

Seder och bruk varierar dock kraftigt i olika länder och under olika tider.