Det kostar att vara rebell

Felicia Feldt, tredje dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren, har dokumenterat sitt modersuppror i den omdiskuterade romanen Felicia försvann.
Hur man än väljer att läsa den boken är det skakande läsning.
Det ärt naturligtvis en partsinlaga och man vet att minnen inte alltid är att lita på. Men här finns så många ovedersägliga fakta att det räcker för att man ska bli djupt berörd. Och Felicia Feldt kan skriva.
Kronologin är uppbruten. Men det gör ingenting. Det illustrerar röran i familjens liv. Under Felicias första femton år bor familjen på 19 olika adresser.
Och styvpapporna avlöser varandra och spriten flödar.
Anna Wahlgrens mest kännbara bestraffning är uteslutning ur flocken. Rädsla och osäkerhet är Felicias eviga följeslagare. Mamma är expert på vassa, kalla blickar och hon är inte främmande för kroppsaga.
Felicia Feldt gör försök att protestera men får inget av syskonen att backa upp.
Så är det tydligen nu också. Som vuxen har Felicia Feldt dragits med depressioner, gått i terapi, medicinerat och haft svårigheter i sina egna relationer med män.
Hennes egen son tar avstånd från henne och väljer aktivt att bo med sin pappa.
Felicia Feldt blir naturligtvis sårad. Men hon förstår. Och gläds åt att sonen är stark nog att skydda sig själv.
Felicia Feldt är ärlig och skoningslös även mot sig själv. Det rör sig om sorg. Inte hämnd. Och hon har bestämt sig. Det blir ingen försoning.

Några klipp (ej recensioner) om Felicia Feldt och Felicia försvann:

Fiktionen har råd med frågetecken tycker Elise Karlsson

Intervju med Felicia Feldt

Karin Thunberg: Om Felicia Feldt hade varit man

Yngre systrar försvarar sin mor

1700-talet

Sveriges litteratur. Del III.
Frihetstidens litteratur. 1963
Utgiven av Lennart Breitholtz.
Scandinavian University Books

Olof von Dalin inleder och följs av bl. a. Emanuel Swedenborg, Linné, Gyllenborg och Creutz.
Ett av de längsta avsnitten ägnas
med rätta
Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Störst utrymme får Carl Michael Bellman som också avslutar textsamlingen.

Sveriges litteratur. Del IV. Gustaviansk litteratur. Utgiven av Allan E. Sjöding.
Gustav III, Tal till Rikets Ständer på RiksSalen, den 21 Augusti 1772
är första texten .
Därefter kommer ett långt avsnitt med Johan Henrik Kellgrens dikter och brev.
Carl Gustaf Leopold (1756 - 1829), Kellgrens antagonist; framgångsrik författare, poet och dramatiker. Han ingick i Svenska Akademien och kom att umgås i kretsarna omkring kungen.

Så här står det på Wikipedia: "Han gifte sig 1790 med Sara Petronella Fehman vars mor var oäkta dotter till Fredrik V av Danmark . Äktenskapet var barnlöst.

När Leopold blev blind 1821 förlorade makan förståndet."

Mellan Kellgren och Leopold kommer ett rejält inslag med Anna Maria Lenngrens dikter porträtt och epigram.

Båda antologierna har ett omfattande och välbehövligt notsystem.

Granris och blåklint

"Fru Lenngrens poesi är själv granris och blåklint, den doftar, den fägnar ögat, men den även sticks."
Så karaktäriserade 1800-talpoeten Oscar Patric Sturzen - Becker
Anna Maria Lenngrens (1754 -1817) författarskap.
Torkel Stålmarck, docent i litteraturvetenskap och en av våra främsta kännare av 1700-talets litteratur, har tidigare skrivit biografier om bl. a. Hedvig Charlotta Nordenflycht och Bellman.
Nu har Anna Maria Lenngren. Granris och blåklint kommit.
Det är en saklig, sparsmakad bok som utgår från Anna Maria Lenngrens verk.
Författarinnan framstår som en klok, kvick och företagsam kvinna som ändå kom att stå i skuggan av sin man, tidningsmannen Carl Peter Lenngren, och - förstås - Johan Henric Kellgren.
Men hon har i alla fall gått till eftervärlden. Jan Olov Ullén säger i
De bästa svenska dikterna att det alltid borde finnas pocketutgåvor av Anna Maria Lenngrens dikter att tillgå.
Men det finns det inte. Då får man söka antikvariskt.
Anna Maria Lenngren var också översättare. Och i Svenskt översättarlexikon finns en fyllig artikel om henne. Läs HÄR.
Åldrandet var för AML ett problem som hon ofta återkom till i sin diktning.
Så t. ex. i Gubben från 1795:

Jag saknar all min forna kraft -
Min vän! jag nalkas ålderdomen;
Av hull och vador som jag haft
Vad är mig övrigt - endast stommen.

Och i Mor och dotter:
---
Än täck som mor och med sin dubbla haka
hon lämnar klokt de ungas tidsfördriv;
i dansen mer ej dunstar bort ett liv,
som helgat är åt hushåll, barn och maka.

HÄR finns Carina Burmans recension av Torkel Stålmarcks bok. Bl. a.

Den finländska Sapfo

En av mina skrivande svenska kvinnor i tematrion från inlägget den 16/1 var
Carina Burman.
Jag fortsätter på Burman-spåret med hennes fina lilla skrift
Den finländska Sapfo. Catharina Charlotta Swedenmarcks liv och verk.
CCS föddes i Stockholm 1744 (troligen) och dog i
Finland 1813.
I Carina Burmans livfulla presentation möter man en envis kvinna som hävdar sin rätt ibland tidens litteratörer.
Hon var ingen större författare, men har sin betydelse som murbräcka.
Och enligt Carina Burman är det just dessa småförfattare som ger en inblick i samhället som det var tiden mellan frihetstid och gustaviansk tid.

CCS hade inga dåliga konkurrenter. Mestadels var det män. Huvudkonkurrenten var Johan Henric Kellgren. De hade samma mecenat och de skrev hyllningsdikter till samma kungligheter.
Det var Kellgren som spefullt gav CCS epitetet "den finländska Sapfo".
Men kvinnoföraktet som sådant föddes med romantikerna, säger Carina Burman, så därför fick kvinnliga författare fortfarande plats. Och de var ju för allt i världen inte så många.
I Carina Burmans skrift finns också CCS:s fem dikter och hennes mest anmärkningsvärda verk
Dianas fest. Herdaspel uti en Act - skriven till Gustav III:s besök i Åbo.
Hennes första publicerade dikt är en sorgedikt i Åbo Tidningar till den nyligen bortgångne Adolf Fredrik. Tillfällighetsdikter var ett sätt att komma fram för blivande författare.
Dikten Afsked af Sommaren. Qwäde - är mycket rytmisk och njutbar och kan med behållning läsas än i denna dag.
Den finländska Sapfo är en liten pärla till bok.
Och Carina Burman är alltid lika uppiggande, entusiastisk och kunnig.
1700-talet var en lysande tid säger hon i förordet. Och hon förmår verkligen göra rättvisa åt det.

Läs Michel Ekmans uppskattande recension i SvD

Henrika Tandefelt om Catharina Charlotta Swedenmarck i BLF
(Biografiskt lexikon för Finland).

I Nordisk Kvinnolitteraturhistoria står - ingenting!

Tematrio - Skrivande svenskor

LYRANS tematrio denna vecka är skrivande svenskor.

Det finns en hel del att välja på men jag väljer följande:

Carina Burman för hennes spänstiga recensioner som spritter av läsglädje och intresse. Och för hennes romaner om Kellgren, Sophia Elisabeth Brenner och Geijer. Och biografin om Klara Johanson

Carola Hansson för hennes underbara språk i romaner som Andrej och Den älskvärde.

Ann Heberlein för hennes otroliga förmåga att finna ord för svåra saker och för hennes kunskaper och beläsenhet som till exempel i Ett gott liv.

Otidsenlig och förvirrad

Mycket har skrivits om Rainer Maria Rilke.
Nu har det också kommit en stor svensk biografi:
Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke. Hans liv och hans diktning av Bengt Landgren, litteraturvetare och professor vid Uppsala Universitet. Det kom att bli hans sista bok.
Bengt Landgren dog 2 januari 2012.

Eftersom Rilkes storhet fortfarande är en gåta för mig läser jag omkring och gör ständigt nya försök att läsa av.
Michel Ekmans utmärkta understreckare om Mannen från Prag blåste nytt liv i mitt intresse.
Och ledde vidare till en annan läsvärd recension i GöteborgsPosten av Mikael Van Reis.

Jämförelsen mellan olika översättningar av Rilkes lyrik i Carl Johan Malmbergs recension av Camilla Hammarströms tolkning av Duinoelegierna är mycket intressant; proffsig och pedagogisk. Och får mig att längta efter litteratursamtal.
Eftersom jag just lyssnat på Vägvisaren i P2 där Lars Sjöberg diskuterade olika inspelningar av Brahms Altrapsodi slås jag av likheterna mellan musik och lyrik. Ingen originell tanke precis. Men icke desto mindre väldigt påtaglig.

Jag tycker mig ha uppfattat att Rilkes storhet som författare inte alls motsvarades av någon mänsklig resning. Han utnyttjade allt och alla. Särskilt kvinnor. Och var uppfylld av sin egen betydelse,
"... ett käril för den stora konsten". Men han var motsägelsefull. En otidsenlig modernist.

Michel Ekman i SvD

Mikael Van Reis i GP

Här jämför Carl - Johan Malmberg olika tolkningar av Duinoelegierna

Kuriosa i Aftonbladet. Av Camilla Hammarström

Mr Gora med de vackra händerna

Journalisten och författaren MIKAEL BERGSTRAND
med rötter i Malmö har under fyra år varit stationerad i New Delhi och under tiden skrivit artiklar för Sydsvenskan bl. a. Tidigare har han skrivit kriminalromaner men
Delhis vackraste händer är något annat. Huvudpersonen i boken, Göran Borg, är copywriter 50+, slö, slapp och likgiltig; lite lönnfet och med en överdriven känsla av att vara så gott som oersättlig på arbetsplatsen. Därför kommer det som en chock att han faktiskt får sparken. Av en chef som är oduglig och dessutom har Ängelholmsdialekt.
Göran går i ide; tröstäter glass och dricker öl.
Därefter kommer bäste vännen och häradsbetäckaren Erik och lockar med honom på en gruppresa till Indien. Och det blir räddningen. Och början till en fantastisk historia. Rolig är den dessutom. Dialogerna mellan Mr Gora och den otrolige indiske vännen Yogi är sublima. Yogi - en knubbig man med snälla ögon - är en outsinlig källa till levnadsvisdom som han frikostigt delar med sig av. Han snickrar skickligt ihop smidiga lösningar på olika problem av moralisk och religiös karaktär. Jag associerar omedelbart till Mulla Nasruddin. Under tiden som man roas lär man sig massor av kultur, religion, levnadssätt och politik. Skildringen av det myllrande gatulivet i New Delhi, rikedomen, slummen, lukterna, barnarbetet, byråkratin, tiggarna - allt skapar en stark närvarokänsla. Detta är något som Mikael Bergstrand upplevt och kan förmedla. Göran Borg blir en ny människa. Han stora kärlek, den vackra manikyristen Preeti, uttrycker det så här: Du är annorlunda och nyfiken. Och det var Göran Borg inte innan han åkte till Indien. Varken det ena eller det andra.
Behöver jag säga att han inte följde med gruppen hem till Sverige? Och att det inte berodde på hatobjektet bland medresenärerna - smålänningen och Kamprad-fanet med affärssinnet och de rinnande ögonen?

Hanneles man har också läst boken.