Vintern 1838 -1839 vistades George Sand, hennes två barn och "vår sjukling" (Frédéric Chopin) på Mallorca. Det som skulle bli en himmelsk tillvaro blev en helvetesvandring och resulterade i boken
En vinter på Mallorca.
Boken är en reseskildring. George Sand tar upp historia, geografi, arkitektur, folkliv, seder och bruk; hon beskriver de vackra folkdräkterna, språket, som hon tycker är mycket välljudande, sången och musiken. Hon iakttar samhället och böndernas villkor. På Mallorca finns ingen medelklass. Egentligen ägs all mark av judar. Hennes antisemitism överraskar mig. Kanske ger George Sand uttryck för den åsikt som rådde allmänt i Frankrike vid samma tid - femtio år före Dreyfusaffären?
Mallorkianerna är väldigt religiösa, men de tycker sig inte ha några medmänskliga skyldigheter. De är obarmhärtiga mot den udda familjen och särskilt mot "vår sjukling". Ingen vill hjälpa dem eller ha kontakt med dem.
Men alla skor sig på dem ekonomiskt.
Chopin - som inte nämns vid namn på något ställe i boken - komponerar några av sina finaste stycken under den här tiden. George Sand skyddar honom på alla sätt.
George Sands dom över mallorkianerna är hård. De lever ett meningslöst liv utan kontakt med resten av mänskligheten. Människor ska leva med varandra "... ty vi är som barn ur samma sköte som kanske kivas och till och med slåss men ändå inte vill lämna varandra."
Det är berättelsens barnsliga men uppriktigt menade sensmoral enligt George Sand själv.
torsdag 5 januari 2012
onsdag 4 januari 2012
Inte bara Strindberg
Det är inte bara August Strindberg som ska uppmärksammas 2012
Det är 200 år sedan Charles Dickens (1812 - 1870) föddes. Läs om Dickens´liv och verk HÄR
I Att tro på Mr Pip berättar Lloyd Jones om hur Lysande utsikter får barnen på en krigsdrabbad ö att använda sin fantasi och hålla modet uppe. Till slut engageras även deras föräldrar.
Gästen av Niklas Rådström berättar historien om hur H C Andersen gästar Charles Dickens men inte förstår när det är dags att åka hem.
Lars Ardelius´bok I vitögat innehåller biografiska noveller . Där finns bl. a. en som handlar om Dickens på turné i USA.
Under 1800-talet fanns det något man skulle kunna kalla diktarfurstar skriver litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer. Tyskland hade Goethe, Hugo fanns i Frankrike och Tolstoy i Ryssland. Så fanns det Charles Dickens i England. Och han lästes av såväl fattiga som rika. Och andra författare som Dostojevskij och Tolstoj. Vem var då Charles Dickens? Var han en lycklig människa? Hur blev han mottagen? Ruth Halldén funderar.
Enorma mängder har skrivits om Charles Dickens .
Och otaliga är de författare som skrivit och skriver i Dickens anda.
Sarah Waters och Michael Faber är bara ett par exempel från senare tid.
Program för firandet: Dickens Fellowship
Det är 200 år sedan Charles Dickens (1812 - 1870) föddes. Läs om Dickens´liv och verk HÄR
I Att tro på Mr Pip berättar Lloyd Jones om hur Lysande utsikter får barnen på en krigsdrabbad ö att använda sin fantasi och hålla modet uppe. Till slut engageras även deras föräldrar.
Gästen av Niklas Rådström berättar historien om hur H C Andersen gästar Charles Dickens men inte förstår när det är dags att åka hem.
Lars Ardelius´bok I vitögat innehåller biografiska noveller . Där finns bl. a. en som handlar om Dickens på turné i USA.
Under 1800-talet fanns det något man skulle kunna kalla diktarfurstar skriver litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer. Tyskland hade Goethe, Hugo fanns i Frankrike och Tolstoy i Ryssland. Så fanns det Charles Dickens i England. Och han lästes av såväl fattiga som rika. Och andra författare som Dostojevskij och Tolstoj. Vem var då Charles Dickens? Var han en lycklig människa? Hur blev han mottagen? Ruth Halldén funderar.
Enorma mängder har skrivits om Charles Dickens .
Och otaliga är de författare som skrivit och skriver i Dickens anda.
Sarah Waters och Michael Faber är bara ett par exempel från senare tid.
Program för firandet: Dickens Fellowship
tisdag 3 januari 2012
Aurore och Chopinsky
Nu har jag läst
Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg som helt klart blev lite kär i Aurore Dupin alias George Sand.
Och han är ju som sagt i gott sällskap. Boken är mycket lättläst och informativ.
Knut Ståhlberg är bosatt i Paris sedan 1945 och känner väl till de olika miljöerna. Han har också läst åtskilligt av det myckna som skrivits om George Sand. För att inte tala om hennes digra brevväxling. Litteraturlistan ger besked.
Det känns som om boken till större delen handlar och kärlekssagan mellan George Sand och Chopin även om många andra relationer också finns med.
Chip, Chop, Chipette eller Chopinsky är barnens namn på Chopin.
Sonen, Maurice, upplevde alltid Chopin som en rival om moderns uppmärksamhet.
Dottern Solange kom lite väl bra överens med Chopin som alltid tog parti för henne.
George Sand själv hade svårt för sin dotter. Och känslan var förmodligen ömsesidig.
Tre revolutioner fick George Sand uppleva; 1830, 1848, och 1870. Men inte blev det bättre och George Sand var mycket besviken på politiken. Hon var också ganska besviken på kärleken.
Liksom de andra romantikerna trodde hon på en kärlek som förenade känslans, kropparnas och intellektets samförstånd. Det var ju vackert tänkt, men känns som en tulipanaros.
George Sand diskuterar kärleken och äktenskapet med Honoré de Balzac och han bestämmer på stående fot att George Sand i själva verket är en man. Hon har gått utanför sin kvinnoroll och har en mans alla positiva drag (!). Den underlägsna kvinnans frihet försvinner automatiskt i och med äktenskapet enligt Balzac och den manliga delen av samtiden.
George Sands kärlek till Chopin sattes på hårda prov under de nio år som förhållandet varade.
För att förbättra Chopins klena hälsa flyttade familjen till Mallorca under en vinter och hade tänkt sig att där uppleva himmelriket på jorden. Det blev alldeles tvärtom nära nog ett helvete.
Chopin hade tuberkulos och lokalbefolkningen tyckte att det var likvärdigt med pesten.
Chopin/Sand gick inte i kyrkan; hon gick i manskläder och han hade långt hår. De hade allt emot sig. Men trots alla motgångar växte kärleken och skaparkraften hos dem båda.
Boken En vinter på Mallorca är något av det bästa George Sand har skrivit och går fortfarande att köpa på Mallorca även om bilden av lokalbefolkningen är allt annat än smickrande.
Tillbaka på Nohant - George Sands fädernegård - lever man sedan ett behagligt liv.
Åtminstone Chopin, barnen och alla gästerna som kommer och går som de vill och gör vad de vill när de vill och om de vill. George Sand är mor och far för dem alla och står i köket och kokar plommonsylt. Det är en alltför viktig syssla för att överlåta på någon annan, tycker hon.
En värdelös skulptör och lycksökare vid namn Clésinger uppvaktar Solange och blir den som orsakar att förhållandet mellan George Sand och Chopin tar slut efter en tid av diverse förvecklingar och dramatiska händelser.
George Sand var ingen teoretiker. Hon hade inget program för kvinnors frigörelse.
Men hon var ett exempel. Hon trodde att man kunde förbättra samhället för alla och sedan ta itu med kvinnans situation.
Chopin dör 1849 och vem gör monumentet över honom om inte den förhatlige Clésinger!
George Sand är inte närvarande varken under Chopins sjukdomstid eller vid begravningen på Père - Lachaise.
Frédéric Chopins musikaliska kvarlåtenskap är det verkliga monumentet över honom. Och hans omvittnat gudabenådade skicklighet som pianist.
1876 dör George Sand på Nohant; förmodligen av cancer. Hon blir begravd i den egna parken tillhörande slottet där far, farfar och barnen också vilar.
Hennes orädda vitalitet och kraftfulla personlighet kommer helt säkert att fortsätta att fascinera även i kommande tider.
Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg som helt klart blev lite kär i Aurore Dupin alias George Sand.
Och han är ju som sagt i gott sällskap. Boken är mycket lättläst och informativ.
Knut Ståhlberg är bosatt i Paris sedan 1945 och känner väl till de olika miljöerna. Han har också läst åtskilligt av det myckna som skrivits om George Sand. För att inte tala om hennes digra brevväxling. Litteraturlistan ger besked.
Det känns som om boken till större delen handlar och kärlekssagan mellan George Sand och Chopin även om många andra relationer också finns med.
Chip, Chop, Chipette eller Chopinsky är barnens namn på Chopin.
Sonen, Maurice, upplevde alltid Chopin som en rival om moderns uppmärksamhet.
Dottern Solange kom lite väl bra överens med Chopin som alltid tog parti för henne.
George Sand själv hade svårt för sin dotter. Och känslan var förmodligen ömsesidig.
Tre revolutioner fick George Sand uppleva; 1830, 1848, och 1870. Men inte blev det bättre och George Sand var mycket besviken på politiken. Hon var också ganska besviken på kärleken.
Liksom de andra romantikerna trodde hon på en kärlek som förenade känslans, kropparnas och intellektets samförstånd. Det var ju vackert tänkt, men känns som en tulipanaros.
George Sand diskuterar kärleken och äktenskapet med Honoré de Balzac och han bestämmer på stående fot att George Sand i själva verket är en man. Hon har gått utanför sin kvinnoroll och har en mans alla positiva drag (!). Den underlägsna kvinnans frihet försvinner automatiskt i och med äktenskapet enligt Balzac och den manliga delen av samtiden.
George Sands kärlek till Chopin sattes på hårda prov under de nio år som förhållandet varade.
För att förbättra Chopins klena hälsa flyttade familjen till Mallorca under en vinter och hade tänkt sig att där uppleva himmelriket på jorden. Det blev alldeles tvärtom nära nog ett helvete.
Chopin hade tuberkulos och lokalbefolkningen tyckte att det var likvärdigt med pesten.
Chopin/Sand gick inte i kyrkan; hon gick i manskläder och han hade långt hår. De hade allt emot sig. Men trots alla motgångar växte kärleken och skaparkraften hos dem båda.
Boken En vinter på Mallorca är något av det bästa George Sand har skrivit och går fortfarande att köpa på Mallorca även om bilden av lokalbefolkningen är allt annat än smickrande.
Tillbaka på Nohant - George Sands fädernegård - lever man sedan ett behagligt liv.
Åtminstone Chopin, barnen och alla gästerna som kommer och går som de vill och gör vad de vill när de vill och om de vill. George Sand är mor och far för dem alla och står i köket och kokar plommonsylt. Det är en alltför viktig syssla för att överlåta på någon annan, tycker hon.
En värdelös skulptör och lycksökare vid namn Clésinger uppvaktar Solange och blir den som orsakar att förhållandet mellan George Sand och Chopin tar slut efter en tid av diverse förvecklingar och dramatiska händelser.
George Sand var ingen teoretiker. Hon hade inget program för kvinnors frigörelse.
Men hon var ett exempel. Hon trodde att man kunde förbättra samhället för alla och sedan ta itu med kvinnans situation.
Chopin dör 1849 och vem gör monumentet över honom om inte den förhatlige Clésinger!
George Sand är inte närvarande varken under Chopins sjukdomstid eller vid begravningen på Père - Lachaise.
Frédéric Chopins musikaliska kvarlåtenskap är det verkliga monumentet över honom. Och hans omvittnat gudabenådade skicklighet som pianist.
1876 dör George Sand på Nohant; förmodligen av cancer. Hon blir begravd i den egna parken tillhörande slottet där far, farfar och barnen också vilar.
Hennes orädda vitalitet och kraftfulla personlighet kommer helt säkert att fortsätta att fascinera även i kommande tider.
Etiketter:
Aurore Dupin,
De älskande i Paris,
Frédéric Chopin,
George Sand,
Knut Ståhlberg
måndag 2 januari 2012
Vilket häftigt fruntimmer!
Flera gånger har jag stött på namnet George Sand (1804 - 1876) när jag läst om Charlotte Brontë. De sägs ha vissa likheter.
Till slut blev jag lite nyfiken och tänkte att jag måste läsa något av denna George Sand om vilken jag endast visste att hon skrivit
En vinter på Mallorca under en vistelse där tillsammans med Frédéric Chopin.
Jag lånade hem Familjen Mauprat samt en biografi om George Sand skriven av André Maurois.
Och läser under stigande förvåning. Ingen roman av George Sand kan gå upp emot den om hennes eget liv.
Tidigt faderlös utsattes hon för moderns och farmoderns divergerande uppfostringsidéer. Till slut lyckades farmodern muta iväg modern till Paris och sedan blev det ganska fritt och lugnt för Aurore Dupin som hon egentligen hette.
När Aurore var sjutton år dog farmodern och Aurore ärver familjegodset Nohant.
1822 blir hon baronessan Casimir Dudevant. Under skandalösa förhållanden upplöses äktenskapet 1827. Sedan kommer baronessan loss.
Hon klär sig i manskläder för att bokstavligen och bildligen få större rörelsefrihet. Hon röker cigarr och tar sig rader av unga, veka älskare som hon tycker om att beskydda.
Eftersom hon måste försörja sig börjar hon skriva och det får ju bli under pseudonym. Ett mansnamn. Hon skriver en roman på sex veckor och börjar genast med nästa. Indiana är namnet på den första romanen. Allt som allt blir det ca sjuttio.
George Sand har ett socialt patos och arbetar för rättvisa åt de fattiga. Hon kämpar för kvinnans rättigheter och vänder sig mot äktenskapet som institution.
"Jag går dit jag vill utan redovisningsskyldighet för någon", sade hon
Trots sin manhaftighet ansågs hon mycket kvinnlig av många stora män som Flaubert, Balzac, Chopin, Musset och många, många andra.
Som författare blev hon mycket uppskattad av Turgenjev, Whitman och Tjechov.
Ellen Key uppskattade hennes syn på kärleken och äktenskapet.
George Sand och Victor Hugo var de mest lästa franska författarna under 1880-talet.
Utöver romanskrivandet och skötseln av fädernegården tog hon hand om barn, barnbarn och
hjälplösa älskare. Som om det inte vore nog med detta var hon en flitig brevskrivare.
20 000 av hennes brev finns utgivna i fem band.
Flaubert storgrät vid George Sands begravning och Victor Hugo skickade via ombud en hälsning som börjar så här: " Jag begråter en död och hälsar en odödlig."
Till slut blev jag lite nyfiken och tänkte att jag måste läsa något av denna George Sand om vilken jag endast visste att hon skrivit
En vinter på Mallorca under en vistelse där tillsammans med Frédéric Chopin.
Jag lånade hem Familjen Mauprat samt en biografi om George Sand skriven av André Maurois.
Och läser under stigande förvåning. Ingen roman av George Sand kan gå upp emot den om hennes eget liv.
Tidigt faderlös utsattes hon för moderns och farmoderns divergerande uppfostringsidéer. Till slut lyckades farmodern muta iväg modern till Paris och sedan blev det ganska fritt och lugnt för Aurore Dupin som hon egentligen hette.
När Aurore var sjutton år dog farmodern och Aurore ärver familjegodset Nohant.
1822 blir hon baronessan Casimir Dudevant. Under skandalösa förhållanden upplöses äktenskapet 1827. Sedan kommer baronessan loss.
Hon klär sig i manskläder för att bokstavligen och bildligen få större rörelsefrihet. Hon röker cigarr och tar sig rader av unga, veka älskare som hon tycker om att beskydda.
Eftersom hon måste försörja sig börjar hon skriva och det får ju bli under pseudonym. Ett mansnamn. Hon skriver en roman på sex veckor och börjar genast med nästa. Indiana är namnet på den första romanen. Allt som allt blir det ca sjuttio.
George Sand har ett socialt patos och arbetar för rättvisa åt de fattiga. Hon kämpar för kvinnans rättigheter och vänder sig mot äktenskapet som institution.
"Jag går dit jag vill utan redovisningsskyldighet för någon", sade hon
Trots sin manhaftighet ansågs hon mycket kvinnlig av många stora män som Flaubert, Balzac, Chopin, Musset och många, många andra.
Som författare blev hon mycket uppskattad av Turgenjev, Whitman och Tjechov.
Ellen Key uppskattade hennes syn på kärleken och äktenskapet.
George Sand och Victor Hugo var de mest lästa franska författarna under 1880-talet.
Utöver romanskrivandet och skötseln av fädernegården tog hon hand om barn, barnbarn och
hjälplösa älskare. Som om det inte vore nog med detta var hon en flitig brevskrivare.
20 000 av hennes brev finns utgivna i fem band.
Flaubert storgrät vid George Sands begravning och Victor Hugo skickade via ombud en hälsning som börjar så här: " Jag begråter en död och hälsar en odödlig."
torsdag 29 december 2011
Det är mycket Yorkshire nu.
I tisdags började TV-serien South Riding. En ung lärarinna kommer tillbaka till sina hemtrakter - en liten by i Yorkshire - med huvudet fullt av planer och nya idéer,
Konservativa krafter ser henne som ett oroselement.
Det drar ihop sig...
I en bokkasse i källaren hittade jag
Yorkshire i mina drömmar
av James Herriot
och erinrar mig den gamla TV-serien med de två roliga veterinärerna Sigfried (Robert Hardy) och Tristan (Peter Davison). James Herriot bygger sina böcker på de egna erfarenheterna som distriktsveterinär.
Och så var det familjen Brontë i Haworth i Yorkshire.
(På Wikpedia står det förresten att familjen Brontë har fått en krater uppkallad efter sig på
planeten Merkurius!)
Andra författare från Yorkshire är Reginald Hill, Peter Robinson och Lesley Horton
Jackson Brodie, private investigator i Kate Atkinsons romaner och TV-serien
Brottsplats Edinburgh som vi sett första avsnittet av idag. .
Jason Isaacs är en utmärkt Jackson Brodie i Case histories; De vilseförda på svenska.
Konservativa krafter ser henne som ett oroselement.
Det drar ihop sig...
I en bokkasse i källaren hittade jag
Yorkshire i mina drömmar
av James Herriot
och erinrar mig den gamla TV-serien med de två roliga veterinärerna Sigfried (Robert Hardy) och Tristan (Peter Davison). James Herriot bygger sina böcker på de egna erfarenheterna som distriktsveterinär.
Och så var det familjen Brontë i Haworth i Yorkshire.
(På Wikpedia står det förresten att familjen Brontë har fått en krater uppkallad efter sig på
planeten Merkurius!)
Andra författare från Yorkshire är Reginald Hill, Peter Robinson och Lesley Horton
Jackson Brodie, private investigator i Kate Atkinsons romaner och TV-serien
Brottsplats Edinburgh som vi sett första avsnittet av idag. .
Jason Isaacs är en utmärkt Jackson Brodie i Case histories; De vilseförda på svenska.
Nytt år - ny radioföljetong
När skruven dras åt
En spökhistoria av Henry James. I femton delar.
Uppläsare: Hans Alfredson och Saskia Husberg.
Måndag 2/1 2012 P1 11.35
Sänds även kl. 19.35.
Bilden är lånad av P1
En spökhistoria av Henry James. I femton delar.
Uppläsare: Hans Alfredson och Saskia Husberg.
Måndag 2/1 2012 P1 11.35
Sänds även kl. 19.35.
Bilden är lånad av P1
Etiketter:
Henry James,
När skruven dras åt,
P1,
Radioföljetongen
onsdag 28 december 2011
Les sœurs Brontë
1910 kom Les sœurs Brontë av fransmannen och katoliken Ernest Dimnet. Den har alltid funnits med på något sätt och nu har jag äntligen läst ett gammalt nött exemplar från 1927.
Författaren ägnar sig mycket åt familjen Brontës sorgliga historia som slutade med att den gamle prästmannen Patrick Brontë överlevde den sista familjemedlemmen (dottern Charlotte) med sex år.
Och ändå fick han sex barn, fem döttrar och en son. Sonen Branwell föreföll lovande, men gick ett tragiskt öde till mötes som alkoholist. Ernest Dimnet håller fadern ansvarig för sonens olycka. Och till viss del har han säkert rätt.
Över huvud taget skräder Ernest Dimnet inte orden. Han är djupt involverad i familjens öde; han är mycket empatisk i sin beskrivning av de tre mycket olika systrarna Charlotte (1816 - 1855) , Emily
(1818 - 1848) och Anne (1820 - 1849).
Charlotte var den pliktuppfyllande, ganska olyckliga, genialiska men tafatta författarinnan till Jane Eyre 1847, Shirley 1849 och Villette 1852.
Ernest Dimnet jämför henne med de samtida George Sand och George Eliot. Han menar att Charlotte Brontë egentligen var den mest begåvade. Men hon bodde i det avsides, lantliga Hawarth i Yorkshire och hade ingen hum om vad som tilldrog sig i världen än mindre om litterära teorier och strömningar.
Emily var den starka och stolta kvinnan som fann sin inspiration på heden. Och Svindlande höjder är helt visst en ren produkt av heden. Många av samtidens kritiker fann den frånstötande men Matthew Arnold och Charles Swinburne lyfte fram den. Och resten är ju som man brukar säga historia.
Den yngsta systern, Anne, var mild och god och hade blicken riktad mot himlen redan från början. Det viktigaste för henne var att inte vara till besvär. Men hon skrev Agnes Grey - en vidräkning med guvernantsystemet - och
Främlingen på Wildfell Hall där hon tar upp det problematiska med alkoholism. De båda romanerna väckte inte mycken genklang. Då.
Både Emilys och Annes romaner överskuggades helt av Jane Eyre.
För att återgå till Charlotte så avvisade hon en rad frierier. Bland annat det från den som senare skulle bli hennes man prästen Arthur Nicholls och som under första tiden i äktenskapet kallade Mr Nicholls i breven till väninnorna. Sedan blev det Arthur och därefter "min käre man".
De två sista åren i sitt liv var hon odelat lycklig.
Men hennes svaga fysik dukade under i ett havandeskap.
Ernest Dimnets bok Systrarna Brontë var engagerande att läsa. Han ser ur en annorlunda vinkel och med andra förtecken. Han lutar sig (klokt nog) mot The Life of Charlotte Brontë av
Mrs Gaskell som var väninna till Charlotte B. Den biografin kom ut redan 1857, två år efter Charlottes död. Det var hennes far som bett Elizabeth Gaskell att skriva.
Familjen Brontë. En brevbiografi är sammanställd av Juliet Barker.
Etiketter:
Charlotte Brontë,
Ernest Dimnet,
Mrs Gaskell,
Systrarna Brontë
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)