Ur morfars bokhylla

"Människan sitter vid Diktens port". Så börjar det första bidraget av många till större delen nyskrivna aldrig tidigare publicerade texter av kända författare i Vägen till Bokrike, en antologi som gavs ut 1957 till BFB:s 10- årsjubileum. "Bonniers folkbibliotek var en del av Bonniers förlagsverksamhet som inriktade sig på att ge ut serier med billiga böcker. Bonniers folkbibliotek startades på 1940-talet, inspirerat av veckotidningen Folket i Bilds stora framgångar med sin bokserie med billighetsböcker." Heter det på Wikipedia. Några av de bidragande författarna: P A Fogelström, Nils Ferlin, Ernest Hemingway, Hammond Innes, Sten Bergman, John Steinbeck, Harry Martinson, C S Forester, Artur Lundkvist, m. fl.
Konstnären Eric Palmquist har gjort omslag och vinjett.
Den inbundna boken kostade 5:30; häftad 3:30

Alex Morrow, kriminalinspektör

Det var relativt länge sedan jag läste något av Denise Mina, en av de allra bästa deckarförfattarna just nu. Garnethilltrilogin läste jag och tyckte väldigt mycket om.
Död i Garnethill, den första boken i serien, fick hon John Creasey Award för. Getingsommar tilldrar sig som vanligt i Glasgow. Huvudperson är kriminalinspektören Alex Morrow som har att utreda det besinningslösa mordet på en ung kvinna med mycket pengar och ett hemligt liv. Hon är också gravid med tvillingar i fjärde månaden. Alex Morrow har problem i sin egen familj och hon har ett styvt arbete med männen på Strathclydestationen.
Det mest utmärkande för Denise Mina är hennes medkänsla och medvetenheten om klasskillnaderna i samhället. Flickors/kvinnors utsatthet är ett annat tema och hur det är att vara oälskad som barn.
Det psykologiska spelet mellan människor skildras lyhört.
Getingsommar är välskriven, väl översatt av Boel Unnerstad och mycket spännande. Jag hade svårt att släppa den.
Den första boken med Alex Morrow som huvudperson kom 2009 och heter
I midnattens stillhet. Den ska jag läsa nu.

Döden tänkte jag mig inte så

Nu är Boktjuven (Markus Zusak) äntligen slut. Och jag saknar den inte.
Den sista fjärdedelen engagerade mer än de första 450 sidorna.
Men berättelsen är rörig, splittrad och yvig. Alla rubriker distraherar och den oroliga layouten splittrar. Formen suger åt sig energin på innehållets bekostnad.
Döden skall vara den allvetande berättaren, men han (?) är förbluffande illa informerad. Dessutom tyckte jag att han är skvallrig, elak och småsint.
Han saknar resning, helt enkelt. Och det stör mig.
Men Boktjuven handlar om ordens makt; om böcker, läsning och skrivande.
Flera små människor i fattiga omständigheter på Himmelstrasse i München under några hemska krigsår förtjänar vår beundran. Min specielle favorit i boken är Liesel Memingers (Boktjuvens) fosterfar, Hans Habermann - en storslagen människa som aldrig förlorar sin integritet.
Liesel Meminger har också en trofast vän i skolkamraten Rudy Steiner. Den tyske juden, Max Vandenberg, som får bo i familjen Habermanns källare, kommer också att få stor betydelse för Liesel. Och borgmästarens olyckliga hustru Ilsa, som gjort lidandet till en triumf, upplåter hela sitt bibliotek åt Liesel. Ja, det är de små, tappra vardagsmänniskorna som dröjer sig kvar.
Återstår att höra vad bokcirkelns övriga deltagare har att säga om Boktjuven.

Döden gillar förresten inte idén med lien...

Omläsning?

Trygve Gulbranssen (1894 - 1962) skrev Och bortom sjunga skogarna 1934, Det blåser från Dödingfjäll, 1934,
och Men rakt igenom går vår väg, 1935.
En stor skönlitterär succé som översatts till ett 30- tal språk och tryckts i mer än 12 miljoner exemplar.
Trilogin handlar om den problematiska släkten Björndal som bor i storskogen och ser dem som bor på slätten som sina fiender. De är lata och har det för bra och har trängt undan skogsborna.
Slättborna å sin sida tyckte att allt ont kom från skogen. Slagbjörnen och vargflockarna, ja, själva ondskan bor i skogen.
Dag Björndal är en riktig karl, en kung i sitt rike. Unge Dag är jägare och inte riktigt av samma kaliber som fadern.

Mats Arvidson berättade om den bortglömde Gulbranssen och hans numera lika förbisedda romantrilogi idag i Kulturradions Biblioteket. P1, förstås.
Trygve Gulbranssen skrev aldrig något mera. Men han fick råd att flytta från Oslo till en gård på landet.
Jag fick lust att läsa om. Dessa böcker fanns i mina föräldrars bokhylla och jag läste dem med förtjusning i mycket unga år.

Mera Afrika

Har just sett De dimhöljda bergens gorillor (1988) igen. Eftersom jag mindes den ganska väl visste jag precis när det var dags att göra något annat. Filmen känns inte på något sätt överspelad. Det jag särskilt uppmärksammade denna gången var den otroligt vackra miljön. Man kan förstå att människor från västvärlden kan känna att de hittat hem. Dian Fossey (1932 - 1985) spelas utmärkt av Sigourney Weaver - även om hon var lite för sval och vacker när jag tyckte att hon borde ha varit rufsig, svettig, smutsig, insektsbiten och stressad. Ibland var hon direkt dumdristig när hon borde varit vettskrämd. Men det kan förklaras med fascinationen för gorillorna och saken. Hon var inte ens särskilt rädd för alla som inte ville ha vita i Rwanda och alla som handlade med gorillor och tjänade stora pengar - något som till slut kom att kosta henne livet.
Boken med samma namn som filmen, skriven som en kombinerade forskningsrapport och memoar av Dian Fossey, kom ut 1984.

Läckra omslag

Det är inte bara Penguin Classics som får nya, läckra omslag. I serien Albert Bonniers Klassiker kommer under augusti flera stycken nytugåvor av berömda klassiker med fina omslag. I Älskaren av Marguerite Duras skriver Sara Stridsberg ett nytt förord. Översättning: Madeleine Gustafsson.
Emma av Jane Austen är nyöversatt av Rose-Marie Nielsen.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles Fowlesöversättning av Claes Gripenberg.

Skaver obekvämt

Vem bryr sig egentligen om deckare, chiclit och kändisbiografier på tidningarnas kultursidor? Varför recenseras så få? För att kunna ta hand om denna genrelitteratur krävs en grundläggande förståelse, säger Annina Rabe i SvD. Läs hela artikeln HÄR