Hon dansade en sommar

1917 gav Edith Wharton (1862 - 1937) ut det som enligt Marilyn French är hennes bästa roman, nämligen Summer. Den tilldrar sig i North Dormer, en liten trist by i Berkshire Mountains i Massachusetts. Huvudperson är den unga föräldralösa Charity Royall som under några lyckliga sommarmånader upplever en kärlekshistoria med Lucius Harney. Han kommer från en annan samhällsklass och vistas tillfälligt i North Dormer för att dokumentera gammal arkitektur. Charity är väl medveten om sitt ringa ursprung. Och hon vet vad som förväntas av en kvinna i det samhälle hon lever i. Den sociala kontrollen är stenhård. Edith Wharton kände till Freud och hans teorier och det är tydligt i Summer. Charity upptäcker sin sexualitet och lever ut den. Lucius förhållande till Charity är mera komplicerat. Det som är tillåtet för en man är otänkbart för en kvinna.
En man kan roa sig med en kvinna som Charity. Men han gifter sig med någon annan. Summer innehåller intressanta iakttagelser av mänskliga relationer i ett samhälle där klasstillhörighet betyder allt.
Miljöskildringen är utmärkt särskilt naturbeskrivningarna.
Summer slutar med att träden börjar fälla sina löv. Hösten är på väg. Men kanske kommer det nya vårar?
Jag får lust att läsa Edith Whartons självbiografi
A Backward Glance.


LÄS Summer på Wikisource

Grattis, pojkar!

Idag fyller dessa tre herrar år. De uppmärksamma Spanarna i P1 påminde.

Platon är äldst. Han levde 427 - 347 f. Kr.
"Platte" som vi brukar kalla honom avslöjar Jonas Hallberg och påpekar samtidigt att Platon och Spanarna delar undervisningsmetod, nämligen dialogen.

Därefter kommer den franske konstnären och särlingen Henri Rousseau 1844 - 1910.
Han var naivisten som aldrig deltog i det etablerade konstlivet eller reste utomlands men hade djungeln som favoritmotiv.

Yngst är Per Björn Sigvardsson Ranelid, 1949 - . Han växte upp i malmöstadsdelen Ellstorp och är nu omdebatterad och produktiv författare som många älskar att hata och lika många älskar att älska

Kick Back

Glashus på svenska. 1993 kom den. Val McDermids andra bok med privatdetektiven Kate Brannigan som huvudperson. Hon är en trevlig bekantskap.
Lite suddig i konturerna, men det är ju bara hennes andra fall. Och kanske blir jargongen då och då lite tröttande.
Kate och hennes kompanjon, Bill Mortensen (ganska frånvarande i Glashus) ägnar sig främst åt ekonomiska brott.
I Glashus är det frågan om en härva i byggbranschen. Och mord.
Kates vardag är ganska charmig och trovärdig. Miljön är Manchester.
Kate misstror och avskyr landsbygden men tror på manlig intuition. På fritiden ägnar hon sig åt bowling och thaiboxning.
Jag tänker odla bekantskapen med rödhåriga Kate Brannigan för att se om hon genomgår någon utveckling.

Val McDermid har också skrivit en serie böcker om psykologen Tony Hill och kriminalinspektör Carol Jordan som kan ses i TV under titeln Mord i sinnet

Om
Val McDermid

Val McDermids
böcker

Biodlarens dotter

Övervintring (2004) av Kate Moses är en väl underbyggd biografiroman med undertiteln: en berättelse om Sylvia Plath (1932 - 1963). Den handlar om några olyckliga, intensiva månader 1962 i Sylvia Plaths liv. Hon föddes i Boston, blev alltför tidigt faderlös och upplevde sin mor som förkvävande. 1953 gjorde hon ett självmordsförsök, blev inlagd på sjukhus och behandlades med elchocker. Behandlingen förändrade något i hennes personlighet.
Men hon var framgångsrik i sina studier och fick dikter antagna lite varstans.
1956 träffar hon så poeten Ted Hughes. De studerade, arbetade och levde tillsammans på sina stipendier. Så småningom föddes barnen Frieda och senare Nicholas. Då hade äktenskapet redan börjat knaka i fogarna och i december 1962 flyttar Sylvia Plath med de två barnen från Court Green till en lägenhet i London. I Court Green har Sylvia Plath bakat, kokat, sytt, målat och odlat bin, äpplen och lök. Allt skulle vara perfekt i familjens lilla paradis.
Under dessa månader 1962 skrev hon också många av sina bästa dikter. Och 1963 kom hennes enda roman, The Bell Jar, ut.
I Övervintring skildrar Kate Moses inlevelsefullt det som skulle bli de sista månaderna i Sylvia Plaths liv. Hon tonar ner bilden av Ted Hughes som otrogen ärkeknöl och Aurelia Plath som krävande, kvävande moder som aldrig blir nöjd.
Läs Övervintring! Den är otäckt bra.

Sylvia Plath. Ett diktarliv av Anne Stevenson är en av de många källor som Kate Moses redovisar.


Intervju
med Kate Moses

Sylvia Plath Info Blog

A Celebration, this is
a website for Sylvia Plath maintained by Peter K. Steinberg

Lady Lazarus av Sylvia Plath

I have done it again
One year in every ten
I manage it----

A sort of walking miracle, my skin
Bright as a Nazi lampshade,
My right foot

A paperweight,
My face a featureless, fine
Jew linen.

Peel off the napkin
0 my enemy.
Do I terrify?----

The nose, the eye pits, the full set of teeth?
The sour breath
Will vanish in a day.

Soon, soon the flesh
The grave cave ate will be
At home on me

And I a smiling woman.
I am only thirty.
And like the cat I have nine times to die.

This is Number Three.
What a trash
To annihilate each decade.

What a million filaments.
The peanut-crunching crowd
Shoves in to see

Them unwrap me hand and foot
The big strip tease.
Gentlemen, ladies

These are my hands
My knees.
I may be skin and bone,

Nevertheless, I am the same, identical woman.
The first time it happened I was ten.
It was an accident.

The second time I meant
To last it out and not come back at all.
I rocked shut

As a seashell.
They had to call and call
And pick the worms off me like sticky pearls.

Dying
Is an art, like everything else,
I do it exceptionally well.

I do it so it feels like hell.
I do it so it feels real.
I guess you could say I've a call.

It's easy enough to do it in a cell.
It's easy enough to do it and stay put.
It's the theatrical

Comeback in broad day
To the same place, the same face, the same brute
Amused shout:

'A miracle!'
That knocks me out.
There is a charge

For the eyeing of my scars, there is a charge
For the hearing of my heart----
It really goes.

And there is a charge, a very large charge
For a word or a touch
Or a bit of blood

Or a piece of my hair or my clothes.
So, so, Herr Doktor.
So, Herr Enemy.

I am your opus,
I am your valuable,
The pure gold baby

That melts to a shriek.
I turn and burn.
Do not think I underestimate your great concern.

Ash, ash ---
You poke and stir.
Flesh, bone, there is nothing there----

A cake of soap,
A wedding ring,
A gold filling.

Herr God, Herr Lucifer
Beware
Beware.

Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air.

Jag vann, jag vann!

Det händer inte ofta att jag vinner något.
Men nu vann jag i alla fall Val McDermid, Glashus i utlottningen på
Annikas litteratur- och kulturblogg

Tack Annika! Boken kom idag.
När jag slår upp Glashus ser jag att den tillägnas "alla som älskar lavendelblå linoleummattor"!?
och att det är Kate Brannigans andra fall.
Kate Brannigan jämställs med privatdetektiverna Kinsey Millhone (Sue Grafton) och V I Warshawski (Sarah Paretsky) förtjänstfullt tolkad av Kathleen Turner på film. Mycket snart ska jag bekanta mig med Kate Brannigan!

En subversiv kritiker

Frank Lestrignant, litteraturprofessor vid Sorbonne, har skrivit en maffig första biografidel om nobelpristagaren André Gide, 1869 - 1951. Lena Kåreland, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, har läst och gillat och längtar redan efter del två som dessvärre inte kommer förrän 2012.
Titel: André Gide l`inquiéteur. Le siel sur la terre ou l`inquiétude partagée.
André Gide var endabarn och blev tidigt faderlös. Senare i livet skulle den ledande symbolistiske poeten Stéphan Mallarmé bli som en ställföreträdande fader för Gide.
Gide, som var både homosexuell och protestant ville skapa en ny humanistisk moral. Han tog intryck av Nietzsche i dennes förakt för traditionella familjen. André var en stor resenär och kom att älska öknen. I Afrika upptäckte han kolonialismens verkningar. Han introducerade utländska författare för en fransk publik och älskade musik, speciellt Chopin.
1947 tilldelades han Nobelpriset.
I den egna bokhyllan hittar jag Pastoralsymfonien som gjorde ett starkt intryck på mig som mycket ung och som det förmodligen är dags att läsa om nu.

Läs Lena Kårelands understreckare HÄR

1951 skrev Jean- Paul Sartre om Den levande Gide
ett slags genmäle på alla nekrologerna efter Gides bortgång som visar att André Gide verkligen lyckatds i sin föresats att utmana samhället och aldrig låta det slå sig till ro.