Loppisfynd

Omnia mutantur, nihil interit

Allt förändras, intet förgås. Ett av många latinska citat i Janusstenen, andra delen i serien om arkeologen Ruth Galloway, av Elly Griffiths. De romerska gudarna Janus - in- och utgångens gud; gränsernas gud, Terminus och Hekate, som ofta avbildas med tre ansikten, korsvägarnas och häxkonsternas gudinna, spelar stor roll i Griffiths berättelse. Någon försöker på olika sätt skrämma livet av Ruth Galloway eller åtminstone hindra henne att fortsätta sina efterforskningar. Kriminalkommissarien Harry Nelson, hårdför spaningsledare i yrkeslivet är som vax i hustruns och döttrarnas händer på hemmaplan. Han och Ruth Galloway arbetar efter en del initiala svårigheter (i Flickan under jorden) fint tillsammans.
Ruth Galloways personliga förhållanden tilldrar sig läsarens extra intresse. Man vill gärna följa upp hennes livsprojekt vilket närmas blir möjligt i Huset vid havets slut. Ruth Galloway känns som en ny, mycket trevlig bekantskap.
Översättare: Carla Wiberg Minotaur förlag.

Kvinna för sin kvast

Bilden är lånad.

"Skärtorsdag
Namnet skärtorsdag kommer av verbet skära i betydelsen rena. Det var syndaförlåtelsens dag, en reningsdag genom nattvardens instiftande.

Skärtorsdagen

Skärtorsdagsnatten
var i folktron häxornas natt. Häxorna flyger på smorda kvastar till Blåkulla för att umgås med djävulen och hans anhang.

Skydda djuren
Man måste stänga dörrar och spjäll och plocka undan alla redskap som häxorna kunde tänkas använda för sin blåkullafärd på skärtorsdagen: hötjugor, spadar, ugnsrakor, bakspadar och kvastar. För att skydda kreaturen mot påskkäringarna målade man kors på fähusdörren eller la stål i ladugårds-
tröskeln. Annars kunde häxorna tjuvmjölka kreaturen eller använda dem till riddjur vid flygturen till Blåkulla.

Häxornas natt
Att dessa föreställningar knutits till natten före långfredagen är inte svårt att förstå. På skärtorsdagsnatten höll Jesus påskmåltiden för sina lärjungar och instiftade nattvarden. Senare på natten förråddes Jesus av Judas och Jesu lidande började. Enligt folktron släpptes alla onda makter fria i samma stund som Frälsaren blev dömd. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt. Man kunde skydda sig mot påskkäringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare " Källa: Nordiska Muséet

skärtorsdagen, dagen före långfredagen, då Jesus tvättade lärjungarnas fötter (Johannesevangeliet 13:1–15) och instiftade nattvarden (Matteusevangeliet 26:17–30)
Källa: NE

Varför inte en gul bok till påsk?

Jag hittade Erik Lindegrens essä- och recensionssamling Tangenter i hyllan. Den lyste starkt och bestämt gul. En riktig påskbok! Och varför inte? Essän är en mycket trevlig genre helt i min smak. Den förenar nytta med nöje. Det ska en essä göra säger Virginia Woolf i essän som handlar om Virginia Woolf som essäist. Framför allt ska essän roa. Jag tror att Woolf och Lindegren är lite samma andas barn.
En essä handlar om Malte Laurids Brigge av denne - för mig - så obegriplige Rilke. Desto intressantare. Gunnar Ekelöf kallas en modern mystiker och Stravinskij jämförs med Picasso inom måleriet och Eliot inom litteraturen. Rabbe Enckells program om att all produktivitet rör sig om de skärpta sinnenas glädje är i lika hög grad en målares credo som en diktares. En sträv Matisse, tycker Lindegren.

Dymmelonsdag

Dymmelonsdagen, onsdagen före påsk, då påskfriden inleddes. Namnet kommer av att metallkläpparna i kyrkklockorna denna dag ersattes av trästavar, dymblar, för att ge en så dämpad klang som möjligt, en markering av att det var stilla veckan och att långfredagen var i antågande. Noteringar finns också om att klockorna bands för att inte kunna göra ljud. 13 augusti 1823 upphävdes föreskriften som påbjöd att ingen musik skulle spelas från fastlagssöndagen fram till påskdagen. I folklig tradition har dymmelonsdagen (ursprungligen genom missuppfattning) kommit att kallas även för askonsdagen, vilken enligt kyrklig definition infaller i veckan efter fastlagssöndagen.

Uppgifterna är tagna från Wikipedia

Dance with the daffodils!

"Daffodils" (1804)

I WANDER'D lonely as a cloud

That floats on high o'er vales and hills,

When all at once I saw a crowd,

A host, of golden daffodils;

Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine

And twinkle on the Milky Way,

They stretch'd in never-ending line

Along the margin of a bay:

Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they

Out-did the sparkling waves in glee:

A poet could not but be gay,

In such a jocund company:

I gazed -- and gazed -- but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie

In vacant or in pensive mood,

They flash upon that inward eye

Which is the bliss of solitude;

And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.

By William Wordsworth (1770-1850).

Bilden är lånad

_______________________________

Fortsättning på påskekrimmet

Jag visste att inte Flickan under jorden skulle vara till påsk!








Det var helt nödvändigt att se hur det gick för den supersympatiska arkeologen Ruth Galloway i den ensligt belägna stugan i Norfolk. Och kriminalkommissarie Harry Nelson visade sig vara riktigt hygglig under den skrovliga ytan. En annan sympatisk sak med den här boken var att jag på ett tidigt stadium faktiskt misstänkte rätt person... Och det händer inte så ofta. Den kusliga stämningen i mörkret och dimman på stranden när floden rusar in och Ruth Galloway förlorat orienteringen påminner om
The Woman in black av Susan Hill Fortsättning på påskekrimmet blir Janusstenen - ett nytt fall för Ruth Galloway och Harry Nelson.