Desirada

Desirada är en ö i Karibien och titeln på en roman av Maryse Condé, född 1937 på Guadeloupe.
2007 besökte hon Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Hon gjorde där ett strängt, allvarligt intryck och man kände att hon upplevt mycket och att hon identifierade sig med sitt ursprung och dess historia. Maryse Condé bedrev studier i Paris (eller Metropolen som det hette i övärlden). Senare reste hon omkring i Afrika, gifte sig med en man från Ghana, tjänstgjorde vid Berkeley och Columbia University i USA i franskspråkig postkolonial litteratur.
Desirada är en släkthistoria i tre generationer. Tre kvinnors öden flätas i varandra. Tiden skiftar ibland från den ena meningen till den andra. Det stränga allvaret och kärvheten känns igen. Samhället är strikt patriarkaliskt och kvinnorna har mindre värde från födelsen. Och - så länge flickorna inte får någon utbildning har de inte heller någon möjlighet till frigörelse.
Läsningen erbjuder ett visst motstånd, men när man väl fått släktträdet och tidsbegreppen klart för sig flyter det lättare. Miljön är intressant och berättelsen innehåller också ett spänningsmoment. Exilen är ett tema och kulturmöten ett annat. Sexualiteten är problematisk och kopplas ofta till våld. Flickorna är inte gamla när de "får mage" av någon man som tycker sig ha rätt att ta för sig.
De tre kvinnornas levnadsöden hänger intimt ihop med landets historia och Maryse Condé väcker intresse för en del av världen som de flesta inte vet så mycket om.

Radioaktiv himmel över Bay City

Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis, född 1961 i Chicago av fransk/grekiska föräldrar.
En mycket märklig, mäktig och kraftfull roman med flera bottnar om Förintelsen . Redan den grålila himlen över det blåa plåthuset på bokens omslag oroar.
Huvudperson är den unga Amy vars släkt - utom mamma och en moster - utplånats i Auschwitz. Under hela Amys uppväxt tisslas och tasslas det och systrarna vill inte minnas än mindre vidgå att de är judar. Amy upplever lägerfasan i sina mardrömmar som även lever kvar under dagen. Amy är besatt av minnen som inte är hennes egna. Men "... bättre att drunkna i det avskyvärda än att låtsasglömma..." Hon hatar sitt liv i Bay City och egentligen vill hon inte leva alls. Rök, eld och grålila himmel går som teman genom hela romanen.
På Independence Day, 4 juli 1979, fyller Amy 18 år. Familjen firar stort, men det hela slutar i katastrof. Amy upplever att hon är den som utlöst det hela och har svåra skuldkänslor.
Hon reser till Indien där himlen är röd. Hon vill bli till rök i Benares eller bara tyna bort vandrande på vägen längs Ganges mellan Delhi och Varanasi.
Med tiden blir Amy pilot. Hon har alltid varit fascinerad av motorer och nu vill hon utforska himlens tomhet. Hon vill sticka himlen i brand. "Alla ska försvinna i min apokalyps".
Hon får så småningom en dotter som hon ger namnet Heaven. Amy vill snarast frigöra Heaven och skilja henne från åsynen av sin mor och därmed historien.
"Mitt inre har alltid vimlat av katastrofala slutscener", säger Amy, vars favoritmusik är Alice Cooper, Welcome to my Nightmare.
Associationer: Apokalypsen, Uppenbarelseboken och William Blake.

Ingrids boktankar om Himlen i Bay City

Biblioteket i P1

Sommarlovet är slut. Kulturradion är tillbaka med BIBLIOTEKET i P1 måndagar kl. 14.03. Repris tisdagar 18.15
Idag handlade det om Aino Trosell och hennes nya roman Hjärtblad. Kulturradions Anna Tullberg besökte henne i hennes hem i Enköping för en intervju.
Louise Epstein samtalade med Theodor Kallifatides i hans skrivarlya på Södermalm om hans nyutgivna självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm. Den har också gått som följetong i Svenska Dagbladet under sommaren.
Båda romanerna är egentligen historiska. Hjärtblad handlar om de kringvandrande, fria dalkullorna som kardade, diskade, skurade och gjorde grovarbeten under slutet av 1800-talet. Aino Trosell tycker att det är dags att synliggöra dem. Detta är hennes tjugonde roman. Hon håller sig till arbetarklassen under förevändning att det är där det spännande händer.
Theodor Kallifatides skildrar i Det gångna är inte en dröm ett stycke av Greklands moderna historia. Hans far utpekades som kommunist för nazisterna och måste fly från sin hemby. Hans son är intresserad av att minnas. Men han menar också att försoning är möjlig. Så när han fick en inbjudan till hembyn i Grekland beslöt han trots allt att åka dit.
Under femtio år har han bott i Stockholm, men är fortfarande en främling. Det är han också i Aten. Skrivandet är hans verkliga hemland och det har blivit många romaner sedan debuten 1969.

Ett Sommar med mening

Sista Sommar-programmet för

i år. Inte lätt att leva upp till Ulvens suveräna avslutningsprogram med oefterhärmliga personporträtt och glimtar ur det egna livet med hustrun, "gamla Lena", på kolonin.
Men - Niklas Rådström klarade det med glans och lite i Ulvens anda. Jag tyckte till och med att rösten påminde lite om Lars Ulvenstams. Bra musikval och kloka tankar på temat livets mening.
Roboten i Liftarens färd till galaxen av Richard Adams behövde 7, 5 miljoner år för att komma fram till svaret på vad som är meningen med livet.. Det är 42.
Niklas Rådström hade ungefär 42 minuter på sig för att utreda frågan.
Ett svar kan vara att ha en stillsam passion för någonting om än aldrig så obetydligt.
Eller att sitta ute i trädgården under sensommarens stjärnhimmel och lyssna till nattskärran och dunsarna av ett och annat fallande äpple.
Meningen med livet är olika för alla människor och man kan finna den där man minst anar det. En skolklass som Niklas Rådström träffade regelbundet kom efter mycket resonerande fram till att livets mening är sanningen.
Slas fick stå för slutorden: Gud vare med eder, för nu har jag inte tid längre!
Hoppas att Niklas Rådström blir den som får avsluta Sommar i fortsättningen också!
Innan dess ska jag ha läst några av Niklas Rådströms romaner.

Inky Fingers gillade också Niklas Rådström

Textsamtal för juniorer

Av en ren händelse kom jag att lyssna på barnpanelen som diskuterade några av de titlar som valts ut till Barnens romanpris (i P1 naturligtvis. Var annars?.) Sex barn, tre pojkar och tre flickor från Rambodalsskolan i Norrköping, talar om sina upplevelser av böckerna under ledning av Kerstin M. Lundberg och Ylva Mårtens. Det var så roligt att lyssna till dessa reflekterande barn som läst och tänkt efter.
Kan en häst vara huvudperson? Pojk - eller flickbok? Hur är det att läsa om vuxnas skilsmässor om man har skilda föräldrar? Eller om man inte har det? Någon reflekterade över sociala orättvisor. En av pojkarna upptäckte att han ändrat uppfattning om en av titlarna när han lyssnat till de andras tankar. Känslor var inte heller något man väjde för. Samtalsledaren var lyhörd och varsam. Det är alldeles uppenbart att läsning utvecklar och berikar och främjar språket. Barnen var påfallande verbala. Det var riktigt uppiggande att lyssna på.
På måndag 23 augusti avgörs det vem som får Barnens romanpris.
LYSSNA HÄR

Bengt Emil Johnson - igen

Sluttningen är mycket brant.
Som vanligt gäller det att se sig för.
Nu tycker jag att svampen luktar Rilke.

Då säger korpen
ifrån

Ur Aftonsånger - Höstfåglar, AB, 2010

Först på Fejan - Mme de Sévigné (1626 - 1696)

Man saknade inte motsvarigheter till våra dagars sociala medier förr i tiden heller. ARNE MELBERG jämför Mme de Sévignés rappa, slagfärdiga brev om aktualiteter i tiden med våra dagars Facebook. Dessa brev som handlade om allt och alla var inte ett dugg privata och de lästes högt i de parisiska salongenerna Vännerna omkring Mme de Sévigné fick ett ansikte, så att säga.
Den okonventionella salongen hade vuxit fram som en sorts lightversion av hovkulturen som hade ett mera stelt ceremoniel.
Salongen fungerade som en alternativ offentlighet. Här diskuterades allt - inte minst litteratur - och här kunde också kvinnorna ta plats.
Ca 1500 brev av den energiska markisinnans hand känner man till men förmodligen skrev hon flera. (O, forna tiders kvinnor! Hur hann ni med all denna brev- och dagboksskrivning, alla dessa barn och äkta män; tjänstefolk, gods och gårdar, ekonomi och administration?)
Breven till dottern som flyttat till Provence har en mera intim karaktär och så småningom börjar Mme de Sévigné också reflektera över tidens flykt vilket väl får ses som ett tecken på mognad.
Den förste bloggaren då? Jo det skulle möjligen kunna vara Michel de Montaigne. Han arbetade flitigt på sin profil eller hemsida när han skrev essäer som uttryckte hans åsikter i skilda ämnen.

Läs den intressanta artikelserien om Livet på Fejan: HÄR