Tre kokböcker - fyra temperament

Leila Lindholm, vän och leende, - One more slice. Surdegsbröd, pizza, pasta och söta bakverk.
I förordet hyllas familjen och det oslagbara umgänget vid matbordet. De flesta recepten åtföljs av personliga kommentarer. Aktuellt recept: Twin Peaks Cherry Pie. (Det är inte utan att man förstår agent Cooper.) One more slice är en snygg och omsorgsfullt gjord matbakbok med många förföriska bilder.
Två systrars söta av Lisa och Monica Eisenman innehåller recept på småkakor, mjuka kakor, glass, sorbet, desserter, konfekt och karameller. Sött är mera än bara gott fastslås det. Bröstmjölken är söt och det skänker från första början en känsla av trygghet. Men - allt ska njutas med måtta. Så även socker. Storebror Theodor är stolt över sina företagsamma systrar och hans favorit är en hasselnöts- och limemousse. Kanelbullepudding kan man svänga till om man skulle ha några gamla kanelbullar till övers. Kulprov, bräckprov och karamellprov beskrivs lättfattligt.
Recepten inleds med intressanta och personliga kommentarer.

Per Morberg, oefterhärmlig TV-kock och skådespelare har skrivit en kokboksbiografi. Eller om det är tvärtom. Titel: Morberg, Scenen, livet och konsten att laga mat.
Den som av principiella skäl ogillar jakt kan ha invändningar. Liksom den som ogillar fingrar i maten. Jag skulle kunna tänka miu en liten klädsam klut om håret...
Morbergs favoriträtt är - inte helt oväntat - fläsklägg och rotmos. Intages med mjölk.
Nybakad nötkaka och en liter mjölk kan ibland ersätta lunch. Och vem lagar klappgröt i dagens läge om inte Per Morberg?
Stor börs, goda och användbara vänner och förstklassiga råvaror är inte fel i sammanhanget.
Mellan varven berättar Per Morberg om skådespeleriet, familjen, resor och livet i allmänhet.
Posör? Macho? Javisst. Men barnsligt avväpnande och med ironisk distans. Och fru Inese och de fem döttrarna ser till att han befinner sig i kroniskt underläge.
Boken är fin med bra recept, roliga kommentarer och högklassiga bilder.
Matprogrammen är oavlåtligt underhållande. Men man är glad att man befinner sig på andra sidan rutan

Harper Lee - Alabamas egen Jane Austen

Idag fyller To kill a Mockingbird 50 år. I höst kommer den ut i ny pocketupplaga på svenska. Harper Lee skrev denna enda bok och drog sig sedan tillbaka. Samarbetet med Truman Capote om Med kallt blod resulterade i besvikelse över att han inte erkände hennes insats. Detta och mycket annat kan man läsa om HÄR

Harper Lees hemsida

Bergveckan

Under den årliga Bergveckan kan man ta del av många aktiviteter i småländska Berg och Lädja. Konst, konsthantverk, sång, musik, utställning av äldre motorsågar, visning av en gammal Caltexmack. Mitt emot den ligger Elin Wägners Lilla Björka. Det är alltid något speciellt att gå omkring i olika författares miljöer. Och Lilla Björka och landskapet däromkring är inget undantag, Man känner igen det från flera av Elin Wägners romaner.
Läs vidare om Elin Wägner och Lilla Björka
Eva Karlssons trädgård var en lustgård med flera sorters rosor, djävulsbuskar, toppklockor, styvklematis och många andra fantastiska växter. Favoriten var underbart doftande Rosa Minette
Så här ser den ut

Simone och fjärilen

Thomas Nydahl skrev 1995 en roman om Simone Weil (1909 - 1943) med titeln
Simone och fjärilen. Det är en lättläst, skissartad bok om en märklig kvinna så stark i anden och så svag och bräcklig kroppsligt. Hennes jordiska lekamen besvärade henne; hon hade svårt att äta och förträngde framgångsrikt sin sexualitet. Hennes ursprung var judiskt, men familjen var agnostiker. Simone Weil blev religiös mystiker och hade vissa likheter med Mäster Eckhart och Johannes av Korset. Hon hade starka politiska åsikter, men hon tillhörde aldrig något parti och ville stå helt fri för att kunna strida för de egna åsikterna.

Trots sin svåra migrän arbetade hon ett par år på fabrik av ren solidaritet med arbetarna. Hon kunde inte förstå att de bara teg och led och aldrig gjorde uppror. Hon deltog i spanska inbördeskriget. Eftersom hon var vapenvägrare och dessutom såg väldigt illa fick hon tjänstgöra i köket.
Simone och fjärilen är skriven som en fiktiv dagbok. De biografiska uppgifterna stämmer i stort sett och de platser hon bodde på eller besökte är verkliga.
Simone Weils efterlämnade litterära kvarlåtenskap är omfattande, särskilt med tanke på att hon bara blev 34 år. Några titlar: Att slå rot, Personen och det heliga, Tyngden och nåden, en meditation över Fader Vår och en essä om Iliaden.
Simone Weil dog av lungtuberkulos och - svält.

Många har intresserat sig för och skrivit om den helgonlika, självförbrännande Simone Weil.
Bl. a. har svenska Catharina Stenqvist skrivit en doktorsavhandling, Simone Weil: om livets tragik - och dess skönhet som kom ut 1984. I Kan kvinnor tänka?: en undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor, 2002, av Tuva Korsström finns en essä om Simone Weil.

Den här dikten av den walesiske poeten och prästen George Herbert, 1593 - 1633, betydde mycket för Simone Weil

I love P1

Tänkte pigga upp köksarbetet med ett radioprogram och hamnade mitt i en råttspaning i Vasaparken med länspolismästare Carin Götblad (!) och hennes tamråtta Rosa, som dagen till ära var nyshamponerad med ett ekologiskt shampo. Rosa var emellertid inte att lita på utan försvann ner i ett råtthål mitt under pågående seans. Hon återkom senare, mycket misslynt med att shamponeringen varit förgäves.
Carin Götblad har varit intresserad av råttor sedan barnsben. Andra förknippar sommar med doften av hägg och syrén men för länspolismästaren är det lukten av råttkiss.

Råttan är ett intelligent, nyfiket men lättskrämt djur som imponerar på den som studerar dem närmare, t. ex. de som har till uppgift att utrota dem. Råttan är det enda däggdjur som får jagas med gift. Brunråttan är duktig på att simma, dyka, klättra och bita och fungerar som rena bakteriehissen från kloakerna.

Programmet som heter Stadsdjungeln var jätteintressant och går i repris lörd. 09.30.
Reporter: Hanna Hellquist
Fortsättning följer

Läs mer om programmet

Johnny Depp som William Blake

En grym och vacker berättelse i långsamt tempo. Mycket originell.
Johnny Depp spelar ännu en speciell karaktär. Denna gång vid namn William Blake - ett namn som föder associationer. Med all rätt.
Aldrig har man sett något liknande.

Music hall och Kungliga operan, London senare hälften av 1800-talet

Sarah Waters, född 1966 i Wales numera boende i London, är en alldeles utmärkt berättare. I Kyssa sammet, sv 2004, skildras Nancy Astleys levnadsöde från det att hon som ostronflicka i barndomens Kent kommer till London och en mycket hårdare verklighet. Hon börjar som påkläderska till music hallartisten Kitty med vilken hon inleder en passionerad kärlekshistoria; avancerar till aktör på scenen och senare till lyxfnask åt en mycket rik och lastbar dam. När Nancy gjort sig omöjlig där är hon tillbaka i rännstenen. Hon kommer så småningom i kontakt med en sapfisk grupp, socialismen och fackföreningskampen.
London under slutet av 1800-talet är omsom inbjudande ömsom frånstötande. Kyssa sammet är en roman att läsa med kartan i hand. Miljö- och tidsskildring ger stark närvarokänsla och Nancys öde upphör aldrig att fascinera. Hon är en överlevare; hon är tanklös och impulsiv; hon får betala dyrt; hon ångrar sig; hon växer. Sarah Waters påminner om Charles Dickens i sitt sätt att skildra London och de olika skikten i samhället. En annan författare från den här tiden är Thomas Hardy. Hans roman, Jude, läser man som tidningsföljetong i Kyssa sammet.
Detta är en roman man sträckläser långt fram på småtimmaarna under ljusa sommarnätter,
d.v.s. så länge man orkar,

Läs mer om Sarah Waters här: