Ännu en gammal pojke som sörjer sin mamma. Eftersom Roland Barthes älskade sin mor blev han inte författare. Men väl semiotiker, litteraturteoretiker och poststrukturalist. Och det borde räcka en stund. Dagen efter moderns frånfälle började sonen skriva dagbok om sin sorg. Det fortsatte han med tills han själv dog 1979 efter att ha blivit påkörd av en tvättbil. Nu har Journal de deuil (Dagboken om sorgen) kommit ut i Frankrike. Den förefaller vara fantastisk läsning med många hänvisningar till Marcel Proust, en annan modersbunden son. Läs vidare här
Anne Charlotte Leffler, 1849 - 1892, hade varit värd bättre. Och det kunde lätt varit bättre. Lite sortering, gallring och översyn hade varit på sin plats. Hela romanen Den kärleken - om det nu är en roman - känns som ett utkast. Och alla fetstilsmeningar, parenteser och kursiveringar irriterar. Tove Leffler läste först om sin äldre släkting i en orange bok som stod i föräldrarnas bokhylla. Jag gissar att det var Maj Sylwans doktorsavhandling från 1984 Anne Charlotte Leffler. En kvinna finner sin väg. Tove Leffler koncentrerar sig på de fyra sista åren i ACL:s liv när hon har flytt från ett långt (vitt) äktenskap med häradshövdingen Gustaf Leffler. Hon förälskar sig i och gifter sig med den elva år yngre italienske matematikern Pasquale del Pezzo. Hans katolska familj ogillar starkt förbindelsen. Boken - är det en biografi? - har fått sin titel efter en novell av ACL är intressant som en påminnelse om en radikal, intressant, inte särskilt lycklig kvinna från 1880-talets unga Sverige som trotsade familj och tid och fick betala dyrt. Som så många andra föregångskvinnor.
Förvirrad breder banväxlaren sin sömn över en höst utan snö, över en tveksam, mjuk vår. Alla dessa dungrå dagar blandas mörker eller längtan, flammar vid den milda vinterns sidospår sanningens snabbt slocknande ljus.
Bo Carpelan har tänkt sig en yttre och/eller en inre verklighet. Stryk det som ej önskas. De mänskliga godsfinkorna står på sina stickspår tills Gud, den store banväxlaren, finner för gott att besluta något annat. Allt medan skymningen faller.
Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952
Nu har Rufus Wainwright varit i Stockholm. Jag också. Det blev en helt fantastisk kväll. Första delen av konserten var en sorgemässa. Inga applåder eller fotoblixtar. Dramatiskt, känslomässigt, vackert. Som opera. Sorgen över den nyligen avlidna modern, musikern Kate McGarrigle, har han talat om i många intervjuer. Syster Martha Wainwright, som också betyder mycket för honom och som han brukar uppträda tillsammans med, låg på förlossningsbordet på samma gång som modern dog. Det har varit en dramatisk tid för familjen och det har satt sina spår i Rufus Wainwrights musik. I konsertens andra del får man både andas, applådera och fotografera. Rufus Wainwright bytte stil och kläder. Kontakten med publiken är kamratligt otvungen. Ljuslågorna fladdrar och stenarna i västen blixtrar. Händerna fladdrar som lärkvingar över klaviaturen och den släpiga rösten låter precis som man vill att den ska låta. Instampad och framvisslad bjuder han på tre extranummer trots att han borde vara fullständigt utmattad. Vad betyder väl lite nackspärr mot en kväll i Filadelfiakyrkan med den proffsige Rufus Wainwright?
Alice Howland är femtio när hon får diagnosen tidig Alzheimers sjukdom. Hon arbetar som professor i psykologi vid Harvard och är en populär lärare, omtyckt föreläsare och hängiven forskare. Hon och maken John som är biolog har tre barn. Alice har noterat en rad små symptom som sammantagna väcker oro.
Hon uppsöker läkare och får sina allra värsta farhågor bekräftade. Författaren till Fortfarande Alice, Lisa Genova, är utbildad i neuropsykologi och har en mormor som är dement så hon har mycket att förmedla och lära ut.
Alice skriver ett fint och uppriktigt brev till sina kolleger och förklarar. De beklagar henne vänligt men skyggar för att uppsöka henne. Alice är mycket ensam, men skaffar nya "kolleger" genom att bjuda hem andra med samma diagnos.
Berättelsen börjar i september 2003 och slutar två år senare.
Hela tiden medan Alice´s hjärnceller skrumpnar lyfter Lisa Genova fram det positiva i vardagen. Det finns ljusglimtar trots allt. Alice har stunder av upplevt välbefinnande.
Hon känns i slutet av berättelsen som en kär vän och man drar sig för att behöva släppa kontakten med henne. Hon är märkvärdigt, storstilat och stoiskt fördragsam och familjen lyckas på något outgrundligt sätt undvika att implodera.
Läsaren sitter där med sin förundran.
söndag 23 maj 2010
Vickis vintagebutik - Village Vintage - chick-lit-, flickornas julbok-, feelgoodroman av Isabel Wolff har sina förtjänster. Vicki Swift förverkligar en länge närd dröm om en vintagebutik för kläder av kända modeskapare. Desillusionerad efter ett avslutat förhållande och chockad över förlusten av bästa väninnan är Vicki beredd att arbeta hårt. Hon inreder smakfullt sin butik med vitlaserat brädgolv och pärlgrå väggar. Ganska snart har hon skaffat en munvig och fantasifull medhjälpare, Annie, som mycket påminner om en kammarjungfru i något förväxlingsskådespel. Vicki säljer kreationer i läckra färger och av hög kvalitet - siden, sammet, taft, tyll, brokad och bomull - från 30- till 70-talet. Visst utbud av accessoirer finns. Men inget pälsverk. En tidsmarkör bland många andra, som t. ex. plastikkirurgi och nedlagda bibliotek. Två uppvaktande herrar inställer sig snart. Först är Dan, färgblind, lockig filmnörd som köper sina kläder på Oxfam. Miles, 48, är stilig och välklädd och har sitt synsinne intakt men lider av en despotisk tonårsdotter. Skuld och försoning är ett intressant tema i boken. Film, musik och böcker förekommer ofta och plötsligt får man en initierad lektion i vintillverkning! Personskildringen kunde ha fördjupats, men det är roligt att läsa om alla vackra kläder och kvinnorna som köper och säljer. En uppstramning av språket hade också varit på sin plats. Vickis vintagebutik är Isabel Wolffs första bok på svenska i översättning av Ann Björkhem. Författarinnan har varit skådespelerska och journalist på BBC.
Ännu en gammal pojke som sörjer sin mamma. Eftersom Roland Barthes älskade sin mor blev han inte författare. Men väl semiotiker, litteraturteoretiker och poststrukturalist. Och det borde räcka en stund.
Inlägg
