söndag 17 januari 2010
Janet Frame, Mot ännu en sommar
1963 skrev Janet Frame den bok som man återfann i två bundna exemplar i hennes litterära kvarlåtenskap. Och inte förrän nu har
Mot ännu en sommar kommit ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Janet Frame ansåg att romanen var alltför privat för att ges ut under hennes livstid. Och visst avslöjar hon mycket av sitt ömtåliga innersta. Kanske skyddar hon också den familj som hon besöker under en weekend i norra England och som hon iakttar och skildrar med sedvanlig skarpsynthet. Anne och Philip Thirkettle är vänliga och omtänksamma människor och deras små barn omfattar Grace med ett visst gillande. Grace beskriver Anne som en duglig husmor, maka och mor, men man anar att hon inte tycker att Anne är särskilt intressant. Är Grace dessutom möjligen lite förtjust i Philip? Flyttfågeln (hon kallar sig så) Grace funderar naturligtvis på om hon hade kunnat leva som sina stationärstationära värdar.
Grace är -med all rätt - rädd för barn. Hon vet att deras blickar är avslöjande. Barn förstår. Grace Cleave är författarinna, 30 + men förefaller äldre och bor i London men längtar alltid hem till Nya Zeeland. Hon minns sin fattiga, lyckliga men inte bekymmersfria barndom med föräldrar och fyra syskon. Familjen bodde på många olika platser eftersom fadern ideligen förflyttades. Hon skildrar sig själv som barn med en fantastisk känslighet och förmåga att frammana stämningar och beskriva miljöer. Och hennes iakttagelser av de vuxna är lika avslöjande som träffande.
Som vuxen lider hon svårt av sin oförmåga att konversera och uttrycka sig muntligt i umgänget med människor. Något händer med det hon tänkt säga på vägen mellan huvudet och munnen. Fantasin är det inget fel på och hon vet ofta före och efter vad hon hade velat säga. Men som Svante Weyler sade i dagens Godmorgon världen: "Författare ska lyssna och skriva. Prata kan vi göra själva." Så sant som det är sagt
Allra bäst trivs Grace Cleave i ensamheten i sin lilla lägenhet framför skrivmaskinen. Den hon talar mest och bäst med är en av romanfigurerna.
Grace blir alltså märkligt stum i det mänskliga umgänget. Säkert hade de moderna sociala medierna passat henne utmärkt. Hon är en främling i samhället, men hon är fri och obunden. Och under sitt weekendbesök längtar hon hela tiden efter ensamheten. Hon avbryter också vistelsen i förtid.
fredag 15 januari 2010
Birgitta Andersson, Blondie
Blondie - en otrolig, självbiografisk roman om en smart, studiebegåvad kvinna, Birgitta Andersson, som överlevt övergrepp,misshandel, mobbning, missbruk, prostitution, fängelsevistelser, spelberoende, depressioner, svek, vurpor, voltor och självmordsförsök. Det finns ingen måtta på eländet. Men det berättas osentimentalt, självutlämnande och utan självömkan. Ingen som ger sig på kriminalitet ska bli förvånad om man hamnar i fängelse och på utredningshem eller i psykiatrisk vård. Om hon skyller på något är det fattigdomen. Hon hatar fattigdom och började stjäla och prostituera sig för att kunna köpa vackra kläder. Det höjde självkänslan. Och den var i starkt behov av att höjas. Birgitta Andersson är en fighter. Några enstaka fröknar, en präst inom Missionskyrkan, polis Louise och ett par kvinnor på Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala stod envist på Birgittas sida. Men framför allt var det mamma Maja som aldrig svek eller slutade hoppas på ett annat liv för dottern.På sin dödsbädd ber hon dottern att någon gång skriva en bok om sitt mörka förflutna för att göra sig kvitt det. Birgitta Andersson har älskat böcker i hela sitt liv och under en fängelsevistelse läste hon litteraturvetenskap på distans. Sedan gick hon på en journalistutbildning på en folkhögskola i Kalix . Hon har gått några skrivarkurser och bland andra haft författarinnan Birgitta Stenberg som lärare.Birgitta S har hjälp till med utgivningen av Blondie och även skrivit ett förord. Birgittorna kände varandra sedan tidigare. Birgitta A förekommer som Lärkan i Birgitta Stenbergs missbruksroman Rapport. När man läser Blondie känner man det som om man stoppats in i en torktumlare och hjälplöst virvlar med i Birgittas turbulenta liv. Plötsligt framgår det att Birgitta är i trettioårsåldern när man tycker att hon borde ha varit fyrtio eller mera. Hon lever fort och hårt och drar höga växlar på sitt utseende, sin charm och förmågan att dupera. Hon har skrivit Blondie som en välformulerad uppgörelse med det förflutna, som terapi och som hjälp för andra kvinnor i liknande situationer. Och det är en varm hyllning till mamma Maja.
http://blondiebloggar.blogspot.com/
lördag 9 januari 2010
Helgläsning
Omläsning, Paul Ricoeur
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-lasta-och-levda-livet_4058987.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/nytt-sug-efter-erotik_4057145.svd
Något för den som är duktig på yoga och pilates. Eller är det kanske så man blir det?
Litterär mytologi, New York
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/jag-gar-omkring-i-en-litterar-kuliss_4058887.svd
Postumt, Janet Frame
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/en-av-frames-basta_4054093.svd
söndag 3 januari 2010
Dig ska jag älska av Kristina Sundström
Dig ska jag älska kommit ut. Hon har också avancerat från en beige Facit som luktade järn, plast och färgband till en högteknologisk Mac. Den rymmer för närvarande embryon till fyra romaner.
Huvudperson i Dig ska jag älska är svenska, till synes svala, lite färglösa Karin, gift med Pierre.Hon är hemmafru och har en dotter. Familjen är välbeställd, bor i Paris och har städhjälp. Karin förefaller omogen och neurotisk, har spindelfobi och en ovanligt välutvecklad kräkreflex som gör sig påmind vid de mest olämpliga tillfällen. Karins liv förefaller välordnat, tryggt, och trist. Man undrar vad man givit sig i kast med. Flickornas julbok? Chic lit? Men så händer något. Ytan krackelerar och låter ana djupen och reven i familjelivet. Karin har efter mycket och långt velande äntligen beslutat sig för att tillbringa några veckor i familjens sommarhus som förefaller denna läsare som en liten dröm i två våningar med skiffertak och vildvuxen trädgård. Där möter Karin helt oväntat sitt livs passion - den femton år yngre, vackre Lucien. Och nu mörknar berättelsen. Den passionerade förälskelsen leder till mycken smärta och svåra val. Författarinnan förenklar ingenting för någon. Karin och Lucien kastas mellan hopp - om vad då? - och förtvivlan. Karin växer äntligen till sig och inser att hon har ett ansvar som går före allt annat. Hon vet plötsligt vad hon ska göra och hon gör det. Och hon sätter sig upp mot sin man! Under resans gång avslöjas även andra skeva familje- och släktförhållanden.
Den som kan texten till hela den visa som bokens titel är tagen ur har tolkningen av bokens slut som i en liten ask. Och det är vackert och sorgligt. Men trovärdigt? Ja, kanske ändå?
Kristina Sundström kan sina miljöer och kärleken i beskrivningarna av små barn är påtaglig.
Det komplicerade kärleksförhållandet skildras övertygande och berättelsen blir efter hand en engagerande bladvändare. En välskriven debutroman som returnerats av alla de stora förlagen.
lördag 2 januari 2010
Karen Blixen och Nobelpriset
onsdag 30 december 2009
Julklappsböcker
Från vänster till höger:
Milka Bajic Poderegin, The Dawning - en rekommendation från personalen på Waterstones bokhandel vid Piccadilly.
Elizabeth H. Winthrop December - köpte jag i julklapp till mig själv efter att ha läst om Camelias kyliga vintertema. Dessutom är den snygg utanpå och är med i Richard & Judy Book Club. Och så är det ju onekligen demember.
Robert Goddard, Found wanting - en produktiv gammal kärlek som dottern uppmuntrar.
Du är din generation av Elaine Bergqvist
Du är din generation handlar om generationerna från 30-talet till och med 90-talet. Skarpsynt och humoristiskt benar Elaine Bergqvist ut vad som är det generationsspecifika; hur man klädde sig, vad man läste, filmer man såg, musik man lyssnade på, hur man uppfostrades, typiska ord och uttryck, vad man lekte, o. s. v. (Tänk, att Monopol började spelas på 30-talet av de så kallade Välfärdsresenärerna! )50-talisterna kallas Åsiktsgenerationen; 70-talisterna Konsensusgenerationen och att 60-talisterna anses vara flummiga är ju ingen nyhet
EB har intervjuat många människor i olika åldrar och hon har läst åtskillig litteratur. Hon är medveten om att hon generaliserar kraftigt och det är upp till var och en att känna igen sig eller inte. Skillnaderna mellan generationerna anses för det mesta vara ett problem, rent av en klyfta, men EB anser att de ska ses som något värdefullt som tillför kompetens.
En väldigt roande bok, rappt skriven, och man kan säkerligen le igenkännande vilken generation man än råkar tillhöra. Både åt sin egen generation och åt andras - inte minst de egna barnens...