onsdag 16 mars 2011

Mera sommarläsning

Noveller, lyrik och artiklar.

Ett smakprov:

Thought for a Sunshiny Morning

It costs me never a stab nor squirm
To tread by chance upon a worm.
"Aha, my little dear," I say
"Your clan will pay me back one day"

Cover design by Michael Farrell

Den finlandssvenska dikten. 10




Om evighetens längd handlar denna sägen:

Icke långt härifrån

finns det ett universitetsbibliotek.
I ett av bibliotekets armarier

står denna diktsamling.


Vart hundrade år
kommer en bibliotekarie

blåser bort dammet som samlats
och läser denna dikt

När hela dikten
på detta sätt har blivit uppnött

är en sekund av evigheten
förliden.

måndag 14 mars 2011

Den finlandssvenska dikten. 7



Invid varann

Att älska allt;
det första skamsna lilla
nässelblad,
och vårvägs träck,
befriad dyngas dova doft,
och svunnen drivas härskna bottenbråte.

Att lära sig anamma allt
som rent och skönt,
och se
hur tätt invid varann vi alla bor
inunder samma modersvinge.

Ur Jordisk ömhet 1938

Projektet Den finlandssvenska dikten 1 - 16



I den blå kassetten döljer sig sexton finlandssvenska författare; en tunn diktbok per poet.
Fyra kvinnor och tolv män känns som en onödig snedfördelning - men i alla fall.
Urval är alltid diskutabla.
Först ut är naturligtvis nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, 1804 - 1877. Han är äldst.
Nummer 16 är Tua Forsström född 1947. Hon är yngst.
Edith Södergran, Solveig von Schoultz och Märta Tikkanen är de andra tre kvinnorna.
Bland männen är Zacharias Topelius, Gunnar Björling, Lars Huldén , Bo Carpelan och Claes Andersson självklara namn.

"Historia - att skrivas på nytt. Alltid." (Gunnar Björling) skulle kunna stå som motto för de 24 finlandssvenska diktarporträtten i Författare om författare - ett bra komplement till Den finlandssvenska dikten.

söndag 13 mars 2011

Costa Book Award 2010



Enligt Andres Lokko i i krönikan i dagens Svd uttrycker Jo Schapcott det outtryckbara i sin lilla diktsamling Of Mutability.
Vad är viktigt när det ser ut som om ens återstående dagar är få? Vem vill man ha vid sin sida?
Jo Shapcott har under många år kämpat mot bröstcancer. Trots det sprider hon hopp med sin bok och vänder våra blickar mot viktiga frågor.
Poesi är det som fungerar i kritiska lägen och dagar av sorg.
Costa Book Awards

Sorgepoesi med värme och humor


Costa Book Award 2009.
Tips från Andres Lokkos krönika i Svd 2011-03-13.
Recensionen ur The Guardian 2009-03-07

    A Scattering

    by Christopher Reid

    There's certainly no shrieking reproach in A Scattering, Christopher Reid's latest collection, dedicated to the memory of his wife, the actor Lucinda Gane (whom readers of the right age will remember as the science teacher Miss Mooney in Grange Hill). But neither has he been rendered wordlessly impotent. Rather, he gives us a lucid, cogent panorama of grief and loss, from the first diagnosis of illness to a provisional - it never could be final - acceptance of his enforced membership of "the club of the left-over living". These are calm, careful, coolly self-contained poems, but they invite the reader in without reserve. If there's a sense of something being worked out here, Reid's engagement with the process of bereavement, as both husband and poet, only helps to prove the aptness of Donne's dictum, that "Grief brought to numbers cannot be so fierce, / For he tames it that fetters it in verse".

    Reid's poetry has always delighted in confounding expectations. As one of the originators (with his one-time tutor Craig Raine, the publisher of this volume) of what James Fenton termed the "Martian" school, he makes the familiar strange through witty juxtapositions and wild, sometimes surreal imagery. This is how the title poem of his 1982 collection, Pea Soup, begins: "A hecatomb; / haruspication of pods ... / It is thus that we understand / our kitchen gods // workaday hierophants, / opening each green victim / with a neat jab of the thumb, / cascading entrails [...] / into a deep pan". It's a clever kind of poetry, skilfully constructed, often erudite, and just a little emotionally chilly. Though Reid's habitual wit does not desert him in A Scattering, that isn't a charge that could be laid against him here.

    The book opens with "The Flowers of Crete" and a last holiday together, as he grapples with the fear of what lies ahead. Often, there's the sense that she is one step ahead of him, just out of reach, or threatening to be - an Ariadne who cannot, this time, provide the thread that will save her Theseus from his fate. So he turns to the inward consolations of writing, asking her to forgive "your husband the poet, / as he mazes the pages / of his notebook, in pursuit / of some safe way out"; while she, looking ever outwards, chases "to its least accessible hiding-place" every specimen in her guide to the island's wild flowers.

    "The Unfinished" describes, simply and detachedly, the deathbed vigil. "I never heard / the precise cadence / into silence / that argued the end. / Yet I knew it had happened." Afterwards, with the same detachment of "ultimate calm", he quotes Wittgenstein, considers Auden, and tries to configure her death as a journey, though he knows it isn't, or is so only "in that space / of the mind where the wilful / metaphors thrive". Then he recurs to the final few days, telling it as straight as he can, refusing, for instance, to invest the disease that kills her with anything like human moral agency:

    Hobgoblin, nor foul fiend;
    nor even the jobsworth slob
    with a slow, sly scheme to rob
    my darling of her mind
    that I imagined;
    just a tumour.

    There follows a series of vignettes, "A Widower's Dozen", that dramatise the accommodations and adjustments that the mind makes when faced with such loss: he talks to her about their garden, imagines that he hears her coming to bed or sees her in the street, endures the repeated jolting realisations that she's gone. It is perhaps odd that, faced with the ultimate dislocation, Reid is, in this book, at his least "Martian". Yet the old wit and erudition are still there. The collection's title, for instance, makes one think of a scattering of ashes, but not so: the title poem describes the way elephants perform a kind of obsequy for their dead by "hook[ing] up bones with their trunks and chuck[ing] them this way and that way"; the animals' ponderous bulk "makes them the very / embodiment of grief, while the play of their trunks / lends sprezzatura". That slightly waggish "sprezzatura" is a typical Reid flourish.

    In "Afterlife" he walks past the hospital to which his wife left her body for research and thinks: "That's where my dead wife lives. I hope they're treating her kindly." This end, he finds, is greatly preferable to the shallow certainties of religion, because she is still "doing practical work ... educating young doctors / or helping researchers outwit the disease that outwitted her". Here, as throughout the book, the keynote is one of gratitude.

    There's no self-pity, no beating upwards to God's throne here, just a kind of secular prayer of thanks, albeit one that performs the miracle of bringing the dead back to life. Reid conjures her brilliantly for the reader - her way of dressing, her somewhat scattered mental energy, her many enthusiasms. As an act of devotion, A Scattering perhaps proves the almost-truth of Larkin's almost-instinct at the end of "An Arundel Tomb", that what will survive of us is love. How fitting, then, that this beautiful book should begin and end in benediction; it is surely no accident that the opening and closing words are "blessing" and "blessed".


lördag 12 mars 2011

Det som inte får hända

Mitt i livet segnar 38-åriga Amy Rosenblatt Solomon- läkare, mamma, hustru, dotter och syster - ihop på löpbandet och och hennes liv går inte att rädda. Maken Harris blir ensam med tre minderåriga barn, 7, 5 och 1 1/2 år gamla.
Fadern Roger Rosenblatt, professor i engelska, essäist och författare, och modern Ginny lämnar sitt rymliga hus i Long Island och flyttar in i ett gästrum hos dotterns efterlämnade familj. De kämpar tillsammans med svärsonen för att hjälpa barnen att bearbeta sorgen och att få vardagen att fungera med allt vad det innebär.
Roger Rosenblatt beundrar hustruns simultanförmåga och oändliga tålamod. Själv blir han någon slags alltiallo och bl.a. mästare på att rosta bröd. Alla barnen vill ha det på sitt sätt.
Även människor utanför familjen stöttar. De lagar mat, skriver brev, skickar blommor och tröstar. Föräldrar som varit i samma situation delar med sig av sina erfarenheter.
Rakt och enkelt berättar Roger Rosenblatt i Att rosta bröd om familjens oändliga sorg, den stora kärleken till Amy, barnbarnens sätt att tackla saknaden, oron för den behärskade svärsonen och alla minnena.
Sorgeåret har ingen ände. Det kommer att vara livet ut. Men sorgen kan förändras.
Man förfäras, beundrar, lever med, oroas, grips och gläds över varje liten ljusglimt.
Att rosta bröd berör starkt och djupt.



fredag 11 mars 2011

Sett i Vårdinge



"HÄR UNDER HVILAR KYRCKOHERDEN OCH PROBSTEN HÖGÄREWÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE HERR PETRUS GADD MED SIN KIÄRA HUSTRO ÄHREBORNE OCH DYGDESAMA MATRONA AUGUSTA LUNDBERG. ANNO 1743"

Vårdinge kyrka intill sjön Sillen söder om Södertälje i Sörmland.
Inskriften syns på långsidan till höger.
Bilden på kyrkan är från Wikipedia.

torsdag 10 mars 2011

Aktuellt

Ingen i världen ( orig:s titel: In the Country of Men) av Hisham Matar, född 1970, handlar om den nioårige Suleiman som bor strax utanför Tripoli i Libyen.
Året är 1979 och Muammar al-Khadaffi håller landet i ett järngrepp. Osäkerheten är stor. Ingen vet vem man kan lita på. Människor fängslas i sina hem, torteras och försvinner ibland helt och hållet. Mannen i grannfamiljen fängslas och förhören med honom direktsänds i TV och så småningom även hängningen. Suleimans egen pappa försvinner och ingen vet riktigt vad som händer. Suleiman undrar varför mamma blir så konstig när hon tagit sin "medicin" - som för övrigt är strängeligen förbjuden i Libyen - men han tycker om historierna hon berättar när hon är påverkad av "medicinen". Det är mycket den ensamme Suleioman undrar över. Pappa, som är välbeställd medelklass och dessutom intellektuell och bäste vän med den avrättade grannen är naturligtvis en starkt misstänkt person. Motståndsrörelsen består av oorganiserade amatörer och har svårt att hävda sig mot Khadaffis säkerhetspolis.
Berättelsen är bara till vissa delar Hisham Matars egen. Han har växt upp i Kairo och Tripoli och bor numera i England. Fadern fängslades 1990 och familjen har inte fått några livstecken från honom sedan 1995.
Ingen i världen förmedlar känslan av att leva i en kuslig, klaustrofobisk och osäker tillvaro. I Månpocketutgåvan av Ingen i världen finns en intervju med Hisham Matar som extramaterial.

Livet är ett i vinden vacklande hus

Av en ren händelse råkade jag gå förbi radion just när Anita Ekström läste Dagens dikt,
I det högsta trädet ur Sirkka Turkkas diktsamling Livet är ett i vinden vacklande hus.
(Dagens dikt igår hade dren oemotståndliga titeln En gång blev jag nästan bjuden på ett bröllop.)
Livet är ett för vinden vacklande hus kom ut 1987 i översättning av Bo Carpelan och är den enda av hennes diktsamlingar som finns på svenska.
Sirkka Turkka är månadens diktare under mars. Hon är född 1939, utbildad till stallmästare, men blev snart fristående författare. Hon har givit ut 14 titlar poesi och prosa.
En av hennes husgudar är Martin Heidegger. Hans Sein zum Tod har satt sina spår i hennes diktsamlingar.
Efter uppläsningen spelades Das alte Jahr vergangen ist, ett koralförspel av Johann Sebastian Bach. Joseph Payne spelade.
Dagens dikt och musiken kom mig att glömma snöblasket, blåsten och kylan och att jag egentligen är snorig och fryser om fötterna.
Hoppas att Livet är ett för vinden vacklade hus finns att köpa antikvariskt.

tisdag 8 mars 2011

Diskutabel kvinnosyn



Är det inte lite konstigt att i en spänningsroman från 2005, skriven av en författarinna född 1960, möte en mening som denna: "Kvinders trang till reproduktion lå som en stærk strøm under kønnets handlinger til alle tider." ?
Bokens titel: Personskade. Författare: Elsebeth Egholm.
Elebeth Egholm har väldigt många bollar i luften men samlar upp trådarna ganska väl på slutet.
Det är kvinnorna som har störst betydelse i romanen. Journalisten Dicte Svendsen är den som tar störst plats. Ett centralt tema är ofrivillig barnlöshet. Sökandet efter identitet ett annat liksom
trafficking och integration.
Elsebeth Egholm har skrivit en rad romaner med Dicte Svendsen i huvudrollen.
Läs mer om författarinnan här

På tal om Internationella kvinnodagen

söndag 6 mars 2011

I lusthuset

I lusthuset (1954) av Jane Bowles (1917 - 1973). På Dramaten. I rollerna bl. a. Marie Richardson och Basia Frydman. Absurd, någon gång komisk men mestadels tragisk. Mödrar och döttrar som talar förbi varandra; stumma kroppar och olycklig inåtvändhet. Oförmåga att bryta mönster, att bryta upp, att frigöra sig. Det hela utspelar sig i Kalifornien på 1940 eller -50-talet.
Redan 1988 satte Suzanne Osten upp I lusthuset för första gången i Sverige. Regissören Sofia Jupiter som då gick på högstadiet såg föreställningen två gånger. Det var en uppseendeväckande händelse eftersom Suzanne Osten lät män spela ett flertal av kvinnorollerna.
Jag tycker mig känna igen Jane Bowles från Två allvarligt sinnade damer (1943) i vissa stycken men alls inte i andra. Där bröt ju verkligen kvinnorna upp och gjorde tvärtemot vad alla förväntade sig av dem. Första akten av I lusthuset skrevs redan 1947. Hela pjäsen kom ut 1954.
Man kunde också känna en skillnad i stämning i de båda akterna.
Intressant som uppföljning till Den skyddande himlen och Två allvarligt sinnade damer.

torsdag 3 mars 2011

Hemligheten

Philippe Grimbert har skrivit en liten självbiografisk roman, Hemligheten, om en ung pojke som är enda barnet och som känner på sig att han är fel, så fel. Han skulle ha varit en helt annan. Hans far hade önskat sig en annan son och kanske i viss mån även modern. Två vältränade vackra människor får en liten bräcklig son, sjuklig, blek och tanig och helt ointresserad av fysiska aktiviteter. Inte för att det sägs direkt, men sådant känner man ju på sig.
Pojken har en själsfrände i den sextioåriga Louise med klumpfoten. För henne kan han berätta.
Och hon berättar för honom. Någonstans mitt i vänder sig berättelsen runt sin axel och vi tar om alltihop från början. Utan alla lögnerna som odlats och omhuldats inom familjen.
Philippe Grimbert berättar sin judiska familjs historia med vemod och stillsamt ironisk distans. I bakgrunden brusar efterkrigstidens Paris.
Hemligheten har blivit mycket hyllad och översatts till tjugotalet språk och givits ut i trettio länder. Philippe Grimbert är psykoanalytiker och brukar mestadels skriva fackböcker. Hemligheten, som är hans skönlitterära genombrott har redan blivit filmad.
En oerhört fängslande berättelse som inte kan lämna någon oberörd.
Bilden är lånad av Aftonbladet.

tisdag 1 mars 2011

Thomas Nydahl revisited



Äntligen ett reafynd! Alla de andra som också skrev av Thomas Nydahl.
Essäer och samtal är undertiteln. Titelessän handlar om V. S. Naipaul och hans undersökning av läsandet i sitt tidiga vuxenliv.
En del essäer och en del dagboksanteckningar. Alltid med samma personliga anslag och vackra språk. Och alltid lika intresseväckande.
Husgudarna är Imre Kertész, Thomas Bernhard, Witold Gombrowicz, Marguerite Duras och säkert många andra, men det är författare som ofta citeras. Man häpnar över Thomas Nydahls oerhörda beläsenhet. Många författaare har han dessutom träffat under sina resor. I en text reflekterar Thomas Nydahl över kvinnoporträtten i Christine Falkenlands romaner. Jenny Diski resenären som sjunker in i vitheten, Karin Stensdotters franska liv och författarskap, Nina Bourarouis kamp mot de onda tankarna får också varsin essä.

Skrivandets portar


Samtalsessäer kallar Thomas Nydahl sina artiklar i Skrivandets portar. Litterära samtal med tio kvinnliga författare. Mestadels är de nordiska.
Det börjar med att Thomas Nydahl läser igenom hela författarskap. Sedan formulerar han frågor och tankar och skickar till respektive författare. Svaren bakar han sedan in i sina texter som då blir till dessa samtalsessäer. De är ofta för långa för att antas av litterära tidskrifter utan måste kortas ner.
Essäerna finns i sin helhet samlade i Skrivandets portar. Artéa förlag AB. 2006
Anne-Marie Berglund - av någon kallad den största svenska arbetarförfattaren! - är en gammal vän till Thomas Nydahl. Gabriela Melinescu liknas vid en litteraturens Chagall.
Agneta Pleijels böcker bestäms inte av särskilda teman utan mera av en förnimmelse av musik. Nina Malinovski tror på förändringar, alltid förändringar medan kärleken och döden är konstanta faktorer för Pia Tafdrup. Birgitta Boucht, Ida Jessen, Agneta Klingspor och Suzanne Brøgger finns också med.
Intressanta introduktioner till författarskap, lärorikt och njutbart på ett vackert språk.
Och - som alltid med Thomas Nydahl - personligt.

söndag 27 februari 2011

I skuggan av Lurebergen












Det är lätt att känna igen deckarförfattaren Pierre Magnans landskap och människor när man läser Jean Gionots (1895- 1970) Kullen, som skrevs 1928 och översattes till svenska 2010.
Båda författarna är födda i Manosque i Provence.
Båda skildrar småbyar i skuggan av Lurebergben i Provence. Människorna är kärva och tystlåtna; präglade av landskapet ; ofta vidskepliga, traditionsbundna och misstänksamma mot omvärlden. De är beroende av vädrets makter och lever i samklang med naturen.
I Jean Gionots självbiografiska roman Kullen har naturen vänt sig mot människorna. De drabbas av torka, skogsbrand och övernaturliga fenomen. Tillsammans kämpar de en utdragen kamp och vinner den matchen. Men det kommer flera...
Språket är kärnfullt - ibland rentav grovkornigt - målande och expressivt.
Kullen igår i en trilogi med namnet Pan (efter skogsguden). Sista delen, Vårvinden, kom på svenska 2000. När kommer del två?

Åtta deckare av Pierre Magnan och med kriminalkommissarie Laviolette i huvudrollen har översatts till svenska. Dessutom kom den självbiografiska roman Kyndelälskaren: en barndom i Provence 2009

onsdag 23 februari 2011

" Wår lärda Skalde-Fru"


Det våra för Sophia Elisabeth Brenner, 1659 - 1730, stormaktstidens ironiska Minerva.
I en understreckare presenteras en antologi med titeln Wår lärda Skalde - Fru. Sophia Elisabeth Brenner och hennes tid.
Man blir rejält nyfiken på kvinnan som var så duktig på latin, skrev så många tillfällighetsdikter, var så känd utomlands, födde så många barn och hade en så solidarisk man som stöttade henne i allt. Hon var den första feministen och den första kvinnliga diktaren i Sverige.
De tre redaktörerna från Språk - och Litteraturcentrum i Lund är: Valborg Lindgärde, Arne Jönsson och Elisabet Göransson. Skåneförlaget.

Redan 1996 kom Carina Burmans uppmärksammade roman Den tionde sånggudinnan som lyfte fram Sophia Elisabeth Brenner, Sveriges Sapho .

2009 kom Samlade dikter 1: Poetiske dikter. 1713. Utg. av Svenska Vitterhetssamfundet.

I Nordisk kvinnolitteraturhistoria får SEB stort utrymme. I Den svenska litteraturen (red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc) blir det 1/2 sida.


Sophia Elisabeth Brenner - pionjär bland kvinnliga intellektuella - en tidigare understreckare.

Därför bloggar jag

Lyrans Noblesser uppmanar oss denna vecka att i tre punkter berätta om vårt läsande/bloggande.
Bra idé! Man får tänka efter och det är nyttigt. Jag har kommit fram till följande:

1. Jag bloggar för att jag gillar att läsa (se och höra) och att formulera mig om det jag läst,
(sett och hört). Det fördjupar upplevelsen.

2. A ROOM OF MY OWN är min läsdagbok som jag gärna delar med intresserade.
Och jag uppskattar kommentarer.

3. Jag tycker att det är otroligt roligt med alla lästips man får från andra bloggare.
Jag vidgar mina vyer och fortbildar mig genom bloggandet.

tisdag 22 februari 2011

Såpa och dagbok från 1000-talets Japan

Två skrivande hovdamer i Heian (senare Kyoto) på 1000-talet, Murasaki Shikibu och Sei Shonagon presenterades igår på biblioteket i Broby med anknytning till Ljusinstallation III. Kuddböcker och lysande hjältar var titeln på kultur- och bibliotekschef Maria Ehrenbergs inspirerande presentation i ord och bild. (With a little help from her Japanese friends, förstås.) 1000-talet var Japans guldålder och det var under denna tid som samurajväsendet växte fram. Man talade kinesiska men kvinnorna skrev på ett språk som sedan blev japanska.
The Tale of Genji sägs vara världens första roman. Murasaki Shikibu hade fått en gedigen uppfostran av sin far och hon skriver en roman i 54 kapitel som fortfarande känns levande. Händelserna och förvecklingarna i The Tale of Genji skulle hedra vilken modern såpa som helst.

The Pillowbook är mest lik en dagbok med skarpsynta iakttagelser, tankar och reflektioner över livet. Sei Shonagon listar saker hon tycker om, saker som hon inte tycker om, det värsta hon vet och det bästa hon vet, o. dyl. Man kan skratta, gråta och känna igen sig. Språket är mer förfinat, elegant och exakt än Murasakis, men det är ju skillnad på roman och dagbok.
Gemensamt för båda är att de lyriska skildringarna av naturen.
Och visst var båda hovdamer under samma tid men de var inte goda vänner precis.
Murasaki Shikibu skriver surt om Sei Shonagon i den Dagbok som tack vare Ellerströms förlag och översättaren Vibeke Emond nu finns på svenska. Sei Shonagon hade höga tankar om sig själv och tog stor plats när hon väl blivit varm i kläderna vid hovet.
Om man är intresserad av att veta mer om hovlivet i Heian kan man läsa
The World of the Shining Prince: Court Life in Ancien Japan av Ivan Morris.


.

söndag 20 februari 2011

Utrensning

Sofi Oksanen finsk-estnisk författare född 1977 fick sitt stora genombrott med den tredje romanen, Utrensning. I rask följd fick hon Finlandiapriset - Finlands motsvarighet till Augustpriset - Runebergspriset och 2010 Nordiska Rådets litteraturpris.
De två tidigare romanerna är Stalins kossor 2007 och Baby Jane 2008. Och de gick inte heller spårlöst förbi.
Utrensning handlar om estnisk 1900-talshistoria sådan den tedde sig för befolkningen på den estniska landsbygden. Metoderna var desamma antingen nazister eller kommunister styrde.
Och hur skulle den enkla människan förhålla sig för att rädda livet? Vem kunde man lita på?
"Där det finns väggar där finns det öron".
Perspektivet är kvinnligt. Huvupersonerna är två: Aliide och Zara med en generation emellan.
Bilden av Aliide är mångfacetterad och den växer fram så sakteliga. Hon är en överlevare som är kapabel till mycket. Hon och systern är rivaler om samme man. Aliide har i hela sitt liv stått tillbaka för sin vackra, duktiga syster. Och sådant sätter sina spår.
Så småningom gifter sig Aliide med partifunktionären Martin vilket är det mest politiskt
korrekta just då i alla fall. Och sedan har de ju varandra och Lenin och Stalin.

Unga Zara från Vladivostok längtar efter ett annorlunda liv och ger sig till Tyskland, men blir ett offer för människohandel och får arbetsnamnet Natasja. Aliide och Zara kommer från helt olika världsdelar och förhållanden, men deras vägar kommer stråla samman.
Tidsperspektiv och synvinkel skiftar genom hela romanen. Läsaren lägger pussel. Det är hemskt, rått, realistiskt, lärorikt och thrillerartat.

Intressant är också bilden av vardagligt liv. Aliide lagar surgräddspaj; hon lägger in vintersallad och bakar bröd av surdegsrot som sedan gräddas i ugn eldad med björkved.
Aliide kan också växter och örter och vet vad man kan göra med dem. Sina händer smörjer hon med gåsfett. Det bör man göra flera gånger om dagen om det ska ha någon verkan.

Utrensning är en mycket bra roman. Jag hade avsatt ganska lång tid åt den, men det blev
mera av sträckläsning. Sofi Oksanen är en värdig mottagare av alla möjliga litterära priser.

Stänk ur impressionernas flodvåg


Pär Wästberg skriver idag en välformulerad understreckare full av djup kunskap om
DAGBÖCKER. och dagboksskrivare. Ung mans dagbok och En ung författares dagbok
heter hans egna utgivna dagböcker.
I antiken fanns inga dagböcker. De kom med kristendomen, kapitalismen och individualismen.
Inget jag direkt reflekterat över, men så är det ju. Pär Wästberg ger exempel på olika slag av dagböcker. För Tage Erlander var dagboken en säkerhetsventil till exempel. Dorothy Wordsworth var övertygad om att varje notering hon gjorde var viktig. Klockan tio den 6 maj 1806 ger hon sin bror ett äpple och William har ont i huvudet.
Överlägsen dagboksskrivare är Virginia Woolf. Det är hennes främsta genre enligt PW. Ingen kan som hon fånga ögonblicken i flykten.
Pär Wästberg avslutar: "Mellan raderna handlar dagboken om det utelämnade och om allt som återstår".
ROMANENS DAGBÖCKER FÅNGAR SJÄLEN är titeln på en understreckare från 16/6 2002 av
Maria Wahlström

lördag 19 februari 2011

Funderar på att läsa i sommar...




Varje sommar brukar jag läsa något ur min egen boksamling och gärna någon/några klassiker.
Eftersom det alldeles strax är vår = mars har jag börjat botanisera i hyllorna och planera och fundera.
Issadalen av Czeslaw Milosz, Nobelpristagare 1980, är en självbiografisk roman som jag köpt på rea.
The Distant Hours av Kate Morton, 2010, blir bra på badstranden eller i hängmattan.
Washington Square (1880) av Henry James och The Professor´s House (1925) av Willa Cather köpte jag för några år sedan i den fullständigt underbara bokhandeln STRAND - 18 miles of books - i New York.
Anna of the Five Towns (1902) av Arnold Bennett hittade jag nyligen på ett antikvariat. Den handlar om hur kvinnorna hade det i porslinsfabrikerna i Staffordshire. Dessutom är den full av intressanta kommentarer i mikroskopisk stil troligen gjorda av en engelsklärare.
Så tänker jag idag. Men det kan ändra sig många gånger. Jag kanske byter ut, lägger till, eller
väljer helt andra titlar. Men det är ett nöje i sig. Lite som att planera en resa

torsdag 17 februari 2011


Ingrids boktankar
skriver om gamla präktiga Lyckoslanten och den moraliserande serien Spara och Slösa.
Döm om min förvåning när jag hittade en Lyckoslanten vid ett bankbesök nyligen.
"En kul tidning om pengar från Swedbank och sparbankerna" heter det.
Redaktör: Carola Ålstig Andersson.
Det numret jag fick tag i var 2010:4. Tema: Skolmat!
Spara & Slösa har bytt hårfärg med varandra. Den blonda slösar. Alltid något.
Och nu gäller det att spara genom att äta skolmaten i stället för att springa iväg till fiket och slösa.
Nu har Lyckoslanten flyttat in på Kungliga Myntkabinettet, Sveriges ekonomiska museum, mitt emot Slottet. Fint ska det vara! Lyckoslanten fyller 85 i år.
Idag är det illustratören Lena Forsman som ritar Spara och Slösa.
Måste komma ihåg att kolla banken i fortsättningen.Jag tycks ha missat bra många år.
Nästa nummer ska handla om Skatter. Kan det bli bättre???

Långsamhetens ja

Thomas Nydahl är författare och journalist. Han är född 1952 och bor i Kristianstad.
VAKA ÖVER ENSAMHETEN. Texter, tankar, tvivel är det vackra namnet på hans blogg.
Ensamheten, tystnaden, litteraturen, naturen och fadon betyder mycket för honom.
Först kommer förstås familjen. Barn och kanske framför allt barnbarnen bär honom över sjukdom och bedrövelse. Detta kan man läsa om i Thomas Nydahls senaste bok Långsamhetens nej Tusculum förlag 20210. Vackert, välformulerat, och mycket personligt reflekterar han över tillvaron. Han tar avstånd ifrån vissa företeelser såsom stormarknader, konsumism, flyg, bilar och skvalmusik. Cykel, tåg, buss, tystnad och ensamhet är det som gäller. Småtimmarna är Thomas Nydahls tid. Då är det tyst och stilla. Då kan man hejda sig och lyssna till regnet.
Thomas Nydahl är mycket beläst och han citerar ofta Imre Kertész, Adam Zagajewski, Henry David Thoreau och många andra. Litteraturlistan är imponerande såväl som listan över den egna produktionen.
Långsamhetens nej är en starkt berörande och fin bok i alla avseenden.
Astrid Nydahl har tagit den vackra omslgsbilden och även fotot av Thomas Nydahl på omslagets bakre flik

tisdag 15 februari 2011

Matlag och läsecirkel

Hulda Callmer (1852 - 1937 började med matlag för studenter på Tomegapsgatan i Lund 1883 och höll på med det till några år före sin död. Callmerister kallades matgästerna. Bland dem fanns till exempel Frans G. Bengtsson. Dessutom deltog Hulda Callmer i en läsecirkel. 1919 läste hon bl. a.
Från Pilträdens land och syrénernas stad av Emma Bendz.
Matlagning och läsecirkelsläsande - precis vad vi sysslar med 2011!
Släng er i väggen, Per Morberg och Nina Frid!

Ett rum för sig


Många lästips i ett
får man när man läser om Kristina Hermanssons avhandling Ett rum för sig. Subjektsframställning vid 1900-talets slut är under titeln. Makadam förlag.
Elise Karlsson, författare och kritiker, skriver en intressant understreckare som gör att man gärna skulle vilja läsa både avhandling och de romaner den handlar om. "Mål och mening frånvarande i 90-talsromanen" är rubriken.. Magnus Dahlström, Ninnie Holmqvis, Kirsten Hammann och Hanne Ørstavik är de författare som behandlas. Kritikernas omdömen jämförs också.

måndag 14 februari 2011

Ungdomen rasar


Indignez - vous!
uppmanar 93-årige judiske f. d. motståndsmannen och diplomaten
Stéphane Hessel som också suttit i Buchenwald och varit med och utformat texten om de mänskliga rättigheterna.
Bli upprörd över det som är upprörande! Stéphane Hessel manar till kamp mot likgiltighet och indifferens. Kämpa mot finansmarknadernas diktatur! Varje individ får finna sitt mål.
Hela Frankrike talar om boken Indignez - vous!, som naturligtvis också stött på en del motstånd främst från yngre personer (men också från en 96 - årig generationskamrat!). Fantasi och engagemang fungerar bättre nu, tycker de. Tiderna är förändrade.
På tre månader har boken sålts i 800 000 ex. enligt dagens OBS.
Helt fantastiskt! Undrar vad den kommer att få för svensk titel?

Februarivisa

Februarivisa. 1863.

Ur Nordiska Muséets arkiv. I Runa.

Det snögar där ute, och marken blir hvit,
men snön må väl smälta en gång.
Snart kommer väl slumrande majsolen hit,
och foglarna höja sin sång.
Då tinar väl upp mitt förfrusna bröst,
då bringas väl också åt mig någon tröst,
när vårsolen kommer.

Otto Lindblad

Upphittat: Saga






Saga. Minnesblad från Nordiska Muséet. 1885. Motto: Wi äro ett litet folk, men wi böra tänka stort. Medverkande: Eva Wigström (Ave), C. D, af Wirsén, Alfhild Agrell, Lotten von Kræmer, Ernst Ahlgren, Runeberg, Snoilsky, m. fl.
I redaktionen sitter bl. a. Ann Charlotte Edgren och Artur Hazelius.
Bruket av v och w förvånar. Eva Wigström stavas ömsom med v ömsom med w i efternamnet.