Jag måste gå rätt in i elden

Kerstin Norborg har skrivit en liten pärla till roman med titeln Jag måste gå rätt in i elden. En roman om Honorine. Den har hon haft liggande i datorn länge eftersom hon tyckte att det inte gick att skriva om en kvinna med så stark integritet som Honorine Hermelin, rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad under trettio år. Hon var en av de ledande gestalterna i Fogelstadsgruppen. Den som kläckte idén och stod för fiolerna var Elisabeth Tamm. Läkaren Ada Nilsson var en annan central figur, en sorts modersgestalt för den tidigt moderlösa Honorine. Nu sitter Honorine Hermelin - Grønbech på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö och tänker tillbaka på sitt liv. Var gjorde hon avtryck? Uppväxten på Ulfåsa vid Bolmen, lärargärningen, översättningarna särskilt de av danske professorn Vilhelm Grønbechs religionshistoriska skrifter. Hon var väl insatt i hans tänkevärld när de så småningom träffades. Tycke uppstod och de gifte sig 1947 när han var 75 och hon i 60- årsåldern.Tio månader senare dör maken och efter en tid flyttar Honorine tillbaka till Fogelstad. Honorine är den tjusigaste av Fogelstaddamerna. Lång, mörk, mager och med stora ögon. Hon är fullt medveten om att hennes liv lider mot sitt slut. Hon märker att hon tappar minnet och blandar ihop personalen. Och hon är yr. Honorine Hermelin har bokat plats åt sin aska i Elisabeth Tamms grav. Jag är väldigt förtjust i den här sortens böcker som skissar konturerna av någon och låter läsaren fylla i efter bästa förmåga och dessutom genererar vidare efterforskning.  Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott känns som en naturlig fortsättning på Kerstin Norborgs roman.