onsdag 16 mars 2011

Den finlandssvenska dikten. 10




Om evighetens längd handlar denna sägen:

Icke långt härifrån

finns det ett universitetsbibliotek.
I ett av bibliotekets armarier

står denna diktsamling.


Vart hundrade år
kommer en bibliotekarie

blåser bort dammet som samlats
och läser denna dikt

När hela dikten
på detta sätt har blivit uppnött

är en sekund av evigheten
förliden.

måndag 14 mars 2011

Den finlandssvenska dikten. 7



Invid varann

Att älska allt;
det första skamsna lilla
nässelblad,
och vårvägs träck,
befriad dyngas dova doft,
och svunnen drivas härskna bottenbråte.

Att lära sig anamma allt
som rent och skönt,
och se
hur tätt invid varann vi alla bor
inunder samma modersvinge.

Ur Jordisk ömhet 1938

Projektet Den finlandssvenska dikten 1 - 16



I den blå kassetten döljer sig sexton finlandssvenska författare; en tunn diktbok per poet.
Fyra kvinnor och tolv män känns som en onödig snedfördelning - men i alla fall.
Urval är alltid diskutabla.
Först ut är naturligtvis nationalskalden Johan Ludvig Runeberg, 1804 - 1877. Han är äldst.
Nummer 16 är Tua Forsström född 1947. Hon är yngst.
Edith Södergran, Solveig von Schoultz och Märta Tikkanen är de andra tre kvinnorna.
Bland männen är Zacharias Topelius, Gunnar Björling, Lars Huldén , Bo Carpelan och Claes Andersson självklara namn.

"Historia - att skrivas på nytt. Alltid." (Gunnar Björling) skulle kunna stå som motto för de 24 finlandssvenska diktarporträtten i Författare om författare - ett bra komplement till Den finlandssvenska dikten.

söndag 13 mars 2011

Costa Book Award 2010



Enligt Andres Lokko i i krönikan i dagens Svd uttrycker Jo Schapcott det outtryckbara i sin lilla diktsamling Of Mutability.
Vad är viktigt när det ser ut som om ens återstående dagar är få? Vem vill man ha vid sin sida?
Jo Shapcott har under många år kämpat mot bröstcancer. Trots det sprider hon hopp med sin bok och vänder våra blickar mot viktiga frågor.
Poesi är det som fungerar i kritiska lägen och dagar av sorg.
Costa Book Awards

Sorgepoesi med värme och humor


Costa Book Award 2009.
Tips från Andres Lokkos krönika i Svd 2011-03-13.
Recensionen ur The Guardian 2009-03-07

    A Scattering

    by Christopher Reid

    There's certainly no shrieking reproach in A Scattering, Christopher Reid's latest collection, dedicated to the memory of his wife, the actor Lucinda Gane (whom readers of the right age will remember as the science teacher Miss Mooney in Grange Hill). But neither has he been rendered wordlessly impotent. Rather, he gives us a lucid, cogent panorama of grief and loss, from the first diagnosis of illness to a provisional - it never could be final - acceptance of his enforced membership of "the club of the left-over living". These are calm, careful, coolly self-contained poems, but they invite the reader in without reserve. If there's a sense of something being worked out here, Reid's engagement with the process of bereavement, as both husband and poet, only helps to prove the aptness of Donne's dictum, that "Grief brought to numbers cannot be so fierce, / For he tames it that fetters it in verse".

    Reid's poetry has always delighted in confounding expectations. As one of the originators (with his one-time tutor Craig Raine, the publisher of this volume) of what James Fenton termed the "Martian" school, he makes the familiar strange through witty juxtapositions and wild, sometimes surreal imagery. This is how the title poem of his 1982 collection, Pea Soup, begins: "A hecatomb; / haruspication of pods ... / It is thus that we understand / our kitchen gods // workaday hierophants, / opening each green victim / with a neat jab of the thumb, / cascading entrails [...] / into a deep pan". It's a clever kind of poetry, skilfully constructed, often erudite, and just a little emotionally chilly. Though Reid's habitual wit does not desert him in A Scattering, that isn't a charge that could be laid against him here.

    The book opens with "The Flowers of Crete" and a last holiday together, as he grapples with the fear of what lies ahead. Often, there's the sense that she is one step ahead of him, just out of reach, or threatening to be - an Ariadne who cannot, this time, provide the thread that will save her Theseus from his fate. So he turns to the inward consolations of writing, asking her to forgive "your husband the poet, / as he mazes the pages / of his notebook, in pursuit / of some safe way out"; while she, looking ever outwards, chases "to its least accessible hiding-place" every specimen in her guide to the island's wild flowers.

    "The Unfinished" describes, simply and detachedly, the deathbed vigil. "I never heard / the precise cadence / into silence / that argued the end. / Yet I knew it had happened." Afterwards, with the same detachment of "ultimate calm", he quotes Wittgenstein, considers Auden, and tries to configure her death as a journey, though he knows it isn't, or is so only "in that space / of the mind where the wilful / metaphors thrive". Then he recurs to the final few days, telling it as straight as he can, refusing, for instance, to invest the disease that kills her with anything like human moral agency:

    Hobgoblin, nor foul fiend;
    nor even the jobsworth slob
    with a slow, sly scheme to rob
    my darling of her mind
    that I imagined;
    just a tumour.

    There follows a series of vignettes, "A Widower's Dozen", that dramatise the accommodations and adjustments that the mind makes when faced with such loss: he talks to her about their garden, imagines that he hears her coming to bed or sees her in the street, endures the repeated jolting realisations that she's gone. It is perhaps odd that, faced with the ultimate dislocation, Reid is, in this book, at his least "Martian". Yet the old wit and erudition are still there. The collection's title, for instance, makes one think of a scattering of ashes, but not so: the title poem describes the way elephants perform a kind of obsequy for their dead by "hook[ing] up bones with their trunks and chuck[ing] them this way and that way"; the animals' ponderous bulk "makes them the very / embodiment of grief, while the play of their trunks / lends sprezzatura". That slightly waggish "sprezzatura" is a typical Reid flourish.

    In "Afterlife" he walks past the hospital to which his wife left her body for research and thinks: "That's where my dead wife lives. I hope they're treating her kindly." This end, he finds, is greatly preferable to the shallow certainties of religion, because she is still "doing practical work ... educating young doctors / or helping researchers outwit the disease that outwitted her". Here, as throughout the book, the keynote is one of gratitude.

    There's no self-pity, no beating upwards to God's throne here, just a kind of secular prayer of thanks, albeit one that performs the miracle of bringing the dead back to life. Reid conjures her brilliantly for the reader - her way of dressing, her somewhat scattered mental energy, her many enthusiasms. As an act of devotion, A Scattering perhaps proves the almost-truth of Larkin's almost-instinct at the end of "An Arundel Tomb", that what will survive of us is love. How fitting, then, that this beautiful book should begin and end in benediction; it is surely no accident that the opening and closing words are "blessing" and "blessed".


lördag 12 mars 2011

Det som inte får hända

Mitt i livet segnar 38-åriga Amy Rosenblatt Solomon- läkare, mamma, hustru, dotter och syster - ihop på löpbandet och och hennes liv går inte att rädda. Maken Harris blir ensam med tre minderåriga barn, 7, 5 och 1 1/2 år gamla.
Fadern Roger Rosenblatt, professor i engelska, essäist och författare, och modern Ginny lämnar sitt rymliga hus i Long Island och flyttar in i ett gästrum hos dotterns efterlämnade familj. De kämpar tillsammans med svärsonen för att hjälpa barnen att bearbeta sorgen och att få vardagen att fungera med allt vad det innebär.
Roger Rosenblatt beundrar hustruns simultanförmåga och oändliga tålamod. Själv blir han någon slags alltiallo och bl.a. mästare på att rosta bröd. Alla barnen vill ha det på sitt sätt.
Även människor utanför familjen stöttar. De lagar mat, skriver brev, skickar blommor och tröstar. Föräldrar som varit i samma situation delar med sig av sina erfarenheter.
Rakt och enkelt berättar Roger Rosenblatt i Att rosta bröd om familjens oändliga sorg, den stora kärleken till Amy, barnbarnens sätt att tackla saknaden, oron för den behärskade svärsonen och alla minnena.
Sorgeåret har ingen ände. Det kommer att vara livet ut. Men sorgen kan förändras.
Man förfäras, beundrar, lever med, oroas, grips och gläds över varje liten ljusglimt.
Att rosta bröd berör starkt och djupt.



fredag 11 mars 2011

Sett i Vårdinge



"HÄR UNDER HVILAR KYRCKOHERDEN OCH PROBSTEN HÖGÄREWÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE HERR PETRUS GADD MED SIN KIÄRA HUSTRO ÄHREBORNE OCH DYGDESAMA MATRONA AUGUSTA LUNDBERG. ANNO 1743"

Vårdinge kyrka intill sjön Sillen söder om Södertälje i Sörmland.
Inskriften syns på långsidan till höger.
Bilden på kyrkan är från Wikipedia.