Veckans mening v. 47 2024

MIN

Robert  på bokbloggen Mina skrivna ord  har en lördagsutmaning som går ut på att en väljer en mening ur det en just läser. En mening som av någon anledning fått en att stanna upp.
Min Veckans mening v. 47 kommer från Vinterresa av Elfriede Jelinek

"Nuet är en förvillelse, och man går vilse om man fäster sig vid nuet."

Fem en fredag v. 47 2024: Statuscheck

 elisamatilda: Fem en fredag v. 47: Statuscheck

1. Vad är du hungrig på? Resor. Som alltid
   
2. Vad är du trött på? Att inte sova ordentligt
   
3. Vad är du skyldig? Att stiga upp. Ändå
   
4. Vad är du sen med? Det mesta
   
5. Vad är du på för humör? Ganska positivt. Solen skiner. Brödet jäser

Helgfrågan v. 47 2024

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 47: Har du fått någon ny favoritförfattare?

Rent spontant tänker jag Tina Harnesk som jag läst en roman av Folk som 

sår i snö (Årets bok 2023) och håller på med den andra, Mödramärg. Jag tycker om hennes människor, miljön och naturskildringen. Hon tar också upp samhällsproblem familjehemligheter.

Veckans kulturfråga v. 47 2024

enligt O: Veckans kulturfråga v. 47: Vika kulturpersonligheter som fortfarande är aktiva har funnits med dig länge?

Vad det gäller musik är det Albin Lee Meldau, Patti Smith och Anne Sofie von Otter.

Författare finns det många så klart. Elly Griffiths, Louise Penny, Karl - Ove Knausgård, Lina Wolff, Kerstin Ekman.

Skådespelare då? Ulla Skoog, Krister Henriksson, Marie Göranzon, Jude Law, Suzanne Reuter, Lena T. Hansson, Jonas Karlsson, Nicola Walker, Sarah Lancashire
 

Tisdagstrion v. 47 2024: Domstolar och rättsväsende

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Tisdagstrion v. 47: Domstolar och rättsväsende. Titlarna är klickbara
 

1. Elias Portolu av Gracia Deledda  (fängelse)

2. Släkter utan hopp av Herman Bang (domstol)

3. Kautokeino. En blodig kniv av Lars Pettersson (åklagare)

Bonus: 4. Frannie Langtons bekännelser av Sara Collins (rättegång)

5. Brott. Novellsamling av Ferdinand von Schirach. (försvarsadvokat)

Jag ger mina tårar

När Larja kommer hem till till Olnets i Karelen efter att ha varit på lärarläger i Finland är hennes föräldrar bortförda österut. Tiderna är osäkra i gränstrakterna. Larjas pojkvän Misa sedan länge strider på den ryska sidan. Tuomas är hennes fiende, men det hjälper inte. De dras oemotståndligt till varandra. Liina, Misas barska mor, vill gärna bestämma över sin svärdotter in spe. Romanen, Jag ger mina tårar av Merja Mäki, handlar om de oroliga åren 1942 - 1944, alltså under fortsättningskriget som följde på finska vinterkriget. Vi följer folket på hemmafronten i Karelen; i gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Vem är med vem; finns det någon som går att lita på? Vem har angivit Larjas föräldrar? Larja har sin yngre syster Pola att ta hand om. Hon har fått ett barn med en solat som överger både henne och barnet. Larjas buabo, farmor, är döende. Hon är byns gråterska och sjunger folk ut ur livet och även vid bröllop. Hon ser att Larja kommer att efterträda henne. Larja har gåvan. Berättelsen innehåller många fina djur- och naturskildringar. Fåglar förekommer ofta. Jag ger mina tårar är en fristående fortsättning på Innan fåglarna vänder åter. Och det ska komma en del till så nu får jag vän ta igen. Jag gillar Merja Mäkis romaner. De handlar om vanliga människor i pressade situationer; vänskap, kärlek, svek. Och liv och död, förstås.

Titel: Jag ger mina tårar 

Författare: Merja Mäki

Översättare: Mattias Huss

Förlag: Historiska Media

Antal sidor: 398

En smakebit på søndag v. 46 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar söndagens bokutmaning En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.  

"Liedes fattade milt om min arm. Beröringen kändes obehaglig. "Larjas finska är som hämtad ur dikterna, den förstår varje finne utan problem," försäkrade hon. Det finns ord men inga passande benämningar. Jag visste inte om man skulle kalla Olnets - Karelen för ockuperat område eller låtsas som att det erövrade området alltid hade tillhört finnarna. Det säkraste vore att härma Liedes och säga Östkarelen, även om det ordet för mig alltid syftat på området öster om Onega. Min hembygd gick väl knappast längre under benämningen Karelsk - finska sovjetrepubliken, som för bara ett år sedan innan ockupanternas ankomst. Sovjetunionen kallades det åtminstone inte. När jag inte ens var säker på vad mitt hem kallades så kunde jag väl inte höra dit längre."

Ur Jag ger mina tårar av Merja Mäki

Fler smakebitar HÄR