Veckans topplista v. 1 - Nyårslöften

Johannas deckarhörna: Veckans topplista handlar om läsutmaningar och nyårslöften för 2019.

Jag har inte avlagt några nyårslöften, men vad det gäller läsningen har jag i alla fall vissa planer.
1. Jag tänker fortsätta att delta i Veckans topplista (Johannas deckarhörna); 
    Helgfrågan (Mias bokhörna) och En smakebit på søndag,
2. Läs en novell IV känns som en viktig läsutmaning (Ugglan&Boken)
3. Månadens språk är också kul. (Ugglan&Boken)
4. Kaosutmaningen 2019 ( som Robert på Mina skrivna ord tagit hand om)
5. Att läsa flera av mina egna böcker; inte minst de engelska

Alternativ till Nyårsklockan

Alternativ till Alfred Tennysons Nyårsklockan. Agnes Lidbecks förslag.

Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt  -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

K Boye 

Jorden är vårt hem

Edita Morris, född Toll, tillbringade en del av sin barndom hos mormor i Gualöv utanför Kristianstad. Resten av tiden blev det Stockholm. Hon var ganska egensinnig redan ifrån början och den första självbiografin, Tvångströjan, börjar helt brutalt "Fan! Det stinker!" Kokerskan har bränt vid steken. Klassmedvetandet finns tidigt med. Hon får inte leka med arbetarungar och hon förstår inte varför. Bönder är inte mycket bättre än arbetare. För någon månad sedan kom det ut en innehållsrik biografi om Edita Morris, Jorden är vårt hem. Författaren Edita Morris och hennes tid skriven av japankännaren Monica Braw. Edit ser bra ut, är tämligen välbeställd och blir populär i innekretsarna i Stockholm. Hon gifter sig med Ira Morris, son till ambassadören Ira Nelson Morris. Ira Morris är väldigt förmögen. De får en son, Ivan, som blir Edits ögonsten och hon hans. Vilket dock inte hindrar att han skickas till olika internat. Edita Morris har alltid rest mycket och nu har hon fått en reskamrat.  Hon har en affär med konstnären Nils Dardel, som ofta förekommer i makarna Morris franska hem Nesles. Makarna Morris lever ett rörligt liv i alla avseenden. När sonen Ivan kommer hem och berättar om atombombens förödande verkningar i Hiroshima känner Edita Morris att något måste göras. Ira och Edtia Morris reser till Hiroshima för att se med egna ögon. Resultatet blir att de bygger Tröstens hus, ett vilohem för de överlevande, särskilt då de s. k. hibakusha som diskrimineras av sina egna landsmän. Ira och Edita Morris åtnjöt ett högt anseende i Hiroshima. Edita blev också som första kvinna i världen hedersmedborgare i Hiroshima. Edita Morris började på Dardels uppmaning att skriva romaner. Men det var först när hon skrivit Hiroshimas blommor 1959 som hon slog igenom med besked. Boken tilldelades Albert Schweitzer Prize for Humanitarianism 1961. Den har blivit såväl opera som film och översatts till 39 språk. Pengarna som drogs in på boken gick till engagemanget för Hiroshima. Ira Morris dog 1972 och det blev rena katastrofen för Edita M. Sonen Ivan dog också under 70 - talet. Edita Morris levde till 1988.
Monica Braws biografi känns ibland lite rörig. Hela samtiden ska ju med. Dessutom får jag en känsla av att Monica Braw inte är helt förtjust i sin huvudperson. Hon har också en del att invända mot Edita Morris och de faktauppgifter hon lämnat. Men jag har fått veta mycket jag inte visste tidigare om Edita Morris som stod långt åt vänster men levde som en kapitalist. Ännu mer fick jag veta om Ira Morris som här fick träda fram ur skuggorna. Och det är intressant att läsa de båda självbiografiska böckerna Tvångströjan och Sjuttioåriga kriget också.

Babettes gästabud

I den nordnorska byn Berlevåg bor två fromma systrar, verksamma inom en strängt kyrklig församling, grundad av deras döde far, som var prost och profet. Hit kommer en dag en fransk kvinna på flykt undan den franska revolutionen 1871.   De godhjärtade systrarna har tagit hand om henne och hon blir deras hushållerska. Hennes namn är Babette, och innan flykten var hon känd som den bästa gourmetkocken i Paris, Under sina 14 år i Berlevåg har hon inte haft tillfälle att visa sin talang. Men plötsligt vinner hon en stor summa pengar på lotteri. Vad ska hon göra med alla pengarna? Berlevåg är inte Paris precis. Plötsligt får Babette idén att hon ska  tillaga en fransk gourmetmiddag för den åldrande puritanska församlingen, som endast är van vid att äta soppa och fisk. Babette beställer fin mat ifrån alla håll och kanter och. Även om matgästerna till en början är skeptiska och inte är några finsmakare med förståelse för Babettes utmärkta kokkonster, försätter middagen dem trots allt i ett saligt rus.
Babettes gästabud och Den afrikanska farmen hör till Karen Blixens mest älskade verk. Stéphan Audran spelade Babette när berättelsen blev film 1987.

Babettes gästabud passar in på nr 2 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell III Läs en novell som filmats.

Middag med Chefen

Asta ringer upp sin väninna Kickan. Hon bubblar av allt hon har att berätta. Det är hennes repliker en hör. Hennes man Uffe har kommit hem och sagt att Chefen är gräsänkling och vill bjuda på middag. Nervöst letar de fram sina bästa kläder. Och de är inte särskilt fina. Asta ser en löneökning i middagens förlängning. Uffe vet bättre. På restaurangen får de vänta en stund på Chefen som visar sig vara en distingerad, tunnhårig man i sina bästa år. Asta tycker att han verkar intellektuell. Han spikar både engelska och franska. Tjänstefolket kallas "senjor" och "senjorita". Asta pladdrar på och Uffe sparkar henne på smalbenen under bordet. Chefen är älskvärd mest hela tiden, men ett par gånger tappar han masken när Asta trampar i klaveret. Men harens vägar äro icke Herrens vägar, säger Asta. I en grisblink är Chefen på gott humör igen. Och han lägger bort titlarna med Asta, som inte vet till sig av lycka. Men när varmrätten kommer på bordet välsignar Asta spriten som hjälper henne att få ner det blodiga köttstycket. Asta gillar inte blodiga köttstycken. En annan som hjälps av spriten är Chefen. Nu vill han öppna sitt hjärta för dem. De är ju hans vänner. Ja, så fortskrider det hela i Sonja Åkessons novell Middag med Chefen som skrevs 1978. Sonja Åkesson är mästare på det vardagliga. Asta och Uffe är väldigt vardagliga och en förstår att deras ekonomiska förhållanden kunde varit bättre. Jag tycker att det hela är lite sorgligt. Tre ensamma människor som egentligen aldrig når varandra.
Den här novellen passar in på nr 21 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell III Läs en novell som ursprungligen gavs ut på 70 - talet.

En smakebit på søndag

Xavier har varit lättretlig den senaste tiden. Jag förstår att det har med hans pensionering att göra. En livskris som tycks växa i storlek för varje dag han går ensam hemma i villan och vankar.  Det passar honom så dåligt att vara utan sammanhang. Han har börjat gå omkring med händerna i luften framför sig, som om de var beredda att hugga i - eller bara hugga. Jag säger åt mig själv med min mest stränga inre röst att vara tålmodig. Finnas där. Men en dag, en kväll, en natt - dygnet rymmer så många stunder att bemästra. Stund, stund, stund. Det är omöjligt att ha kontroll över alla.
Jag säger ingenting utan går in i köket och känner mig sårad. Xavier kommer efter och öppnar kylskåpet. "Man ska sprätta upp dem (fem harar) och ta ur magen och lägga granris där istället. Sen ska de hänga i några dagar." "Trevligt", säger jag i småspydig ton.

Från sidan 10 i Totalskada av Helena von Zweigbergk. Norstedts förlag 2018.

En smakebit på søndag handhas denna veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. Vi bjuder oss på en smakebit ur den bok vi just läser utan att avslöja för mycket, förstås. Fler smakebitar HÄR

En dröm

Berättaren = jag älskade redan som liten flicka att drömma både under dagen och natten. Hon tänker på sina föräldrars hus som  före branden i Åbo 1827 var byggt på ett gammalt kloster och hade spännande gångar och valv som hon gärna velat veta historien bakom. Men det är inte så dumt att sitta framför en falnande brasa och se på lågorna i kakelugnen och drömma. Hon ser en betydelse i allt, men  kakelugnsluckan har hon svårt att fantisera omkring. Hon tänker på Jonathan Swift som hittade på en berättelse om en sopkvast som han sedan läste upp för ett par gamla tanter och låtsades att han läste ur en andaktsbok. Tanterna blev mycket förtjusta. Så varför skulle en inte kunna skriva något om en kakelungslucka. En kväll går berättaren tidigt till sängs eftersom hon mått lite illa. Strax uppenbarar sig i drömmen en liten luftig flicka  i en lekande flamma. Hon är i själva verket ingen annan än den fula kakelugnsluckan, dotter till den store eldkungen smeden. Och så berättar hon sin sorgliga historia för den drömmande. Drömmen får ett lika oväntat som abrupt slut.

Fredrika Runeberg har skrivit den här lilla berättelsen som passar in på nr 13 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell III, Läs en novell med färre än sju sidor.