Veckans topplista v. 36 - New York

Johannas deckarhörna: "Idag reser veckans topplista till New York – temat är böcker som utspelar sig i eller på annat sätt har anknytning till staden".

Ett litet liv av Hanya Yanagihara
En blev alldeles tagen.

Washington Square av Henry James
Intressant bok om en ung flicka hennes envisa kamp med fadern om 
hennes val av livsledsagare.









Det bästa av allt  av Rona JaffeOm en grupp flickor i New York och deras liv. De arbetar på ett förlagshus.Författarens debutroman som kom ut 1958 och väckte stort rabalder. Modern klassiker.

Gruppen av Mary McCarthy. En grupp om åtta flickor i New York och deras liv, drömmar och tankar på 1930 - talet. När boken kom ut 1963 ansågs den chockerande. Idag räknas den som en klassiker.

Förtvivlade människor  av  Paula Fox
Ett äkta par bor i en gammal lägenhet i Brooklyn. De är båda akademiker och lever ett gott men ganska stagnerat liv. Men bara genom att se ut genom fönstret kan de se hur världen förändras omkring dem. Hotet inifrån utgörs av det kattbett Sophie får när hon matar en vildkatt. Fick hon rabies? Romanen kom ut redan 1970 utan att väcka något större uppseende. Nu har två yngre författare,Jonathan Franzen och David Foster Wallace, dragit  fram romanen i ljuset igen.

Tematrio - GRÅ

Lyran: "Grå vardag, grå böcker, namn man kan associera till grå, välj själv! Veckans tema är grå, låt se hur uppfinningsrika svar ni kan få till!"

Norstedts

1. Grå själar av Philippe Claudel
En namnlös polisman skriver ner sina minnen av mordet på en ung flicka under första världskriget i ett regngrått landskap i nordöstra Frankrike. I bakgrunden hörs mullret från fronten. Boken blev det litterära genombrottet för författaren. Grå själar belv också filmad.

Modernista

2. Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
En klassiker som också är filmad. Den vackre unge mannen Dorian Gray får sitt porträtt målat av en konstnär. Hur Dorian Gray än lever sitt utsvävande liv blir det porträttet som får ta konsekvenserna. Porträttet åldras och förfaller.

3. Charlotte Gray av Sebastian Faulks 
Romanen bygger på en verklig historia om en skotsk kvinna som skickas till Frankrike. Hon ska hjälpa motståndsrörelsen i Frankrike som är ockuperat av nazisterna. I själva verket tänker hon söka efter sin försvunne soldat. Kate Blanchett spelar Charlotte Gray i filmatiseringen av romanen.

En sista söndag

Jag har alltid gillat Julie Parsons kriminalromaner. Nu är det tio år sedan hon kom med något nytt. En sista söndag (The Therapy House) heter hennes senaste bok. Den fick The Irish Book Reward. En sista söndag inleds med att en pensionerad domare , John Hegarty, mördas med ett nackskott. Någon skjuter honom med hans fars pistol. Någon mosar också hans ansikte till oigenkännlighet. Den pensionerade poliskommissarien Michael McLoughlin bor granne med domaren och blir på olika sätt indragen i händelserna. Han har också tänkt söka upp den som sköt hans far, som också var polis. McLoughlin har lokaliserat gärningsmannen till Italien och det är där han befinner sig när han kallas hem för domarmordet. Domarens lilla hund Ferdie tyr sig instinktivt till McLoughlin, som är en av naturen vänlig och empatisk man utan alkoholproblem och trasiga äktenskap. Hans bostad är nyligen inköpt och han har inga problem att bekanta sig med omgivningen. I bakgrunden finns de gamla irländska stridigheterna. Alla har klart för sig vem som hörde vart. Samuel Donoghue är en mystisk, lite skrämmande man som domaren har hållit under armarna. Ingen vet riktigt varför. Han ser, hör och vet mer än folk tror. Elizabeth Fannin är en vacker terapeut som hyr in sig i McLoughlins källare. Familjen Hegartys historia visar sig vara en helt annan än den som den vackra ytan tyder på. Julie Parsons stil är livlig och kraftfullt engagerande. En är med från första stund. Och en är fast från första stund. 
Polaris förlag 2018. Översättare: Lars Ahlström

En smakebit på søndag

"Det var en söndag som domare John Hegarty dog. Söndagen den 7 juli 2013 för att vara exakt. Det var varmt. Senare på dagen skulle temperaturen komma upp i tjugosex grader, men redan klockan nio på morgonen när domaren drog ifrån gardinerna i sitt sovrum sken solen från en molnfri himmel och han kunde känna värmen stråla från den. Domaren behövde urinera. Han stod vid toaletten. Han väntade, urinen var en ynklig stråle svagt färgad av blod. Den var smärtsam. Hans åtta år yngre bror Liam hade sagt till honom att gå till doktorn. Det rådet struntade han i. Han blev färdig, spolade och gick bort till handfatet för att tvätta händerna. Han tittade på sig själv i badrumsspegeln. Han såg inte illa ut för en man som närmade sig de åttio. Han hade tappat håret, men det hade ju de flesta. Han hade inte lagt på sig mycket vikt, till skillnad från många andra. Han hade fortfarande sina egna tänder, tja, de som syntes. Han var klar i skallen, när det gällde vissa saker i alla fall. Om han blev tillfrågad kunde han citera långa stycken ur sina gamla juridikböcker, ordagrant."

Från sidan 9 i En sista söndag av Julie Parsons.

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten handhar läsutmaningen En smakebit på søndag varannan söndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

Tidig europé

Biskop emeritus Jonas Jonson fick Svenska Akademiens stora pris 2015 för sin bok om ärkebiskop Nathan Söderblom, Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst, 2014.  Han berättar medryckande om ärkebiskop Nathan Söderblom som kom från Hälsingland, gjorde en raketkarriär, var en gudabenådad talare, bodde flera år i Frankrike och Leipzig, var mycket musikalisk, grundade Kyrkornas Världsråd,  predikade, skrev böcker, psalmer, dagbok och tusentals brev. Utöver att Nathan Söderblom var rikt begåvad var han också en social begåvning och hade en nästan manisk arbetskapacitet. Hans bekantskapskrets var enorm. Han kände författare och konstnärer och umgicks i alla samhällsklasser. Strindberg och familjen Zorn ingick i umgänget. Vid Kyrkornas Världsråds möte fanns den unge, språkkunnige Dag Hammarskjöld som tolk. Hammarskjöld var ofta gäst i det söderblomska hemmet och Nathan Söderbom påverkade honom mycket i arbetet i FN. Nathan Söderblom var tidigt en stor vän av ett enat Europa. Han hörde vapenskramlet redan 1912. Han sade sig vara fosterländsk men inte nationalist. 1930 fick han Nobels fredspris. Han hade träffat Alfred Nobel och hjälpt honom att formulera statuterna för Nobelpriset. Nathan Söderblom sparade sig inte på något sätt. Inte ens efter det att han fått besvär med hjärtat. Redan i 40 - årsåldern fick han magsår. Melankolin plågade honom, särskilt om morgnarnaHan sparade inte sin hustru, Anna, heller. Hon föder honom tolv barn, fyra flickor och åtta pojkar.  Ett par av barnen dog i samband med födelsen och två andra när de blivit några år. Modern blev naturligtvis utsliten av alla dessa barnsängar. Både hon och barnen saknade maken och fadern, som naturligtvis inte hade mycken tid till övers för familjen.  Flera av pojkarna strulade på olika sätt, men flickorna gifte sig alla med biskopar. Anna var obrottsligt lojal med sin man och följde med honom på resor och hjälpte honom i arbetet. Jonas Jonson har haft ett otroligt omfattande källmaterial att gå igenom, men det tynger inte på något sätt hans berättelse. En kan inte annat än att beundra en man som Nathan Söderblom som hann uträtta så mycket under sin relativt korta levnad. Han dog vid 65 års ålder 1931. Hustrun Anna levde ytterligare tjugo år. Verbum 2014

Helgfrågan v. 35

Mia och veckans helgfråga: Hösten innebär ju massor av nya böcker. Kanske glömmer vi de läsvärda böcker vi har i våra som har några år på nacken.

Eftersom jag sökt med ljus och lykta efter Glaskupan av Sylvia Plath som jag vet ska finnas i min hylla men som tycks ha kommit på villovägar så väljer jag den. Den kom först ut 1974 och i ny upplaga 2013 och har status som både klassiker och kultbok. Den handlar om unga Esther Greenwood som får praktisera på en damtidning i New York. När hon kommer hem igen till Boston får hon veta att hon inte kommit in på den skrivarkurs hon sökt till. Det blir för mycket för Esther och försöker ta livet av sig. Jag tänkte att jag skulle vilja läsa om den.

Som bonusfråga undrar Mia vad vi gör när vi är trötta. Trött blir en ju av det här grå, murriga och regniga och kyliga vädret. Det är verkligen ett rejält väderomslag. Jag lägger mig på sängen och läser en bok. Är jag för trött för att läsa är jag sjuk. Somnar gör jag aldrig på dagen. Tyvärr.

Lifterskan

Cannie Möllers nya roman, Lifterskan, är en spänningsroman som tar avstamp i en händelse ur författarens eget liv. Tecknaren Rebecka Gudner är på väg till Skogsböle, familjens hus i Norrland, och befinner sig någonstans mellan Härjedalen och Jämtland. Hon tänker sig en veckas lugn och ro. Det är alla helgonanatt, snön har fallit oavbrutet i flera timmar. Klockan är tre på natten när Rebecka Gudner tycker sig se en flicka skymta i snöyran framför bilen. Hon stannar och stiger ut i kylan i sina tunna kängor. Detta kommer att förändra hela hennes liv. Flickan, Helen, som naturligtvis befinner sig på flykt är inte bara en olycklig 17 - åring utan stöd i världen. Hon är också en förslagen kriminell som kommer att direkt eller indirekt styra Rebeckas liv på ett obehagligt sätt. Rebeckas och Helens liv hakar i varandra. Och styrkeförhållandena växlar. De utnyttjar varandra på olika sätt. Helen är van att utnyttjas av andra  och nu använder Rebecka teckningen hon gjort av Helens ansikte som omslagsbild på en bok, Gryningsljus. Hon frågar inte först. Det är en ovanligt bra teckning tycker hon själv. Men nu vaknar Irma Backman till - Helens missbrukande och vanligtvis frånvarande mor - och vädrar morgonluft. Här kan det finnas pengar att hämta. Det blir många förvecklingar. Helen anklagas för mord. Rebecka anklagas för mord. Turerna är många och vändningarna kommer hastigt på. Helen och Rebecka berättar omväxlande under ca ett halvt år. Journalisterna jagar båda. Rebecka har en egen uppgörelse med sin äventyrliga mor, Lovisa, som inte velat lyssna när Rebecka berättade om en konstnärs exploaterade av Rebeckas 13 - 14 - åriga kropp. Språket i Lifterskan är oklanderligt. Det finns ett driv i berättelsen som gör att en läser andlöst. Miljöbeskrivningen är fin särskilt när det kommer till skogsbygderna uppåt Norrland och Skogsböle. Rebeckas familj är orolig över
hennes tillstånd. Hon är i det närmaste besatt av Helen och kan inte tänka på mycket annat. Allt leder fram emot det  desperata och katastrofala slutet. Jag märker att jag inte kan släppa tankarna på Rebecka och Helen när jag väl slagit igen boken. 
Hoi förlag 2018.