skip to main |
skip to sidebar
Ännu en regnvädersfilm. En svensk krigsfilm,
En dag ska gry, från 1944 med fina skådespelare som Edvin Adolphson, Hans Strååt, Sture Lagerwall, Hasse Ekman, Olof Widmark, Toivo Pawlo och Elsie Albiin. Den senaste har jag inte hört talas om tidigare. Hon föddes i Helsingborg 1921 och dog i Danmark 2009. Manus skrevs av Hasse Ekman och Sven Stolpe. Sven Stolpe omarbetade manuset till en roman med titeln Sista skottet. Den gavs ut 1943, men efter filmpremiären fick romanen samma namn som filmen. Handlingen tilldrar sig under Finska vinterkriget. Huvudperson är majoren Rolf Dahlman som flytt hemlandet på grund av en olycklig tilldragelse med dödlig utgång. Hans medsoldater har sina misstankar och det har också läkaren Eva Lövgren som till och med funderar på att ange honom, men hon hindras av ett bombanfall. Dessutom känner hon sig attraherad av honom. Major Dahlman är en tillgång för de frivilliga soldaterna och den unga kvinnliga läkaren bryter sakta men säkert ner den sure gamle regementsläkarens motstånd. Kriget är på upphällningen, men det vet ju ingen. Slutet är oväntat. Jag såg gärna den här svartvita filmen som inte kändes särskilt mossig, även om jag log lite när "grabbarna" ropade "tjenare" åt varandra hela tiden.
Johannas deckarhörna: "Idag tänkte jag att vår topp fem skulle fokusera på de där böckerna som
aldrig tycks ta slut. Ibland känns det som att en berättelse kunde ha
kortats med 100 sidor eller mer och att boken förmodligen skulle ha
tjänat på ett sådant ingrepp."
Det tänker jag relativt ofta. Men det är värre att komma ihåg om vilka böcker jag tänkt det.
1. Steglitsan av Donna Tartt.
Kunde gott komprimerats även om den hade sina poänger
2. Rich boy av Carolina Ringskog Ferrada Noli
Boken handlar om tre generationer kvinnor. Generation ett och två delar på halva boken medan den yngsta kvinnan får onödigt mycket utrymme.
3. Finns inte på kartan av Carin Hjulström
Ung journalist lär sig om landsbygden. För lite substans för 308 sidor
 |
| Norstedts |
4. Precis som att börja om av Ninni Holmqvist
En 517 sidor lång - och bra - roman om en familj och en barn - och från 60 och 70 - talen. Lugnt och enkelt om vardagen men kunde komprimerats.
5. Berättelsen om Pi av Yann Martel
Kanske lite fel att ta med den här romanen men eftersom jag tyckte att den
var så tråkig tycker jag att den kunde varit kortare. Filmen roade mig inte
heller.
Lyran: "Dags att återuppta Tematrion efter sommarlovet. Denna vecka är temat
lila. Ni kan välja att tolka det bokstavligt genom att välja böcker med
lila omslag eller ordet lila i titeln, eller så kan ni göra mer
långsökta associationer. Bara ni förklarar hur ni tänkte. Berätta således om tre bra böcker på temat LILA!"
1. Lila av Marilynne Robinson.
Lila är ett
oälskat föräldralöst barn som kidnappas av den hemlösa, kringströvande
kvinnan Doll, som inte orkar se hur Lila vansköts. Hon blir Lilas
trygghet och lär henne en del om livets väsentligheter som till exempel
att läsa och skriva.
2. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Elena Greco och Lila Cerullo är väninnor och klasskamrater i Elena Ferrantes Neapel - kvartett. Lilas
föräldrar är tycker inte att hon behöver studera vidare. Flickorna
lever i en patriarkal verklighet. Deras kvarter är laglöst land. Ett par
rika familjer styr. Elena påbörjar en klassresa med sina studier och
Lila skaffar sig inflytande på annat sätt.
3. Gredelins längtan av
Kaj Attorps.
Under en utflykt från Lillköping till Storköping förför
farbror Blå tant Gredelin. De måste sedan hålla sin relation väldigt
hemlig för i Lillköping skvallras det mycket. Kaj Attorps ställer över
huvud taget till en väldig oreda i Beskows småborgerliga välordnade
värld.
Efter att under sommaren ha besökt den fina utställningen Bloomsbury Spirit på Artipelag passade det bra att se filmen Carrington idag eftersom det nu regnar ihållande och är ganska kallt. Direkt från 30 + graders värme till brasa. Grundaren till konsthallen Artipelag debuterade förresten som Sommar - värd i år. Björn Jakobson, 84, grundaren till Babybjörn, hade sitt Sommar måndagen den 6 augusti.Lytton Strachey, homosexuell historiker och essäist, och konstnären Dora Carrington tillhörde Bloomsburygruppen och filmen Carrington baseras på Michael Holroyds biografi Lytton Strachey. Dora Carrington spelas av Emma Thompson och Lytton Strachey av Jonathan Pryce. Dora Carrington var hela sitt liv djupt och hopplöst förälskad i Lytton Strachey som vämjdes vid kvinnokroppen. Men han var mycket fäst vid henne och de bodde tillsammans på landet. De var verkligen tvillingsjälar. Hon gifte sig och hade älskare; han hade sina förbindelser men de fanns alltid där för varandra. Det är en rörande historia och jag tror att filmen följer Carringtons verkliga liv tätt i spåren. Allt som allt en intressant och engagerande regnvädersfilm.
Astrid Terese på den norska bokbloggen. Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakbitar utav det vi just läser. Utan att avslöja något, förstås.
"Inget av Isak finns kvar i kroppen. Nu när hjärtat har slagit slut på liv, nu efter att blodet har tagit en sista genväg i hans armar och ben, nu är bara kroppen där.
I det tunna återskenet från den enda fungerande billyktan ser jag hans armar korsade över instrumentbrädan och den runda axeln och sidan av halsen. Kroppen som jag känner utan och innan, varje rynka, smak och rörelse. Hur hans rygg luktar. Jag kan beskriva skiftningarna i ögonens nyanser eller i detalj säga hur nagelbanden rundar sig i de små smilformerna.
Men jag tittar inte närmare. Vågar inte annat än se rakt fram: där är vindrutan, de hundratals sprickorna som strålar ut ifrån hålet, den veckade plåten. Jag tittar ner på mina händer. På de smala fingrarna, på knogarna och benen under huden. Och nedanför, vid mina fötter, mitt i mörkret: små blänk. Mynt på golvet, på sätet. instrumentbrädan och i askfatet. Instuckna under golvmattans hörnflik glimmar det svagt. Jag plockar upp ett och vänder på det. Jag lägger det i handflatan, drar tummen över etsningarna och relieferna, känner på de små bokstäverna och sätter nageln i räfflorna på myntets kant. Jag tittar och tittar. De är riktiga, de finns där. Det hände."
Från sidan 11 i Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström, Månpocket 2018. Fler smakebitar HÄR
Vargnatts bokylla fortsätter sin klassikerutmaning under andra halvåret av 2018 har jag just upptäckt.
Jag hänger så klart på och jag har en plan...
Juli: Anna Karenina av Leo Tolstoy
Augusti: Den gula tapeten av Charlotte Gilman Perkins
September: Gruppen av Mary McCarthy
Oktober: Vårsnö av Yukio Mishima
November: Berättelsen om Genji av Murasaki Shikibu
December: ?
Med reservation för eventuella ändringar.
Monique och Maurice har varit gifta i tjugo år. Lyckligt, tror Monique, och blir helt förkrossad när Maurice berättar att han träffar en annan kvinna, Noëllie, sedan ett år tillbaka. För Monique har Maurice och de två flickorna varit hela livet. Flickorna är vuxna och utflyttade och Monique har friheten att fördriva sina dagar med att träffa väninnor, gå på bio och muséer. Hon behöver inte arbeta och vill inte heller. Väninnorna har det ungefär som hon. I sin nöd rådfrågar hon nu dem alla. Det visar sig att de flesta känt till Maurice älskarinna. Några av dem säger åt Monique att ta det lugnt och vänta ut förhållandet. Men Monique känner på sig att detta inte är något tillfälligt litet vänsterprassel. Maurice och Monique grälar och det sägs saker som sedan är omöjliga att släta över och glömma. Maurice skriker åt henne att han slutat älska henne för länge sedan. Han tar tillbaka, men en tror honom knappt. Monique tappar orienteringen totalt; hon blir oförmögen att tänka på något annat än sin egen olycka och. En kan misstänka att Simone de Beauvoir vet vad hon talar om. En känner Moniques förtvivlan, bitterhet och gränslösa sorg. Nedtrappningen mot ett psykiskt sammanbrott skildras med plågsam psykologisk klarsyn. Romanen är utformad som en dagbok. Monique är öppenhjärtig och skonar på inget sätt sig själv heller. Den brutna kvinnan är en hjärtslitande roman skriven 1967 på ett klart och rent språk. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer; ellerströms förlag 2018.
Inlägg
