Tjärdalsprovet

Nu har jag läst Tjärdalen av Sara Lidman. Mycket tack vare att den kom i ny läcker pocketutgåva i serien Albert Bonniers klassiker med inspirerande förord av landsmannen Stefan Lindberg. Och - inte minst - så ska den diskuteras i läsecirkeln. Det tog inte lång stund förrän jag var fast i Tjärdalen. Det är ett mäktigt ödesdrama som är obundet av tid och rum. Nu råkar det hela tilldra sig i Norrbottens inland i den lilla byn Ecksträsk. Romanen inleds med en charmerande scen där Agda möter morgonen på förstubron i bara linnet. Hon är glad och nöjd när hon går in för att väcka maken n´Nils. Det är en stor dag för dem. Nils ska tända tjärdalen som han arbetat med i ett helt år. Det är Nils som är huvudperson i en del av boken, men plötsligt är rollen övertagen av byns samvete och allt-i-allo, den rättrådige Petrus. Byborna har sina givna roller allesammans. Men det finns ett par stycken som står utanför kollektivet. Den ene är Jonas, Räven, som är allmänt illa omtyckt och osympatisk. Den andra är Vendla som är lätt förståndshandikappad. Jonas begår ett illdåd men faller på eget grepp. Svårt skadad bärs han hem, men sedan är det slut. Ingen ser till att han får hjälp. Vems är då skulden? Hur långt ska man ta vara på sin broder? Den rättrådige Petrus "råkar" göra fel och alla andra ser bort. Sara Lidmans älskade far står modell för Petrus i all sin mänsklighet. Tjärdalen är också tillägnad Andreas.
I Tjärdalen ställs många moraliska och existentiella frågor. Sara Lidmans språk är ömsom vardagligt ömsom högstämt. De dialektala orden är många liksom de bibliska referenserna. Tjärdalen kom ut 1953 och var Sara Lidmans debut. Århundradets debut, enligt Birgitta Holm. Sara Lidmans magnum epos är Jernbaneeposet i sju delar ifrån 1977 - 1999. Birgitta Holm har skrivit en utmärkt biografi Sara Lidman - i liv och text. 1998. Nina Björk skrev en fin artikel om Sara Lidman vid hennes död 2004. Mitt råd: Läs Tjärdalen!

Kaosutmaning 2016

Bokbloggsjerka 15 - 18 april

I Annikas
BOKBLOGGSJERKA 15 - 18 april ställs frågan:
"Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?"
Mitt enkla svar är att jag gärna läser biografier och memoarer av alla slag och allra helst om de på något sätt berör litteratur. Jag läser gärna memoarer i skönlitterär form. Men - i likhet med många av författarna - är jag lite skeptisk till hur minnet fungerar. Någon har sagt att en har de minnen en behöver och

att minnena förändras över tid. Alla som har syskon vet hur det fungerar med barndomsminnen. Ibland undrar en om en har vuxit upp i samma familj över huvud taget. Vem har då tolkningsföreträde? (Om någon tror att det är äldsta barnet så kan jag av erfarenhet upplysa om att det är fel. Likaväl som att de yngre syskonen tagit av en skridskor, skidor och böcker så lägger de också beslag på ens minnen genom att helt enkelt dissa dem. Totalt!) Dagböcker och brev är ju också en form av memoarer och där har jag en favorit i den ungerske författaren Sándor Márais, Dagbok 1984-1989, som är något av det vackraste jag läst. Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg är också en väldigt vacker roman på självbiografisk grund. Så finns det ju massor av utmärkta biografier över författare; Fredrika Bremer av Carina Burman; Sanningens vägar; Monica Lauritzens biografi om Anne - Charlotte Leffler, Ulla Isakssons och Erik - Hjalmar Linders stora Elin Wägner - biografi; Olof Lagercrantz Strindbergs - biografi, och så vidare. Ett inlägg om AUTOFIKTION.

Kvinnoalfabetet bokstaven Ö

enligt O:
"Det närmar sig slutet och nästa vecka hoppas jag att en ny veckoutmaning ska vara färdig att inleda. Idag är det bokstaven Ö som står i centrum och frågorna är följande":
Vem är din favoritförfattare med för- eller efternamn som börjar på Ö?
Hanne Ørstavik, norsk författare, född 1964. Hon är egentligen psykolog och det är något som märks i hennes romaner som är tolv stycken till antalet. Sju av dem är översatta till svenska. Det som händer i Ørstaviks romaner händer på det inre planet och i vardagsmiljöer. 
Finns det någon annan kulturpersonlighet på Ö som du gillar?

ALMA ÖHRSTRÖM föddes i skånska Räng och började måla sent i livet efter det att hennes man dött. Hennes naivistiska konst kännetecknas av färg och berättarglädje. Hon har kallats hjärtats målare. 
Vilket kulturellt verk av och/eller om en kvinna, med Ö i titeln vill du lyfta fram?
Öfver en hyacinth av Hedvig Charlotta Nordenflycht. Om författtarens olyckliga kärlek till Johan Fischerström

Du rara ört, som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt, i Floras rike,
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig;
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig...

Finns det någon författare eller någon annan kulturpersonlighet på Ö som du ännu inte upptäckt, men är nyfiken på?
PETRA ÖSTERGREN har skrivit fackböckerna Slå tillbaka - om kvinnligt självförsvar; Porr, horor och feminister, Att komma till ro med det allra värsta - om mordet på modern; F - ordet: mot en ny feminism, samt romanen Berättelsen om Esmara. Dessutom arbetar hon på sin doktorsavhandling som handlar om  den svenska sexköpslagens meningar och funktioner. 

Den lyckliga tiden

Den danske författaren och bildkonstnären Hans Scherfig (1905 - 1979) skrev romanen Det forsømte forår 1940; på svenska Den lyckliga tiden. Vår danska läsecirkel har (hög)läst den och även sett filmatiseringen från 1992. Vi var väldigt förtjusta i både bok och film. Som vanligt faller ju en del detaljer bort i filmversionen, men persongalleriet var väl besatt; skolmiljön väl skildrad och blandningen av pojkarnas upproriska påhitt och lärarnas godtyckliga maktutövning gör att en ovillkorligen hamnar i elevernas läger. Lärarna delar ut örfilar, förolämpar, förnedrar och delar ut dåliga betyg helt utan spärrar. De framställs som en hop kufar som stelnat i sina former och som det är svårt att sympatisera med. De är exponenter för ett förtryckande samhälle där individen ska stöpas i en viss form. Bokens persongalleri är mera omsorgsfullt utmejslat och vi uppskattade mycket de träffsäkra beskrivningarna av karaktärerna. Filmpersonerna känns brutalare på något sätt. Komiken är också direktare i filmen liksom de sadistiska dragen hos lärarna. Inte så att eleverna inte kunde vara elaka både mot varandra och framför allt lärarna. Men - de var ju helt maktlösa. Inte desto mindre inträffar ett dödsfall, som inte alls var så enkelt som det kunde se ut. Hela historien inramas av ett skoljubileum vilket gör att en också får veta vad det har blivit av klassen. 176 sidor liten bok som innehåller en värld! På lättläst danska. Och 90 minuter film som fångar från första stund till sista minuten. 

Det andra Heimat

Heimat. Eine deutsche Chronik handlar om den lilla fiktiva byn Schabbach  under hela 1900 - talet, berättad genom lika människors levnadsöden. Den visades i svensk television 2005.  Nu hittade jag Die andere Heimat. Chronik einer Sehnsucht; gjord 2013 av samme Edgar Reitz som gjorde Heimat. Den är ingen direkt fortsättning på Heimat, men en känner igen ett och annat till exempel Schabach. Tidsmässigt tilldrar den sig tidigare än Heimat. Den tar avstamp 1842. Huvudperson är den unge Jakob, son till en smed, som har föga förståelse för sonens läslust. Långsamt, svartvitt, underbart.

Vofför blev det på detta viset?

Lyrans TEMATRIO:
Berätta om tre böcker som ni inte läste klart, vad fick er att besluta att avsluta?

1. Mästaren och Margarita Michail Bulgakovs klassiker som ständigt kommer i nya utgåvor. Hur många gånger har jag inte försökt läsa, lyssna och se? Jag tror att det är något med själva inledningen som inte fångar mig. En kan bara hoppas att den kommer i pocket för då kan vi välja att läsa den i läsecirkeln.
2. Så blir det nu med Väggen av Marlene Haushofer som jag också försökt läsa många gånger men alltid otåligt lagt ifrån mig. Ännu en klassiker som inte förmådde fånga. Det är något med tonen, stämningen, eller jag vet inte vad. Det kan ju inte vara fel tillfälle varenda gång. Nu ska den i alla fall läsas i läsecirkeln så nu blir det gjort. Med kniven på strupen.
3. Don Quijote de la Mancha av Miguel de Cervantes Saavedra; en tredje oläst klassiker. I sin helhet i alla fall. Någon gång under litteraturstudierna läste vi någon del, men det var ganska tråkigt, och det bidrar väl till att jag aldrig lyckats läsa Don Quijote i sin helhet. Det kändes som om den inte angick mig.

En smakebit på søndag

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakbitar av det vi just läser. En enda regel finns: No spoilers!

"Agda vaknade först och gick ut på bron i bara linnet, det var så tidigt att ingen var i farten och kunde se henne. Hon var frestad sätta sig på trappan och kamma ut flätan i det mjuka solljuset. Men Nils måste väckas. Hon slickade på pekfingret och sträckte upp det i luften. Den tycktes stå precis stilla, men om ett litet tag kände hon ändå en aldrig så liten svalka på södersidan. Hon for in och tog tag i mannen. - "Vaken Nisj! Det är det grannaste väder du kan tänk dej! Klocka jer fem. Häv dej opp nu! He jer lugnt som i grava." - "Jag är så trött. Låt mej vara." - "Hör du inte va ja säj," gick hon an. "Det blåser int så pass att ett grässtrå röres." Hon lämnade honom och gick till spisen för att tända. När man har en omtänksam karl som snickar kanor om kvällen och sätter dem oppi vrån att torka å bli fina över natten är det ingen konst att vara hustru om morron och få fräs på spisen och pannan." 
sid. 15 i Tjärdalen av Sara Lidman. Fler smakebitar HÄR