Avlyssnat

DAVID PEACE [f. 1967] växte upp i Yorkshire på sjuttiotalet. 1977 är den andra boken i den kvartett kriminalromaner som fått det samlande namnet Yorkshire-kvartetten (Red Riding Quartet). Översättare: Rebecca Alsberg. Harald Leander läser. I första delen, 1974, följer en krimimalreportern på Yorkshire Post, Eddie Dunford, i hans jakt på korrupta poliser och kriminella höjdare i samhället. Han var en ropande röst i öknen och ingen lyssnade. I 1977 berättar kriminalreportern Jack Whitehead och kriminalpolisen Bob Fraser omväxlande, båda i jag - form. De jagar en seriemördare som dödar prostituerade, the Yorkshire Ripper. Historien kompliceras genom att båda två har egna förbindelser med prostituerade flickor. Den som tänker sig en mysdeckare ska definitivt hoppa över 1977. Den är blodig och grym; genomsyrad av kvinnoförakt, grovt språk och svordomar. Det är svartare än noir. Och mycket macho. David Peace är en skicklig berättare; en skapsynt iakttagare med sinne för detaljer. Dialogen fungerar utmärkt. David Peace berättar intensivt, nästan besatt,  i korta meningar. 1977 är apokalyptisk och desillusionerad. Var finns människor som är hederliga och mänskliga? Inte i Leeds och Wakefield i varje fall. 1977 är mycket välskriven. David Peace har ett socialt engagemang och rör sig bland de fattiga, kriminella och prostituerade. 1977 är året för silverjubileet; firandet av drottning Elizabeths 25 år på tronen, men det är inget som människorna i 1977 känner sig berörda av.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte skrevs 1985. Sedan fick nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj åtskilligt besvär med censuren för att få boken utgiven. Hon strök själv också. Tack vare att hon fick vara fristadsförfattare i flera städer, bland annat Göteborg, fick hon boken skriven. I sitt eget Belarus (Vitryssland) var hon inte välsedd. Kriget har inget kvinnligt ansikte är första delen av Utopins röster. De övriga delarna i serien är  De sista vittnena (OBS! radioföljetong från och med onsdag 9/12 kl 11.35 i P1), Zinkpojkarna, Bön för Tjernobyl och Tiden second hand. Hennes metod är att intervjua 800 - 1000 personer i personliga möten och att sedan sammanställa en kör av röster. Själv håller hon sig i bakgrunden. En möter mängder av mycket unga flickor som drivs av fosterlandskärlek ut i ett krig som de absolut inte förstår något av. Föräldrars och andras protester hjälper inte. De är så naiva och uppfyllda av det de tror är deras uppgift att de inte låter sig hindras. Och tappra är de. De arbetar som sjukvårdare, läkare, infanterister, tvätterskor, signalister, stridspiloter, i ridande kosackenheter där de lär sig älska sina hästar, de fryser, de svälter, de får sina långa flätor klippta, och sina högklackade skor hemskickade. Det är läsning som berör starkt, men en sträckläser. Detta är inte en krigsskildring som är männens och de segrande hjältarnas. Detta handlar om själva kriget på gräsrotsnivå och krigets vardag. Svetlana Aleksijevitj skildrar smutsen, vätan, blodet, skriken, grymheten, omänskligheten och dödandet och hon kritiseras bl. a. för att vara alltför naturalistisk. Efter krigets slut kom kvinnorna hem till en verklighet där ingen tackade dem för deras insatser. Man utgick ifrån att de tjänstgjort i soldatbordeller.  Det man ville höra talas om var segern och hjältarna. Men dessa kvinnor förtjänar att bli framlyfta och lyssnade på. Många tackar också för att någon vill lyssna på dem. Författaren imponeras av deras uppriktighet. De berättar om allt. Men - på en enda punkt är de återhållsamma. Och det är när det gäller kärleken. Den vill de till stora delar behålla för sig själva. Kriget har inget kvinnligt ansikte är överväldigande läsning. Allt detta lidande, all denna tapperhet, all brutalitet och omänsklighet. Och ändå glimtar det till av kärlek och djup mänsklighet i de mest oväntade situationer. LÄS!

"För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.xz09ptwh.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf

Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf

Ny radioföljetong tisdag 9 december

Nästa radioföljetong: De sista vittnena: solo för barnröst av årets Nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj.
Uppläsare: Evabritt Strandberg
Börjar tisdagen den 9 december
De sista vittnena ingår i serien Utopins röster

Övriga titlar i serien:
Bön för Tjernobyl: en framtidskrönika. Översättning: Hans Björkegren. Ordfront 1997
Kriget har inget kvinnligt ansikte: en utopis röster i översättning av Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz 2012
Tiden second hand: slutet för den röda människan. Översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz 2013
Zinkpojkar. Översättning: Hans Björkegren. Ersatz 2014.

Årets vintervärdar 2015/16

Bilden lånad från P1:s hemsida

Sveriges radios åtta vintervärdar 2015/16 har just presenterats i Sveriges radio P1. Ett bra urval tycker jag. Ska bli intressant.

25 december  inleder konstnären Lars Lerin
26 december  Therese Cristiansson, SR:s utrikeskorrespondent i Turkiet
27 december  Kjell Enhager, sysslar med motivation och mental träning
28 december  professorn i mijövetenskap Johan Rockström
29 december  Hans Rosling, populär professor i internationell hälsa
30 december  Alice Teodorescu, politisk redaktör
31 december  Olof Wretling, skådespelare
  1 januari      avslutar Sanna Lundell

Bok och film

Den danske författaren Jörgen- Frantz Jacobsen föddes 1900 som son till en köpman på Färöarna. Han dog i tuberkulos endast 37 år gammal. Vid hans död fanns manuskriptet till romanen Barbara i hans kvarlåtenskap. Den tilldrar sig på Färöarna och har sin grund i en färöisk sägen som bygger på verkliga händelser. Jacobsen använder också sina egna upplevelser i berättelsen, som tilldrar sig när kung Fredrik var kung över Danmark och Norge. Den vackra unga Barbara är en riktig manslukerska. Hon har varit gift med två präster och förlovad med en tredje. Alla män blir som förhäxade av henne. Hon är levnadsglad och mycket flyktig till sitt väsen. Till Vaagø kommer nu den unge prästen herr Poul Aggersøe. Han förstår inte språket riktigt eller de färöiska sederna och är ganska förvirrad. När han träffar Barbara reagerar han precis som alla andra män. Och Barbara ser i honom en ny erövring. Herr Pouls kärlek djupnar, vilket är mera än man kan säga om
Barbaras. Det kommer snart en allvarlig rival till herr Poul, som vid det laget hunnit gifta sig med Barbara, trots alla varningar. Andreas Heyde är en riktig lätting som levt livets glada dagar i Köpenhamn och i Barbaras ögon ter han sig mycket lockande. Nu bär det sig inte bättre än att det denna gången är Barbara som blir sviken. Jacobsen berättar livfullt och bildrikt och med en myckenhet humor. Färöiskt liv, den speciella naturen och det mäktiga havet är viktiga teman i romanen. Barbara filmatiserades 1997 av Nils Malmros. Filmen följer boken väldigt väl även om respektive slut skiljer sig. Barbara är mycket vackert filmad; karaktärerna är kongenialt rollbesatta; färgskalan är oerhört vacker. Trä, sten, gräs, vatten och dimma kännetecknar bilden av Färöarna. Vätan är genomgående och månen syns mera än solen. Havet bestämmer människors göranden och låtanden. Filmen är nära nog två och en halv timmar lång, men den tiden går alltför fort. En bär med sig de vackra landskapsbilderna på näthinnan och den fina musiken ringer i öronen. Den danska läsecirkeln i Föreningen Nordens regi har högläst delar av boken och fyllt ut med hemläxor. Vi har diskuterat och jämfört ord vilket är något som roar alla 17 deltagarna.

Marcelle

Det talas mycket om böcker och författare i Simone de Beauvoirs utmärkta Novellix - novell Marcelle. Den ingår i novellsamlingen Quand Prime le Spirituel som skrevs 1937 men inte kom ut förrän 1979. Och nu föreligger novellen Marcelle för första gången på svenska i översättning av Magdalena Sørensen. Marcelle är ett känsligt barn. Hon läser mycket och är övertygad om att hon en dag ska stå vid sidan och ge kraft åt ett litterärt geni, företrädesvis en poet. Medan hon väntar ägnar hon sig åt att sprida kultur åt arbetarbarn tillsammans med två unga män. Det blir så att hon ägnar sig åt det praktiska medan de två männen sysslar med de storslagna teorierna. Marcelle väntar på den stora kärleken och klagar för en väninna att hon hon skulle vilja ha jättar men det finns bara män. En av dessa män, Desroches, förlovar hon sig med. Han är ordentlig och trevlig på alla sätt, men han saknar passion, vilket däremot den unge vackre poeten Denis Charval har. Marcelle bestämmer sig snabbt. Hon avvecklar Desroches och gifter sig med Charval. Hon har funnit sin uppgift och nu börjar hennes offergärning på allvar. Hon ska bli Charvals musa och stå vid hans sida när ingen annan gör det. Naturligtvis tänker hon också dela hans framgångar. Hon tror blint på honom. Nu är Marcelle verkligen på det sluttande planet. de Beauvoir skildrar skickligt och milt ironiskt Marcelles utveckling och smärtsamma uppvaknande. Mer än en gång tänker jag på Sartre. Efter att ha läst Marcelle får jag lust att läsa något mer skönlitterärt av de Beauvoir. 
Därmed prickar jag av nr 27. Läs en novell där böcker spelar en stor roll i Ugglan & Bokens utmaning Läs en novell

Tematrio - Kanada

 LYRANS TEMATRIO: "Google Doodlen av Anne på Grönkulla för att fira författaren Lucy Maud Montgomerys 141 födelsedag får inspirera till dagens tema som därmed blir Kanada! Det är ett ganska svårt tema så därför begränsar jag er inte mer. Berätta om tre saker från Kanda som du tycker om!"

1. Margaret Laurence, kanadensisk författare, som är mest känd för  Marmorängeln, en fantastisk roman om Hagar Currie Shipley, en kvinna i 90 - årsåldern som protesterar vilt emot att bli placerad på hemmet. Hon ser tillbaka på sitt liv. Det har inte varit lätt, vilket ofta beror helt och hållet på henne själv. Det där med relationer var inte hennes starka sida. Jag tyckte mycket om romanen och även om filmen med Ellen Burstyn i huvudrollen. Atwood och Munro har säkert inget emot att släppa fram en utmärkt men mindre känd författare.
2. Elinor Glyn växte upp i Ontario, Kanada, där hennes mormor lärde henne hur man för sig i societeten. Hon blev sedan författare som skrev vågade romaner som blev bestsellers. Elinor Glyn var väldigt vacker och känd för sin fina klädsmak. Hennes syster ägde modehuset Lucile i London. På loppis hittade jag En världsdam, som handlar om ett konvenansäktenskap.
 3. Här tänkte jag att det kunde vara på sin plats att fuska lite och få med två kanadensiska män, som båda är stora favoriter. Giles Blunt, född och uppvuxen i Ontario, Kanada, författare som skrivit sex spänningsromaner med

Lånad bild

den sympatiske kriminalpolisen John Cardinal som protagonist. Det är mycket kyla och vildmark i Blunts romaner. En annan kanadensisk man som jag aldrig tröttnar på är sångaren, låtskrivaren, poeten och författaren Leonard Cohen. För några år sedan hade jag det stora nöjet att lyssna på honom i en magisk live - konsert. Det blev ett minne för livet. Förlåt, Jack London att du inte fick vara med.