Sensoji - templet i månsken

En dag på darrande ben efter den långa flygturen till Narita utanför Tokyo. Vi landade klockan två på natten svensk tid. Klockan var då här 10. Tåg, tunnelbana, kartläsning och promenad och så var vi framme vid vårt enkla och iskalla boende. Solen skiner och det är svinkallt. Men det är bara att packa på sig allt man har med sig och bita ihop. Vi har gått omkring några timmar och bekantat oss med den närmaste omgivningen som är området Asakusa där till exempel Japans äldsta tempel, Sensoji, ligger. Det är buddhistiskt tempel tillägnat Kannon, barmhärtighetens gudinna. Alldeles intill ligger en pagod och ett shintoistiskt tempel. När vi kom dit var det alldeles mörkt och månsken. Templet utgjorde en pampig syn med allt sitt lackröda, guldgula och svarta. Många människor rörde sig på platsen framför templet inte minst grupper av skolbarn i tunna skoluniformer, knästrumpor och skolväskor. Temperaturen är 
+ 10 grader på dagen men så snart mörkret faller blir det riktigt kallt.
I väntan på att jag ska få ordning på mina egna bilder jag jag lånat bild av Japanspecialisten.

Sayonara!

Imorgon åker denna blogg till Japan på ett par veckor. Det kan bli lite tunt med inläggen, men ett eller annat kanske det kan bli tid med.
Reslektyr: A Tale for the Time being. Av Ruth Ozeki som var nominerad för Bookerpriset. En sextonårig flicka i Tokyo försöker hitta sin plats och sin röst i världen. Hon skriver dagbok och hoppas att någon någonstans ska förstå henne. Romanen handlar också om förhållandet mellan läsare och författare; mellan fakta och fiktion
Ruth Ozeki har en amerikansk far och en japansk mor. Hon har rest mycket i Asien och har studerat klassisk japansk litteratur vid universitetet i Nara. Medan hon bodde i Japan arbetade hon i Kyotos nöjeskvarter som barvärdinna, studerade blomsterbindning, No - drama och tillverkning av masker.
Ruth Ozeki föreläser vid colleges och universitet; hon bor i Brooklyn och British Columbia; hon skriver; hon stickar strumpor och föder upp ankor. Ruth Ozeki  utövar Zenbuddhism och utnämndes till zenbuddhistisk präst 2010. 
Officiell Website

Ru

Charmerande Kim Thúy föddes i Sydvietnam i en välbärgad familj. 1978 när Kim Thúy var tio år måste familjen lämna hemmet och fly över havet till en flyktingförläggning i Malaysia. Förhållandena var omänskliga. Men flykten fortsatte till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer. Föräldrarna hade förmågan att framhålla livets verkliga värden för barnen och modern upphör aldrig att planera stort för barnens framtid. Hoppet övergav dem aldrig. Detta beskriver Kim Thúy i den självbiografiska romanen Ru. Hon låter minnen komma och gå i korta stycken; det ena hakar fast i det andra. Kim Thúy skildrar allt poetiskt, avskalat och enkelt och med värme och ömhet. Ru betyder bäck eller ström på franska; att vagga eller vaggsång på vietnamesiska.
Årets roman Mãn är en uppföljare till Ru.
Kim Thúy bor nu i Montreal i Canada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats. [sekwa]förlag
Översättning från franskan av Marianne Tufvesson

Arena för ny litteratur

"Svenska Granta är en del av ett brett internationellt nätverk med engelskspråkiga Granta som nav. Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800 - talet. 1979 fick den sin nuvarande form som arena för nyskriven skönlitteratur och litterära reportage. Idag finns Grantaredaktioner  i ett tiotal länder världen över , från Kina till Brasilien". Så står det på fliken till omslaget på Granta #2 som handlar om arv.
"Arv handlar om det vi kommer ifrån och vad vi lämnar efter oss." 
Granta #2 innehåller 224 sidor noveller och essäer av författare som svenska Majgull Axelsson, Martin Gelin, Annika Norlin och Ester Roxberg som skriver om hur hennes pappa Åke blir Ann - Christine. Taiye Selasien berättar en livfull historia om en ung, utbildad man från Ghana som tjänstgör som chaufför åt en rik man och som ser, hör, registrerar och reflekterar över klasskillnader och missförhållanden i Ghana.
Det ger mersmak. Jag får lust att läsa hennes nyutkomna bok Komma och gå.
Journalisten Negar Josephi vars namn ofta hörs i radio pendlar mellan Stockholm och Tel Aviv. Hennes inslag är ett reportage från. Israel. Nicole Krauss skriver om Stenar och jordärtsskockor och Sofi Oksanens inslag heter Litteraturens kraft. Alla medverkande får en kort presentation.
Jag gillar verkligen det här konceptet. Perfekt på resan, till exempel. Möjligen skulle man kunna diskutera undertiteln Arena för ny litteratur.
Ny litteratur = nyskriven litteratur? Inte litteratur av nya författare? 
Alldeles klart är det inte.

I en ordklass för sig

Tänk att det finns så mycket jag inte visste att jag ville veta!
I  tidskriften Språktidningen 2013:7 läser jag om enklitiska pronomen ( typ gör´t; gillar´t: d.v.s. pronomen som hängs direkt på verbet) som fått en renässans. Tidigare fanns det på Gustav Vasas dagar. Gustav Vasas Bibel från 1541 var standard för det svenska skriftspråket. Intressant! Visste jag inte.
För 100 år sedan var manchu hovspråket i världens största rike. Nu talas det av färre än hundra personer och de är över 70 år.. Men det finns många manchuer i Peking som börjat släktforska och tagit tillbaka sina gamla släktnamn och vissa yngre försöker lära sig manchu vilket är mycket svårt eftersom det inte finns några tryckta läromedel. Inte heller liknar det kinesiskan på något sätt. Intressant Visste jag inte.
Översättaren Kerstin Gustafsson talar om den mångtydiga engelska ing - formen som kan vara verb, substantiv eller adjektiv fastän det egentligen är ett presens particip. Det kan vara fruktbart att se hur engelska översättare översätter svenska författare påpekar Kerstin Gustafsson. Intressant! Tänkte inte på det.
Kommatecknet gjorde sitt intåg med boktryckarkonsten. Men nu dör det i tvinsot medan semikolonet är Språktidningsläsarnas käraste skiljetecken. Själv gillar jag båda sorterna.
Språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver om hur gamla tortyrmetoder när de dränerats på sin ursprungliga betydelse blir till nutida metaforer. Vi använder uttryck som rådbråka, löpa gatlopp, hudflänga, brännmärka, schavottera, stigmatisera och grilla utan att tänka närmare på vad orden egentligen står för. Fast det vet vi ju.
I kapitlet med rubriken Därför snobblar vi på urden får vi veta något om hjärnprocesserna bakom spoonerismer ( nu är råttet mågat) och metateser (sprittsmidning) och att dessa felsägningar följer vissa mönster. Felsägningar känner jag mycket väl till, men att de kan kartläggas visste jag inte.
I Australien har man fått en språkbaby. I den lilla byn Lajamanu i Northern Territory i Australien talar människor under 35 ett språk som kallas light warlpiri. Ca 2 500 personer talar det ursprungliga språket warlpiri. Light warlpiri är en blandning av warlpiri och andra språk som till exempel engelska. Jag associerar till Amitav Gosh, Funquitown och blandspråket lascari.
Detta är endast en del av allt som finns att läsa i Språktidningen 2013: 7.

Albert Camus 100 år idag.

Albert Camus, fransk filosof och författare, skulle ha fyllt 100 år idag. Han föddes i Algeriet under fattiga förhållanden. Han växte upp med sin döva och illitterata mor som han älskade över allt annat. Fadern dog i slaget vid Marne när AC var knappa året. I den autofiktiva romanen skildras hans mor och uppväxten. Camus utvecklade en filosofi som gick ut på att människan lever under absurda förhållanden utan mening. Människans villkor är orättfärdiga. Men man måste se livet som det är och likt Sisyfos rulla sin sten hela livet. Det är vår sten och vårt liv. Han gestaltar denna filosofi i skönlitterär form i Främlingen. SÅ HÄR skrev jag om den 2010 och SÅ HÄR  när vi läst den i läsecirkeln 2011

I Myten om Sisyfos förklarar Camus att man måste stå ut; att man inte får döda sig själv. I Människans revolt involverar han de andra. Jag + revolt = vi. Rebellen handlar egoistiskt medan den som revolterar omfattar även andra.
Jag revolterar, alltså finns vi till. Camus föraktar politik. Han var en kort tid medlem i kommunistiska partiet, men han lämnade det 1937. Han blev också osams med Sartre som inte låtsades om de brott som begåtts av kommunister.
Camus var starkt emot våldsmetoder och verkade för demokrati och samförstånd. Naturligtvis var han djupt engagerad i den algeriska frågan
1957 fick Albert Camus Nobelpriset i litteratur som den yngste någonsin näst Rudyard Kipling som var ett år yngre; det vill säga endast 43.
Claude Simon, som föddes samma år som Albert Camus och som också hade en far som dödades i första världskriget, fick Nobelpriset 1985.
Han kallade Camus en filosof för gymnasister. Men det är Albert Camus som fortfarande läses - inte minst av ungdomar. Och det kommer fortfarande ut litteratur om främlingen från Algeriet.

Ett duralexglas emot stengolvet

Det där med relationer är inte lätt. Kärnfamiljen är inget undantag. Tvärtom. En kärnfamilj är en ganska ensam, stängd värld. Egentligen hade det kanske inte behövt vara så. Marie är huvudperson i i en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén, Ordfront förlag 2010. Hon håller på att gå i bitar. Hennes familj består av mannen Johan samt två barn, Alma som är fyra år och Leo som är två, kanske. Marie har sömnproblem och har svårigheter att hantera Almas aggressivitet. BUP har tröttnat: Marie har tröttnat på deras omänskliga professionalism. Johan är bra med barnen som det heter. Åtminstone när han inte åkt på affärsresor. Innan Alma föddes var de överens om att det skulle vara slut med resandet, men det glömdes bort någonstans på vägen. Och nu har Marie egentligen passerat bristningsgränsen. Hon har fått medicin och ordinerats avkoppling. Hon åker till den gård hon ärvt av sin mormor. Under tiden hon tillbringar där funderar hon över sin mormors liv och det egna nära förhållandet till mormor. Med modern har Marie däremot en ganska komplicerad relation. Modern är enligt Maries bror Jens känslomässigt dysfunktionell. Under en uppgörelse på gården skriker modern åt Marie att hon egentligen aldrig velat ha barn. Marie själv tänker på sin egen lilla dotter som så tydligt tyr sig till sin far. Precis som Marie själv gjorde för övrigt. En stor del av i en familj finns inga fiender handlar om mor- dotter - förhållanden. Marie känner sig inte vuxen sin föräldrauppgift. Det är Alma som har makten i deras förhållande. Lillebror är mycket lättare. Maries mamma hymlar inte med att hon alltid tyckt att dottern är obegriplig. Till gården kommer också en lättsinnig amerikanska, Jennie,  som är Maries motsats; fri, obunden och utan ansvar. Hon charmar omgivningen; stjäl smycken och beter sig som en tonåring.
Viktoria Myrén vrider och vänder på sina karaktärer. Hon formulerar träffsäkert sina psykologiska insikter. Det faller sig naturligt att jämföra med den nyligen utkomna och lästa Bröder & systrar av Maria Sveland. I den jämförelsen är det Sveland som drar det kortaste strået. Viktoria Myrén har förmågan att även se kärnfamiljens möjligheter medan Maria Sveland är helt onyanserad. Moderskapet studeras seriöst av Myrén och något mindre ingående syskonskapet. Sveland fokuserar som titeln antyder mera på förhållandet mellan syskon. Marie får så småningom krafter att fatta ett beslut. Något har vuxit fram i det fördolda under tiden hon konfronterats med sin mor och sin barndom.
Jag gillade verkligen den här boken. Jag uppskattar det ärliga allvaret.