Steg i natten

John Dickson Carr (1906 - 1977), Någon går därute (1930). 
Även utgiven med titeln Steg i natten.
John Dickson Carr var det - låsta- rummet - mysteriets mästare. 
Han var samtida med Agatha Christie och Ellery Queen. Dessa tre var de stora deckarförfattarna under 30- och 40- talen och in på 50 -talet.  
JDC skrev under flera pseudonymer, bl. a. Carter Dickson.
Hans första alster var inspirerade av skräckromanen medan det historiska intresset tog över i de senare. Någon går därute var hans första deckare. Den kom ut 1930 och tilldrar sig i Paris 1927.
Problemlösare är Henri Bencolin; en skarpsinnig, intelligent och belevad man som aldrig höjer rösten. Det behöver han inte. Vid sin sida har han en ung amerikan som hela tiden förblir gåtfullt anonym trots att det är han som är berättaren. En expert på psykiatri och neurologi , dr Grafenstein, blir ett värdefullt bollplank i utredningen av den förbryllande historien om två mord i ett slutet rum. Rika, stiliga, farliga män; bildsköna, lastbara kvinnor; jazz, droger, olagliga spel och narkotikasmuggling är vanskliga ingredienser i den här välskrivna kriminalromanen.
De litterära referenserna är många; Alice i Underlandet spelar en betydande roll. JDC frambesvärjer skickligt obehagliga stämningar, skriver bra dialoger och är omsorgsfull i personbeskrivningarna.
Någon går därute är utmärkt läsning i sommarnatten...

Tematrio - Frankrike

Tematrio - Frankrike
Med anledning av Frankrikes nationaldag den 14 juli  föreslår  LYRAN
att vi berättar om tre titlar med fransk anknytning

Christiane Rochefort, Krigarens vila
Christiane Rochefort har liknats vid Francoise Sagan, men egentligen är de helt väsensskilda. Det som hos Sagan är förströdd lek är hos Rochfort dödligt allvar. Hon skriver om passionen - den ohyggliga förhärjande passionen. Krigarens vila handlar om den unga oerfarna studentskan Geneviève Le Theil som förälskar sig i den levnadströtte alkoholiserade Jean Renaud som är åtskilligt äldre än hon. Deras destruktiva förhållande får naturligtvis katastrofala följder.

Nöelle Châtelet, Den sista lektionen
En gammal  (92)  mor bestämmer sig för att nu räcker det. Hon vill dö med värdigheten i behåll. Och hon vill bestämma själv. "Det blir den 17 oktober",  meddelar hon sina barn. En av hennes döttrar berättar om tiden från beslut till slutgiltig handling. Den sista lektionen väcker många funderingar.

Marguerite Duras, En fördämning mot Stilla Havet 
En läsupplevelse varken mer eller mindre. Marguerites Duras självbiografiska roman skildrar uppväxten  i  Franska Indokina där modern, som är änka,  för en ojämn kamp mot Stilla Havet för sina risodlingar. Hon är ensamförsörjare för de två barnen Suzanne och Joseph.
Så småningom dyker den rike kinesen herr Jo upp. Han förälskar sig i Suzanne och det gör livet lättare för hela familjen. Ett fantastiskt modersporträtt, en passionshistoria och en kolonialhistoria.
(Kärlekshistorien revideras sedan - efter moderns död - i Älskaren)

Djurliv

Med en duns landade en talgoxunge vid mina fötter där jag satt i solstolen och läste. Den såg alldeles omtumlad ut och flygförmågan var det inte mycket bevänt med. Vi såg på varandra en stund; sedan tog den några prövande skutt men flög inte. Vad skulle jag göra?
Lägga tillbaka i boet ovanför trappan till stugan? Mata? Strunta i?
Då hörde jag att det var helt tyst i boet. Alla hade gett sig iväg. Det var helt enkelt dags att stå på egna ben.
Medan jag vimsade omkring och frågade alla vad som borde göras (och skrämde iväg en lysten katt!) fick ungen luft under vingarna och försvann. 
Det var dags.

Tre ekorrar har skuttat omkring oss hela sommaren - den ene oräddare än den andre. De kollar altanen, skäller på katten, krafsar i krukan med den lilla snöflingan i och rasslar upp - och nerför tallstammarna.

Bilden är lånad

Ett par hackspettar har slitit hårt med en glupsk unge. Favorittillhållet har varit en tall alldeles intill altanen.

Fågelbaden  används flitigt som förfriskning omväxlande med bad. När de två ringduvorna som håller till på tomten druckit/badat är det dags att fylla på vatten. De lyckas skvätta ut det mesta. Man kan ju inte säga att de är så graciösa precis.

Faits divers

Näsa för nyheter: essä om James Joyce av Sara Danius & Hanns Zischler recenseras idag i SvD av författaren och litteraturvetaren Fabian Kastner. Det verkar vara en spännande bok som förklarar vad som egentligen hände när den moderna romanen blev modern. Och varför..
1827 säger Goethe så här: "Vad är en berättelse annat än en återgivning av en oerhörd händelse som ägt rum?"
Nittio år senare säger James Joyce: " En författare bör aldrig skriva om det extraordinära. Det är journalistens uppgift."
Vad händer då under dessa nittio år? Jo, bland annat att notisskrivaren för 
Le Matin Felix Fénon (1861 - 1944) blir berömd genom sina eleganta treradingar som i sig rymmer stoff till en hel roman. 
Dessa notiser finns samlade i en bok som på engelska fått den utmärkta titeln 
Novels in three lines.
Notisen som sådan uppkom under 1840 -talet då telegrafen uppfanns och tvingade fram snabba ombrytningar av tidningssidorna. Då uppstod tomma utrymmen som fylldes ut med blandade notiser, faits divers. De blev mycket populära i läsekretsen. Somliga, som till exempel, Joyce, Proust och Gide klippte ut och samlade notiser. Joyce satte in notiser, reklamslogans och dödsannonser från dagstidningar för den 16 juni och använde dem i Ulysses. Han såg som sin uppgift att "transsubstantiera" tidningens dagliga bröd till näring för själen. Han klippte och klistrade.
Dagspressens genombrott tvingade fram en helt annan roman än den som funnits tidigare. Den nya romanen kom att handla om det vardagliga eftersom dagstidningarna stod för nyheterna och det extraordinära. 
Joyce skrev sin Dublin - roman så att Dublin om det blev förstört, skulle kunna byggas upp igen med utgångspunkt från romanen.
Efter Joyce kom Woolf, Faulkner, Djuna Barnes, m. fl.
Läs recensionen HÄR

En helårsträdgårdsbok

Litteraturkritikern och journalisten Marie - Louise Paludan ville egentligen bli botanist. Intresset för växter har hon burit med sig genom livet antingen hon bott i Danmark, Tyskland eller England. På senare år har hon haft sin trädgård i Rungsted mellan Köpenhamn och Helsingör.
Jord under naglarna och frid i själen skrev Marie - Louise Paludan 1995. 
Det är en helårsträdgårdsbok i översättning av trädgårdsskribenten Lotte Möller utgiven på AB förlag. En del artiklar har förekommit i Weekendavisen.
Varje månad får sitt kapitel av personliga betraktelser. Men hon tar inte upp köksträdgården eller krukväxter och det finns inte en bild i boken vilket gör att vissa kunskaper underlättar läsningen.
Själv säger hon att hon skrivit en hybridbok om njutning.
Svenska dagstidningar är jättebra till vintertäckningen. De är tjocka och varma till skillnad från danska tidningar som bara fladdrar omkring.
Efter trädgårdssäsongen bör man ställa till med en ordentlig rengöring av trädgårdsredskapen. Det vet alla, men få gör det.
Lotte Möller tycker att Jord under fingrarna och ro i själen är en lärd, poetisk och lättläst bok och att Marie - Louise kan påminna om de stora engelska trädgårdsförfattarna. Jag kan bara hålla med.
Författare och översättare är överens om att rhododendron måste stavas med rh och inte bara med ett r som många påstår. Namnet betyder dessutom trädet från Rhodos och då är ju saken klar...
Jord under naglarna hittade jag på Antikvariat P S Lindén

Kalla kårar i juli

Hon lyckades redan i första försöket, Alex Marwood, (pseud. för Serena Mackesy,  krönikör i The Independent). Onda flickor är en mycket bra kriminalroman som får det att krypa i hårrötterna mer än en gång
Två 11- åriga flickor möts vid ett enda katastrofalt tillfälle 1986.
Tjugofem år senare korsas deras vägar på nytt. Den ena är städledare för ett arbetslag på nöjesparken Funnyland medan den andra har haft mera tur i livet och blivit en ganska uppburen journalist. Ingen utav dem vill egentligen kännas vid den andra men omständigheterna gör att de tvingas till förnyade möten. Ingen utav dem har någonsin berättat om sitt förflutna - inte ens för respektive äkta man.
Berättelsen är uppdelad i två tidsplan som varvas. Det är först mot slutet av boken som man får full klarighet i det hemska som hände 1986. Och då inställer sig genast frågan: Kan man skuldbelägga och straffa två så unga människor? 
Är inte deras brott snarare ett utslag av tillståndet i samhället?
Nu har det begåtts en rad kvinnomord i den lilla trista kusthålan Whitmouth 
Länge tror man att det är den snokande s. k. råttmannen som är den skyldige. Man rentav önskar att det ska vara det och att han åker fast fortare än kvickt och får sitt mycket stränga straff. Men - tji! vad man bedrar sig..
Ett par gånger tänkte jag att berättelsen var något lite förutsägbar, men slutet är mycket överraskande och en riktig fullträff. 
Alex Marwood beskriver stilsäkert sitt persongalleri, ruffa miljöer, mörka ensliga, ekande återvändsgränder, smygande steg,; klasskillnader, sociala strukturer och obarmhärtiga mediadrev. 
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit fel. Till exempel är det ju bra att använda rätt pronomen. Men det är mera irriterande petitesser.
Jag ser verkligen fram emot nya titlar av Alex Marwood.
Övers.: Carla Wiberg
Modernista förlag

Hjärtats fostran

Hjärtats fostran (L´education sentimentale 1869)  blev Gustav Flauberts sista roman. Här har han helt utvecklat den speciella berättarteknik som var hans egen och som man kunde se redan i Madame Bovary.
Flaubert bryter med romantiken och dess betonande av fantasin.
Han eftersträvade rytmen hos poesin och vetenskapens exakta språk.
Handlingen får stå tillbaka för intrycken; realismens visuella varseblivning.
Proust talar om att det är som att stå på en rullande trottoar och se allt glida förbi. Hjärtats fostran börjar med beskrivningen av en båtresa där stränderna tycks röra på sig och det förefaller som om båten stod stilla.
Tack vare ett arv var Flaubert ekonomiskt oberoende och kunde ägna all sin tid åt skrivande och resor. Dessutom skrev han mängder av brev bl. a. till författarkolleger som George Sand där han diskuterade sina projekt. 
Flauberts arbetsböcker är också givande stoff för forskaren.
Gustav Flaubert uppnådde precis det han önskat med sitt författarskap. Han gjorde skillnad för romankonsten. Synd bara att erkänslan kom så långt efter hans död.
Den upplaga av Hjärtats fostran som jag fjärrlånat kom 1951 i översättning av
Ellen Witting

Bilden är lånad ur boken

och med fina illustrationer av Yngve Svalander.
Hur vore det med en nyöversättning, förresten? Många anser att Hjärtats fostran är Gustav Flauberts bästa roman.