skip to main |
skip to sidebar
ANNIKAS
bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram.
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.
 |
| Bilden är lånad |
På Fullersta Gård utanför Huddingen invigdes idag Karin Boyes rum och den permanenta utställningen Klädd i resdräkt.
De flesta utställda föremålen tillhör Karin Boye - sällskapet. De har flyttats från kommunalhuset i Huddinge till Fullersta Gård och görs därmed tillgängligare för allmänheten.
Här finns bl. a. de berömda pinnstolar
som Karin Boye använde när hon satt och skrev i Villa Björkebo i närheten av Fullersta Gård under åren 1915 till 1927.
Här finns hennes skrivmaskin, resväskorna
och två smäckra ljusstakar med raka smala ljus samt Karin Boyes akvareller.
Jarl Hammarlund sjöng till eget gitarrackompanjemang egna och andras tonsättningar av Karin Boyes dikter, främst ur Härdarna (1927).Därefter blev det diktläsning av
Karin Boyes brorsdotter, Moa Boye.
Fullersta Gård beskrivs som "en mötesplats med konst kultur och kafé".
Och det är väl värt ett besök.
Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga av Sara Danius, litteraturvetare, essäist och kulturskribent i DN. 2013 efterträdde hon Knut Ahnlund på stol nr 7 i Svenska Akademien.
Den blå tvålen har fått sin titel efter en blå tvål i Flauberts novell Ett enkelt hjärta från 1877.
Denna tvål bara finns där. Den nämns en gång och aldrig mer. Men den fyller en funktion när det gäller att åskådliggöra rummet.
En artikel om Flaubert av Italo Calvino ger Sara Danius ytterligare idéer om en sorts synlighetens historia. Inte seendets historia utan det seddas historia. Calvino hyllar Flauberts förmåga att få läsaren att se; att sätta fart på läsarens fantasi. Den som aldrig tidigare läst Flaubert bör börja med Tre berättelser.
Den sammanfattar hela Flauberts författarskap, enligt Calvino
Efter att ha läst Calvinos artikel bestämmer sig Sara Danius för att skriva Den blå tvålen. Den ska handla om Stendhal, Balzac och Flaubert. Vad är det den realistiska romanen åskådliggör och hur går det till?
Den realistiska romanen försynligar och försinnligar världen; den avbildar inte. Den skildrar världen som den är och inte som den borde vara.
Jag har inte kommit mycket längre än till inledningen i Den blå tvålen. Men jag förväntar mig fortsatt spännande läsning.
I tidskriften Skriva 2013: 3 tillfrågas några författare om idéerna som gav upphov till deras respektive romaner. Anna Fredriksson berättade om arbetet med den senaste romanen Lyckostigen (2012).
Hon brukar börjar med något eller några teman som intresserar henne. Därefter väljer hon karaktärer och bygger upp själva historien. Vad det gäller Lyckostigen så ville Anna Fredriksson göra något om styvfamiljer. Vad som händer med människor som vinner stora summor pengar är en annan fråga som intresserar henne. Klassfrågor och mobbning i skolan kommer in i bilden. Och hur mår den som förnekar sin bakgrund och inte bottnar i sig själv? Det vet uppkomlingen Calle (f.d.Kalle) som bor i Vasastaden medan vännerna bor på Östermalm.
Exhustrun Johanna har problem med ekonomin och tonårsdöttrarna.
Calles nya flickvän Fanny har inga problem vare sig med ekonomin eller Calles tonårsdöttrar. Men å andra sidan har hon problem med själva Calle.
Av en händelse hittade jag Lyckostigen i en mig närstående bokhylla. Eftersom jag är lite nyfiken på Anna Fredriksson läste jag den alltså. Det gick snabbt. Den hade ett driv som gjorde att man måste vidare.
Och författarinnan är duktig på tvära kast när man minst anar det.
Men romankaraktärerna är inte speciellt noggrant utmejslade eller psykologiskt trovärdiga. De är helt enkelt redskap och bärare av idéer. Och slutet blev ett stort jaha.
Anna Fredrikssons första bok, Sommarhuset (2011), fick många lovord så för att göra henne rättvisa är det kanske den man borde läsa.
Tidskriften Skriva. Magasinet för den skrivande människan vänder sig huvudsakligen till alla dem som bär på drömmar om att skriva en roman. Men jag tycker att den har mycket att ge också den som framför allt ägnar sig åt att läsa dessa romaner.
Här finns hela författarintervjer (Monika Fagerholm och Kristian Lundberg till exempel), detaljfrågor till författare - hur fick du idén? hur blev idén till bok?.
Varför ägnar sig så många författare åt att skriva och springa? Åtföljt av litterära läsartips.
Några förlag svarar på frågan Hur viktig är en unik bokidé?
De berättar också om vilka trender de tror är på väg ut, t. ex. chic-lit, vampyrböcker och historier ur livet.
Elisabeth Rynell som nyligen kommit ut med essäsamlingen Skrivandets sinne
besvarar frågan om man måste älska sina karaktärer. Den saken har hon fått smäll på fingrarna för av Sara Lidman. Skrivardoktorn besvarar frågor liksom Författarförbundets jurist.
Res bort och skriv i sommar - antingen till spanska solkusten eller till Österlen. Eller välj något av alla de många andra ställena där man som blivnade författare kan få lugn och ro och goda råd på vägen.
Hur hanterar man ett nej från förlagen? Kan man bli för gammal för att debutera? Nej, säger Karin Brunk Holmqvist som inte tror att förlagen skräms av livserfarenhet.Själv var hon 52.
Under rubriken På väg in presenteras månadens debutanter.
Skriva 2013:3 är ett välskrivet, ambitiöst och intressant tidskriftnummer.
Gediget arbete, helt enkelt.
Takashi Matsouka
Sparvmolnet
Översättning: Kjell Waltman
Richters förlag 2003
Året är 1861. Japan skakas av inbördes stridigheter och oro. Samtidigt hotar främmande makter utifrån.
Samurajväsendet är på väg mot sitt slut och kristendomen vinner insteg.
Den unge samurajen Genji kan förefalla lättsinnig och oerfaren men besitter ett lugn och en klokhet som visar sig i trängda lägen. Han älskar den undersköna geishan Heiko som har farliga förbindelser i motståndarlägret.
Tre kristna missionärer, Emelie, Matthew och Zephania, kommer till Edo och tas hövligt emot av Genji, något han blir mycket kritiserad för. Främlingar ses fortfarande med oblida ögon trots att den amerikanske sjöofficeren Matthew Perry många år tidigare gjort flera expeditioner till Japan och bidragit till att öppna det stängda landet som är traditionsbundet och konservativt.
Genjis och Heikos öden flätas samman med två av missionärernas. Kulturkrockarna är intressanta liksom de språkliga svårigheterna. Striderna är många och fruktansvärt blodiga. Grymheten hänger samman med uppfattningen att döden inte är något att frukta. Vanäran är det värsta.
Tidsplanen skiftar; de olika släkterna och klanerna och deras relationer sedan århundraden tillbaka kan ibland te sig något förvirrande. Kärlekshistorierna skildras mera förstrött och utan större omsorg.
Det finns en förteckning över de viktigaste personerna i handlingen. Och det är bra. Ännu bättre hade det varit med en ordlista med förklaringar över japanska uttryck
Sparvmolnet (namnet på Okumichiklanens borg) är en grym och mycket
spännande roman om en mörk och blodig tid i Japans historia.
Hon levde i Japan under Heian - perioden på 1000 - talet, överklassflickan Takasues dotter. Hon hade alltså inte ens ett eget namn. (Det var hon förvisso inte ensam om.) Hon föddes 1008 och sedan vet man att hon levde till 1059. Minst.
Takasues dotter levde i sin egen drömvärld. Hon älskade berättelser och hade helst velat leva i Berättelsen av Gen ji. Hon skrev en självbiografisk dagbok och en resedagbok. Hon läste vad andra skrivit och att citera och referera till andra författare hörde till.
Dagboken var en omtyckt genre i Japan vid den här tiden. Men det var inte regelrätta dagböcker utan mera självbiografiska tankeböcker med inlagda korta dikter, s. k. waka, ofta med ett budskap. Man reflekterade över livet och alltings förgänglighet. Och det var kvinnor som skrev!
Takasues dotter sitter gärna i trädgården och iakttar månen och träden.
Men eftersom hon är dotter till en storman blir hon hovdam, men håller sig mera i bakgrunden. Hon gifter sig så småningom och får barn.
Takasues dotter känns mycket närmare i tid. Hon är känslig, spontan och helt förtjusande.
Vibeke Emond har översatt Om mitt liv, skrivit förord och omsorgsfulla noter.
Ett par waka - exempel:
Som fallande snö
vid en ovanlig årstid
skulle jag ha sett
mandarinträdets blomblad,
vore det ej för doften.
Gråbon växer vilt
i min ensliga trädgård
dit ingen kommer,
daggdropparna väter dess blad
och mina ögon tåras
Natten blir morgon,
året lider mot sitt slut,
gryningsmånens sken
speglas i mina ärmar,
ack, så snart en stund flyr bort!
Inlägg
