Bokbloggsjerka 10 - 13 maj

Annikas bokbloggsjerka 10 - 13 maj:
För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på
originalspråk.

Annika lånar frågan och jag svarar som följer:


Rent principiellt är det väl alltid att föredra att läsa litteratur på originalspråket utan mellanhänder.
Inte finare; men bättre.
Men - av olika skäl kan det vara översättningen som gäller.
Om jag tycker att det går an att vänta på översättningen.
Om jag inte tror att det kommer någon översättning över huvud taget.
Om jag inte behärskar originalspråket , till exempel japanska. Då finns det en del att läsa på engelska som inte översatts till svenska.
Om jag vet att författaren har ett komplicerat språk - då tar latmasken över.
Norska och danska borde alltid läsas på originalspråken. Finns ingen anledning att översätta.

"Jag är inte den jag var"

År 8 e. Kr. förvisades Publius Ovidius Naso ur landet av kejsare Augustus. Skälen är oklara, men man tror att det kom sig av att Augustus höll på med någon form av moralisk upprustning och kände sig stött av Ovidius Konsten att älska. Eventuellt hade Ovidius också haft något samröre med Augustus dotterdotter Julia som också blev förvisad, dock inte ur landet.
Ovidius föddes år 43 f. Kr i Sulmo utanför Rom och dog år 17 el. 18 i landflykt i staden Tomis vid Svarta Havet (numera Rumänien).
I Brev till min dotter av Theodor Kallifatides låter författaren sin huvudperson Ovidius skriva till sin älskade dotter från exilen. Han berättar om hela sitt liv, sin uppväxt, sin utbildning, sina kärlekar och sin oförmåga att låta bli att skriva vers. Trots faderns uttalade missnöje.
Ovidius berättar om hur han i Tomis betraktas som en barbar. Den primitiva folkstammen geterna förlöjligar främligen som inte kan göra sig förstådd, klär sig som en kvinna, ligger till bords när han äter och har en färgad man som sin tjänare. Ovidius skriver brev till alla sina vänner och bekanta och försöker få dem att verka för hans sak. Men hans böner klingar ohörda.
Plötsligt märker man att en annan exilförfattare smugit in på scenen. Det dyker upp ungdomar som springer ut med vita mössor på huvudena, man badar vinterbad, man dyrkar solen, man äter glass, man firar midsommar. Man kan fnissa lite, men jag föredrar ändå Ovidius egen berättelse.
Ovidius arbetar bland annat mycket med de grekiska myterna. Han vill ge dem nytt liv, berätta dem på sitt sätt och sitt språk. Myterna är gränsen för vad som är möjligt i denna värld. Arbetet får namnet Förvandlingarnas böcker.
Kallifatides språk är som alltid njutbart. Åtskilliga gånger stannar jag till och antecknar aforistiska meningar, som till exempel "I gliporna mellan rollerna uppstår friheten"; "Det finns faktiskt ingenting så övertygande som självklarheter"; 
"Att leva är att alltid komma försenad till mötet med sig själv".
Vad är frihet?. Hur förhåller sig greker till romare? Hur är författarnas villkor? Finkultur kontra fulkultur?
Det är frågor som Ovidius funderar på medan åren går. Han smälter undan för undan in i stadsbefolkningen, lär sig språket och byter slutligen ut pennan mot svärdet för att delta i försvaret av Tomis som "en människa bland människor".

Asfaltsänglar

och dagarna går
lottar ut Asfaltsänglar av Johanna Holmström.
På samma blogg finns en recension som jag tänker läsa senare. Jag såg bara "anbefalles"...

Magnus Persson recenserade i SvD i söndags. Den sparar jag också.

Gott majeregn giv

Klagevisa över denna torra och kalla vår

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,

lät varm dagg örterna fukta!

Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer

de späda blomsteren tukta!

Var nådig, var rådig!

För dem jag ber,

som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid

ej tvinga rosorna röda,

lät åkeren stolt ej läggjas så nid,

att han ej bondan kan föda!

Bevara från fara

i allan tid

den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,

hjälp molnen högre uppstiga,

lät höra oss fort skön näktergals sång,

som kölden tvingar att tiga!

Lät sjunga de unga

med stämmor mång!

Lät barnen dansa och niga!

Lars Wivallius  från Vivalla, född 1605 död 1669.
Han var bondson och som sådan väl medveten om vädrets betydelse.

Trots att han inte tog diktningen på allvar blev han den svenska litteraturens förste verklige skalden. Han levde ett äventyrligt liv och satt en tid i fängelse.
De bästa dikterna tillkom i fängelser!
Jag tycker mycket om klagevisan och kom att tänka på den när det började regna stora droppar och jag rusade ut och hämtade tvätten.

Din bok, kära vän

Din bok, kära vän. Ord om livet och kärleken.
Med teckningar av Birger Lundquist.
Kloka (mer eller mindre) ord från fyra tusen år sagda av kända och okända människor.
Oscar Wilde återkommer ofta liksom Voltaire och La Rochfoucauld.

Det är oftast något obegripligt futtigt över andras olyckor. (typiskt Oscar Wilde) 

Vi äro alla tillräckligt starka för att kunna med jämnmod bära andras olyckor.
(La Rochfoucauld) 

En ekonomisk budget är att sörja över utgifterna innan de är gjorda i stället för efteråt. (Voltaire)

Egennyttan talar alla möjliga språk och spelar alla möjliga roller, till och med oegennyttans.
(La Rochefoucauld)

Lättfärdig kvinna gör tungsint man (Shakespeare)

Diplomati, det är konsten att låta folk få min vilja fram (Daniele Vare)

Det är med kärleken som med mässlingen, den är farligare ju äldre patienten är.  (Lord Byron)

Kärlek och politik

Kazu Fukuzawa är en robust, driftig, mycket vacker värdshusvärdinna i femtioårsåldern. Hon är mycket nöjd med sin tillvaro och njuter av ensamheten i  trädgården efter dagens sysslor.
En vacker dag träffar hon den strame, idealisten, aristokraten och före detta ministern Noguchi och hennes cirklar rubbas. Efter en tid är de gifta och han beslutar sig för att ställa upp i valet till ny guvernör för Tokyo.
Kazu kastar sig med liv och lust ut i en valkampanj - utan makens vetskap.
Politiken beskrivs som ett otyg som styrs av känslor och pengar och kännetecknas av förräderi.
Kazu och Noguchi är varandras totala motsatser. De representerar helt olika principer och tankesätt. Han är socialist, men har kvar en mycket ålderdomlig kvinnosyn. Kazu kan tänka sig att vara underdånig till en viss gräns eller åtminstone till synes.
Det är mycket intressant att följa de två makarnas utveckling. De är mycket ensamma tillsammans; de påverkar inte varandra eller ens möts någonstans. Kazu sjuder av liv medan Noguchi med sin sparsamma mimik förefaller ha stelnat i högdragen likgiltighet. 
Efter banketten (1960; sv. övers. 1969) av Yukio Mishima (1925 - 1970) är en poetisk berättelse som till och med är humoristisk på sina ställen. På slutet blir det direkt spännande och man håller tummarna för Kazu.
Yukio Mishimas eget dramatiska liv avslutades med seppuku (harakiri). 
Han misslyckades med sin politiska verksamhet. Och homosexualiteten gjorde inte livet lättare för honom. 

Petrarca kom hem till mig

Anders Bergman, litteraturvetare och förlagsman, har skrivit Petrarca och litteraturen, en mycket intressant bok i serien Cartaditalias klassiker 
om Petrarca (1304 - 1374) som har kallats humanismens fader och liknas vid den 400 år yngre Voltaire.
Dante och Vergilius var hans närmaste förebilder. Petrarca och litteraturen är en till det yttre ganska oansenlig bok som presenterar en svårfångad och mångfacetterad man med stor kärlek till litteraturen. (Om han hade levat idag hade han alldeles säkert haft en litteraturblogg!) 
Han delade ut goda råd om vad och hur man skulle läsa och hur man skulle skriva. Han gjorde listor över författare med korta omdömen. Han förespråkade högläsning; han ville entusiasmera och sprida kunskaper. 
Okunskap var en fara. Läs- och skrivkunnighet var det viktigaste av allt
Omläsning rekommenderas. Man skulle också lära sig saker utantill för att kunna citera och ge exempel.
Petrarca reste mycket och han köpte många böcker. Han hade ett mycket personligt förhållande till de böcker han köpte- "Platon kom hem till mig", hette det till exempel. Och han skrev namn i böckerna, när han hade köpt dem, var och vad de kostade. Det var de antika författarna Petrarca förordade. Han banade ju väg för renässansen
Det var ju inte så lätt med böcker innan boktryckarkonsten uppfunnits. Manuskript hade lätt för att försvinna på posten eller stals.  En bok skulle också vara vacker att titta på, gärna "klädd i silke och med silverlås".
Petrarca var ett geni vad det gällde marknadsföring. Han bestämde sig tidigt för att han skulle bli lagerkrönt.
Det lyckades honom på påskdagen 1341 i Rom. Han hade skaffat sig artistnamnet Petrarca; han deltog flitigt i diskussioner om politik och litteratur och talade om att han hade direkt kontakt med alla lärda män i hela världen. 
Petrarca hade kritisk inställning till sina egna alster. Han förordade ett långsamt skrivande och att man läst och läste om, strök och eldade upp! Naturligtvis skulle man också läsa kritiskt och söka efter undertexten. 
Allt som hör det mänskliga till var värt att skriva om.
Men - Petrarca var elitist. Han vänder sig till sysslolösa (läs: rika), intellektuella män. Han föraktar folket och de okunniga makthavarna. Folkspråket - italienskan - underkände han. Det var latinet som gällde.
Och "Kvinnan är till största delen en riktig djävul, fridens fiende, en källa till dåligt humör, ett upphov till gräl. Att leva henne förutan är i sanning ro..."
Trots det läste jag Petrarca och litteraturen med stort nöje. Han känns i många stycken nästan modern. Jag tycker att Anders Bergman har lyckats med att lyfta fram Petrarca utan att på något sätt förenkla honom.