Förintelsens minnesdag

”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.
Så motiverade Svenska Akademien sitt val av nobelpristagare i litteratur 2002: Imre Kertész. Han föddes 1929 i Budapest i en judisk familj.
Han hamnade som fjortonåring i Auschwitz i krigets slutskede och kom därifrån till Buchenwald. Detsamma drabbar ynglingen György i Mannen utan öde (eller Steg för steg; bra titlar båda två).
György plockas lika oväntat som omotiverat ur skolbussen och förs till Auschwitz för vidare transport till Buchenwald och ett par läger till. 
Man skulle förvänta sig gråt och tandagnisslan men icke.
György släpper på något sätt taget om det vanliga dagliga livet och familjen och accepterar med häpnadsväckande objektivitet det som händer honom. Han noterar kyligt hur vädret är, hur människor ser ut, hur de är klädda, hur de olika fångkategorierna är märkta, o.s.v.
Men -   en nedåtgående spiral igång har satt igång. Sakta men säkert bryts Györgys hälsa ner. Han iakttar detta också och ger upp kampen mot lössen som invaderar hans sår. Dessförinnan har han konstaterat att något blivit förstört inom honom vid en speciell tidpunkt.
Efter en tid har hans kropp slutat att registrera smärta. Livslågan flämtar, men den finns. Ljudet av soppkärlen kan väcka en gnista av liv
Han hamnar så småningom i sjukvården och får mera mänsklig behandling. 
En och annan sticker åt honom lite extra mat. Någon annan har ett vänligt ord till övers. Men de kirurgiska ingreppen i hans infekterade knä och höft görs utan bedövning. György talar liksom i förbigående om det väsen han förde under operationen. 
Detta är typiskt för Mannen utan öde. Denna kyla och brist på uttryck som man kan känna igen från Camus Främlingen.
Det händer som måste hända. Naturligtvis är det så.

Så småningom kommer det små tecken på att något är i görningen. 
Det börjar som en aning men övergår en dag i visshet

Imre Kertész är den som vid sidan av Primo Levi brukar anses som de främsta skildrarna av koncentrationslägren. 
Jag har nu tillgodogjort mig Mannen utan öde som CD-bok i utmärkt uppläsning av Krister Henriksson och med boken vid sidan om. 
Den gjorde ett starkt intryck på mig och jag har en rad frågor av existentiell natur som skulle varit mycket lämpliga att diskutera  i en läsecirkel till exempel. 

Stefan Jonsson gjorde en utmärkt intervju
med Kertész i december 2002 med rubriken "Det är en plikt att vara lycklig" 

Mannen utan öde får komma med i Lyrans klassikerutmaning

Under ytan

Helle Helles huvudkaraktärer är ofta unga flickor som flyter omkring i tillvaron och låter saker och ting hända sig. Dorte i Detta borde skrivas i presens är inget undantag.
Hon har flyttat hemifrån - igen - och nu ska hon läsa danska på universitetet i Köpenhamn. Glumsø ligger på bekvämt tågavstånd från Köpenhamn och hon bor alldeles invid stationen.
Men inte blir det så mycket med danskan. (Det gick inte så bra för Helle Helle heller när hon skulle läsa litteraturvetenskap.) Jodå. Dorte åker till staden, men driver mest omkring) Inte blir det heller så mycket med Dortes nya boende. Kylskåpet är tomt och Dorte sover dåligt. Det är grå vardag i hela romanen. Även när hon liksom av en tillfällighet inleder förhållanden med några unga män hon råkar träffa.
Det händer ingenting egentligen i romanen. Dorte registrerar sin omvärld. Men hur mår hon? Vad känner hon? Ibland tycker jag att  resväskan är det viktigaste i hennes liv. Föräldrarna finns, men känns mest som konturlösa grå skuggor i täckjackor. Och det säger en del.  
Hon har en faster som är 43 år och har en smørrebrødsbutik. Hon heter också Dorte och har också lite svårt med orienteringen i tillvaron. 
Men för Dorte d. y. är hon en tillgång. Och vice versa
Helle Helle har sin isbergsteknik à la Hemingway och den fungerar utmärkt i Detta borde skrivas i presens. Under ytan på de korta meningarna och det enkla språket jäser det. Man får se upp med undertexten så att man inte missar något viktigt. 
Helle Helle har gått  Danmarks författarskola. Det var där grunden lades för hennes minimalism.
Hon debuterade 2003 med Ett exempel på liv och sedan har det kommit flera romaner och novellsamlingar. 
Hon har fått priser och utmärkelser och uppbär ett livslångt författarstipendium.

Jag läste Detta borde skrivas i presens med stigande intresse.
Till slut var det spännande!

Radioföljetongen

Älskaren av Marguerite Duras (1914 - 1996) kom ut 2011 i en läcker pocketutgåva i serien Albert Bonniers Klassiker.
Översättare är Madeleine Gustafsson. Sara Stridsberg har skrivit förordet.
Onsdagen den 30 januari börjar Älskaren som Radioföljetong i nio delar 
i P1 kl. 11. 35.
Uppläsare: Anita Björk.

Marguerite Duras var 70 år gammal när Älskaren kom ut 1984. Den är en självbiografisk berättelse som blev hennes stora publika genombrott.
Dessutom fick hon Goncourtpriset.

1950 kom Marguerite Duras  alldeles fantastiska självbiografisk roman, En fördämning mot Stilla havet. 
Den innehåller berättelsen om förhållandet mellan den franska, mycket, mycket unga  flickan och den kinesiske mannen första gången. Det hela utspelar sig i franska Indokina under 30- och 40 talen.
Marguerite Duras tog vissa hänsyn till sin mor när hon skrev En fördämning mot Stilla Havet. Det behövde hon däremot inte göra när hon skrev Älskaren.

1991 kom Duras sista roman, Älskaren från norra Kina.
Här kommer historien igen än en gång.

Feministisk litteraturkanon

Feministbiblioteket
tänker sammanställa en feministisk litteraturkanon till vilken man kan skicka in förslag till och med 20 februari. Kul ide, tycker jag.
Nu ska jag tänka. Den första titeln som dyker upp är Constance Ring av Amelie Skram (1846 - 1905). 
Frågan är om inte Bara en mor av Ivar Lo - Johansson och Katrina av Sally Salminen hör hit.
Många har redan nominerat i kommentarfältet hos Feministbiblioteket.

Tips för kvällen!

Om jag hade haft TV4 Film skulle jag ha sett Tess ikväll kl 21 i Roman Polanskis inspelning från 1979. 
Thomas Hardy skrev romanen som ligger till grund för filmen.
Nastassja Kinski spelar Tess. 
Peter Firth har den manliga huvudrollen som Angel Clare.

Tess olyckliga livsöde utspelar sig i författarens landskap Wessex vilket är precis detsamma som Dorsetshire. Hon älskar en man, Angel, och förförs av en annan, Alec. Det är egentligen prästsonen Angels hyckleri som ställer till alltihopa.
Och Tess får betala. Som en grekisk ödestragedi.
 

Ansvar - skuld

Am Beispiel meines Bruders är en utmärkt titel på Uwe Timms sökande efter sanningen om hur det kunde komma sig att hans äldre bror, Heinz, vid 19 års ålder frivilligt går med i Waffen - SS.
Den svenska titeln I skuggan av min bror är inte fullt så bra, men den duger.
Uwe Timm berättar om familjens förhållanden; om fadern som deltagit i första världskriget och berättade om kamratskap, kvinnor, frihet och snapsar. Modern anser att Heinz är en vek och känslig pojke, medan fadern anser honom vara stark och kompetent.
Uwe Timm söker, vänder och vrider; gräver och borrar sig ner i landets och familjens historier. 
Han försöker verkligen förstå.
Broderns dagbok och brev från Ukraina ger inte mycken ledning.
Möjligen kan sista dagboksanteckningen antyda att han börjat reflektera över vad han och de andra insatsstyrkorna - ledda av akademiskt utbildat befäl -  egentligen höll på med i Ukraina.
Heinz anmälde sig frivilligt till Waffen - SS. Fadern hade inte uttalat någon önskan om det. Möjligen kunde Heinz uppleva ett socialt tryck. Kanske upplevde Heinz en outtalad önskan från fadern. Kanske inte.
Modern hade ett speciellt förhållande till sitt sladdbarn - sonen Uwe. Han beskriver henne som nära nog ett helgon som stod ut med faderns dominans och dåliga affärer. Hon var obrottsligt lojal och skötte till slut allt. Utom ekonomin. Den var faderns. Man kan fråga sig om en sådan lojalitet är av godo?
Om modern hade tagit rodret kanske familjens situation varit en annan. Tog hon sitt ansvar?
Uwe Timm minns moderns ungdomliga stämma, glada flickskratt; humorn och känslan för de(t) udda.
Efter moderns död kände Uwe Timm starkt att han ville åka till Ukraina och söka upp broderns grav.
Han tycker sig ha övertagit moderns högsta önskan.
Det finns mycket att fundera över i den här romanen. Den omfattar 163 sidor men tar oväntat lång tid att läsa. Och inte är man klar med den för att man läst ut den. Hur kunde det gå som det gick? Hur tänkte man?  Vems var ansvaret och skulden?
Uwe Timm föddes 1940 i Hamburg och bor nu i München.

Oplanerat

 

Apropå Annikas Bokbloggsjerka 18 - 21 januari

Två böcker följde helt oplanerat med mig hem från biblioteket (utöver de planerade som reserverats)

När jag kom hem slog mig tanken: Varför just dessa båda titlar. Hur valde jag? Händelsevis vet jag varför det blev Privatliv av den kinesiska författarinnan  

Chen Ran i översättning av Anna Gustafsson Chen och Sönderfall av  

Horacio Castellanos Moya från Honduras och El Salvador; översättning från spanskan av Yvonne Blank. Castellanos Moya lever i exil och är fristadsförfattare i Pittsburgh. 

Sönderfall har kommit ut på Leopard förlag 2011 och är författarens andra roman på svenska. Sanslöshet är den första som kom 2009. 

Privatliv är utgiven på fantastiska Bokförlaget Tranan 2012 och är Chen Rans första titel på svenska.

Det var alltså El Salvador, Honduras, Kina och författarnamnen som avgjorde. 

Omslaget på Privatliv är snyggt; omslaget på Sönderfall tilltalar mig egentligen inte men formatet är trevligt.  Båda titlarna är korta och slagkraftiga.