Jag ringer mina bröder

2010 inträffade två explosioner i Stockholm alldeles i närheten av varandra. 
En självmordsbombare miste livet. Det betecknades som terroristbrott.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri tar avstamp i dessa händelser.
Unge Amor är huvudpersonen som ringer varningar till sina bröder. 
Ligg lågt! Stick inte ut! Nej, förresten gör det!
Ja, det är ju förvisso skillnad på bröder och bröder. 
Sina egna bröder offrar man  sitt liv för. 
De andra kan han offra en del för men inte livsfarligt och inte i ansiktet. 
Amor skildrar hur han känner sig förföljd; hur han känner skuld och rentav tror sig ha utfört dådet; inbillar sig att han provocerar en polis, och så vidare. 
Som läsare vet man ibland varken ut eller in. Vad händer? Vad tilldrar sig i Amors huvud? Mästerligt lyckas Jonas Hassen Khemiri överföra känslan av förvirring, diffus fara och overklighet till läsaren.
Samtidigt som han på få sidor  berättar om släkten, flickvänner och kompisar.
Men det som allra först fångar mig är själva språket. Jag glömmer nästan innehållet för det fantastiska språket. 
Och humorn -  vem har inte stått vid ett dansgolv och försökt se oensam ut? - den milda ironin och vemodet.  
En pjäs med samma titel som Khemiris bok har premiär på Malmö Stadsteater
den 18 januari.
"Jag ringer mina bröder är Sveriges bidrag till Europe Now – ett samarbetsprojekt där fem teatrar i Europa har som mål att beskriva det samtida och framtida Europa, präglat av nya identiteter och befolkningsstrukturer" står det på Stadsteaterns hemsida

Den dubbla blicken

Leif Zern är författare och sedan länge teaterkritiker på Dagens Nyheter. 
Han föddes 1939 och växte upp som enda barnet i en judisk familj på Söder i Stockholm. Fadern, som är jude, har träffat modern medan han arbetade som springsjas. Hon är s. k. shikse, alltså en kristen flicka.
Hon beslutar sig för att gå över till judendomen och går därefter i lära hos sin svärmor för att lära sig judiska seder och bruk. 
Sonen Leib-bin-Simon Zernjaffsky - Leib Simons son - blir Leif Zern. 
I kaddish på motorcykel skildrar han sina föräldrar som
levande mellan men ändå i två världar. Fadern är mycket intresserad av det svenska. Han spelar fotboll, kör motorcykel och är intresserad av boxning. Och ingen kan hindra honom från att äta kräftor en gång om året, trots att det inte riktigt är förenligt med judendomen.
Modern tar - som ett svar på kräftorna - Leif med sig och går till moster Nanna i all stillsamhet för att äta sin favoriträtt paltbröd med fläsk och löksås. Ingen utav dem har dåligt samvete för sina "övertramp"..
Judendomen är en religion för barn, sägs det på något ställe, och det finns ingen skuld och skam i denna religion. 
Däremot innebär den ett livslångt lärande.
Kaddish på motorcykel är en lågmäld och finstämd roman som handlar lika mycket om judendomen som om fadern. Och modern, som är svårt plågad av reumatism och i det närmaste kommunist.
Fadern, som lämnat textilbranschen för en tobaksaffär, sliter ut sin ena höft och går så småningom in i en depression eller senilitet och försvinner inför sonens blickar. Försvinnandet börjar i ansiktet.
En mycket sympatisk roman på ett vackert, rent språk som jag tog till mig direkt. Dessutom i ett mycket behagligt format.

Bokbloggsjerka 14 - 17 december

Annika:

"Vi tar en enkel fråga så här sista gången innan juluppehållet: Vad läser du just i dag?"

Alldeles lagom ansträngande uppgift för den som släpat resväskor genom snön hela dagen.
Jag läser

Kaddish på motorcykel av Leif Zern

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Tematrio - Nobelpriset

Lyrans uppgift vecka 50: Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!

Jag väljer att välja sådana Nobelpristagare som jag inte läst, men verkligen skulle kunna tänka mig att läsa något av.
Och jag går bakåt i tiden

Bild från Wikipedia

Grazia Deledda fick Nobelpriset i litteratur 1926. 
Grazia Deledda föddes på Sardinien 1871. Hon debuterade tidigt. Hennes romaner handlar om livet på Sardinien  i första hand men de behandlar också allmänmänskliga problem. 1936 dog hon.
Mitt lokala bibliotek har två titlar varav den ena nu är reserverad,

William Faulkner (1897 - 1962) fick sitt Nobelpris 1949.
Han är den amerikanska söderns skildrare och räknas bland förnyarna av romankonsten. Faulkner var samtidia med Hemingway och har inspirerat sådan författare som Flannery O´Connor och Cormac MacCarthy. Jag känner att jag försummat William Faulkner

Yasunari Kawabata (1899 - 1972) föddes i Osaka och arbetade som journalist och författare. Han skrev minimalistiska romaner och noveller och tillhörde den nysensualistiska skolan som ville förnya den japanska skönlitteraturen.
1968 fick han Nobelpriset. Snöns rike och Tusen tranor är reserverade på biblioteket.

Saffransköket av Yasmin Crowther handlar om en kvinna, Maryam, som lever ett gott liv i London med man och dotter långt ifrån sitt iranska ursprung.

I samband med att en systerson kommer till London för att bo hos familjen och en systers död i Iran känner Maryam att hon vill återse hemlandet. Hon åker iväg och träffar ganska omgående den man som som varit hennes första kärlek i ett tidigare liv..   

I London sitter dottern, Sarah, och är bitter över moderns ovilja att komma tillbaka "hem" . Sarah åker till Iran och ju mer hon uppdagar av förhållandena i moderns tidigare liv desto mera förstår hon moderns agerande. Maryam har levt ett liv utåt och ett annat inombords.

Saffransköket handlar om identitet, familj, svårigheterna att tillhöra två kulturer och vad som är hemma.

Saffransköket är Yasmin Crowthers debutroman.

Hemma i stan på vår gata

Stämningssänkande reselektyr

Den store Gatsby (1925) av F  Scott Fitzgerald skildrar ett gäng överklassmänniskor år 1922.
Damerna är vackra och livlösa som orchideer och trötta och uttråkade och ointresserade av allt. Alla har pengar; gamla och nya. Var Jay Gatsby fått sina enorma förmögenhet ifrån vet ingen. Daisy Fay, den kvinnliga huvudpersonen i Den store Gatsby,  har till och med pengar i rösten som också beskrivs som en odödlig sång.
Allt som rör Gatsby byggs på gissningar och rykten. Men alla vet alldeles säkert att han bjuder på fantastiska middagar där ingenting saknas.
Jay Gatsby står där på sin trappa i rosa kostym och tar emot sina gäster och kallar den för "gamle gosse" Många besvärarar sig inte med att dölja grimasen. Han bor också i området mellan East (=fint) Egg och West (=inte fint)Egg.
De tjusiga människorna  framlever sina dagar under ivrigt festande och drickande. Vad ska vi göra i eftermiddag, imorgon och alla andra dagar trettio år framåt i tiden frågar sig någon. Ingen har någonsin haft ett hederligt arbete. En egendomligt segsliten kärlekshistoria uppdagas, men så värst mycken kärlek var det väl inte när allt kom omkring... 
Allt fladdrar och svävar; spöklikt och undflyende - från uppgifter till sommarklänningar och gardiner. Så är det också med människorna.
Nick Carraway sysslar med "affärer" och bor granne med Gatsby. 
De känner en viss släktskap. Det är också Nick Carraway som berättar hela historien och är med från början till slut.
Många var de som ville gå på Gatsbys festligheter, men vilka följde honom till det bittra slutet?
Den store Gatsby är en mörk och illusionslös roman som lär vara lika mycket analyserad som Ulysses. Tomhet, isande kyla, arrogans och förakt kännetecknar karaktärerna. Det finns inte en enda människa att sympatisera med. (Fast på slutet kände jag ändå en viss motvillig medkänsla med en viss person.)
Nyöversättningen är gjord av Christian Ekvall. Där har jag vissa invändningar mot ordvalen, t. ex. tjej; störde sig på, sysslingdotter.
Men han har skrivit ett instruktivt  efterord där han bl. a. pekar på färgsymboliken i romanen. Jag hade funderat över att det var så viktigt med att saker och ting var gula, t. ex. Gatsbys tjusiga bil. 
Tidsskildringen känns väldigt genuin. Det doftar 20 - tal. Eller åtminstone som jag tänker mig 20-talet med tjusiga klänningar, frisyrer och jazz.