lördag 25 augusti 2012

En lyckans gullgosse

Fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie Ute i livet. En memoar (1980 - 1994).
Som vanligt flyter Per Wästbergs vackra prosa lätt.
Med samma lätthet tycks han ta sig genom livet.
Ute i världen bygger på återgivning av regelrätta dagboksanteckningar, berättande avsnitt; avsnitt med personporträtt, ett hyllningkapitel till läsandet och litteraturen och  Alice och Hjördis, som författaren är mycket förtjust i själv, får också ett eget avsnitt.
Det afrikanska engagemanget är genomgående och det näst sista kapitlet i boken heter Sydafrika fritt.
Per Wästberg skildrar sina möten med ANC - ledaren Oliver Tambo och den märkliga - så småningom - obehagliga vänskapen med Robert Mugabe. Nadine Gordimer och Per Wästberg har varit goda vänner i många år. De delar utöver allt annat födelsedata intill timmen.
Åren som ordförande för PEN - klubben utökade naturligtvis författarkontakterna.
Och Per Wästberg var också den som startade den svenska PEN - klubben.
Många författarmöten skildras  - under resor ute i världen och hemmavid.
Ibland mycket komiska. Som då den ene pucklar på den andre för en dålig recension. Eller då någon inte kan komma på samma fest som någon annan.
En mentor var den älskvärde, ständigt läsande Carl - Olof Josephson (bror till Erland J) i Sandbergs bokhandel i hörnet mellan Sturegatan och Humlegårdsgatan. Där hade den unge Wästberg sitt universitet.
Sverker Åström är en annan person som betytt mycket för Per Wästberg och med vilken han odlade en långvarig bekantskap och uppskattade efter förtjänst.
Werner Aspenström och Per Jersild är andra uppskattade vänner.
Per Wästberg har över huvud taget ett otroligt nätverk över hela världen. Och han är säkert själv en man som det är lätt att komma till tals med. Men - svår att lära känna.
Wästberg är också en fantastisk skildrare av Stockholm. Särskilt Östermalm.
Jag uppskattar på det hela taget Ute i världen väldigt mycket. 
Den har många förtjänster. Och så är det ju det där med språket...

Men - ibland blir det lite mycket av katalog över människor-jag-mött. Namnen staplas på varandra.
Och ett verkligt problematiskt område är kvinnorna och känslorna.
Där blir jag både skeptisk och beklämd. Visst är kärleken ett riskföretag, men ändå. Är det verkligen så lätt att bara lämna? Gång på gång?
Är det  så konstigt att kvinnorna anfäktas av svartsjuka?
Vad tyder detta ständiga lämnande på?  Hur orkar han byta lojalitet hela tiden?
Man kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om Per Wästberg blev lämnad för en gångs skull?
Om inte det skulle ha betydelse för den personliga mognaden?
Och jag tror att jag ska läsa om dottern Johanna Ekströms
Den har sårat fadern mycket, säger han i Ute i livet. 1980 - 1994.
Johanna Ekström är 10 år 1980 och 24 när Ute i livet slutar.
De verkligheter som skildras har inte mycket gemensamt.
Så klart.

torsdag 23 augusti 2012

Dagens dikt



- Säg mig, gamle man, finns det
några sevärdheter här i byn?

- Kanske. Det finns en tupp och några
höns, två kor och en gammal gris.

Tjuren är såld, hästen begravd.
Här hostar ingen blod numera.

Orgeln i kyrkan har bara en manual
och Kristusgestalten är stungen av mask.

Men på kyrkogården blommar oxel och rönn,
det luktar av tjärade kors.

Och om sommaren kan man innan högmässan
börjar höra kajorna ropa till varandra.

Kajornas språk -
en lovsång!

Byfånen har inget namn.
Karpen sover i dammen.

Många dagar saknar datum.
De döda har ingen talan.


Ur Gömslen. Dikter av Lars Lundkvist. 2008

Gömslen var Lars Lundkvists nittonde och sista diktsamling.
Han föddes 1928 och dog den 6 augusti 2012.

onsdag 22 augusti 2012

Tematrio: Titeldjur

Denna veckan vill Lyran 
att vi berättar om tre böcker med djur i titeln. 



Torgny Lindgrens genombrott som författare från 1982, Ormens väg på hälleberget.
Den handlar om en fattig änka  i Västerbotten i mitten på 1800 - talet. 
Hon får betala ett högt pris för familjens överlevnad. 
Betalningsbördan går sedan i arv till dottern.
Ormens väg på hälleberget har filmats med Stina Ekblad och Stellan Skarsgård i huvudrollerna.


När Guppies for Tea kom ut 1993 väckte den uppseende för sitt fina språk.
Engelsmännen uttryckte sin beundran för svenska Marika Cobbold.
Guppies for Tea handlar om åldrande och relationen mellan kvinnor i olika generationer


1960 kom To kill a Mockingbird av Harper Lee. Den tilldrar sig i amerikanska södern och handlar
om rasmotsättningar. I bakgrunden finns ett verkligt rättsfall. Romanens huvudperson - en verklig hjälte - är Atticus Finch. Den rollen spelas av Gregory Peck i filmen som gjordes 1962.


tisdag 21 augusti 2012

Den som söker hen finner

Inspirerad av Hannele
gick jag till mataffären och rotade i DVD - utbudet och se vad jag fann!
Northanger Abbey (Jane Austen) har jag tidigare i en annan inspelning och The other Boleyn Girl vet jag inte något om mer än att den bygger på en roman av Philippa Gregory, Den andra systern Boleyn.
Men Vanity Fair motiverade köpet. Jag läste om William Makepeace Thackeray (1811 - 1863) i Ruth Halldéns Radikaler och viktorianer och tänkte att jag skulle läsa Fåfängans marknad (1848 - 49).
Den hittade jag i min egen bokhylla i Sohlmans klassikerbibliotek.
Thackeray var mycket populär under en tid, men föll därefter i glömska.
Senare har han uppmärksammats för sina samhällskritiska skildringar och för sitt intresse för könsrollsproblematik. Han var bekant med kända feminister och genom det egna äktenskap ökades hans förståelse för kvinnans situation. 
Thackeray gifte sig ung med en mild och attraktiv kvinna, Isabella, som sedermera blev sinnessjuk.
Isabella födde tre barn på fyra år och blev allt mer deprimerad för varje barn. 
Till slut försökte hon ta sitt eget liv och även ett av barnens. 
Thackeray blev mentalskötare åt sin hustru, men till slut blev uppgiften övermäktig och han måste lämna bort henne.
Den erfarenheten påverkade Thackerays världsbild och han levde resten av sitt liv trogen Isabellas minne.

måndag 20 augusti 2012

Great loves



Den här vackra boken A mere interlude av Thomas Hardy ingår i en serie -  
Great loves - som ges ut av Penguin Books.
Andra titlar i serien

är till exempel The Kreuzer Sonata av Leo Tolstoy








Mary av Vladimir Nabokov


Alla titlarna finns i serien finns HÄR


söndag 19 augusti 2012

Rosor och törne




Det är en klar fördel att ha Drottningens juvelsmycke i färskt minne när man läser Lacrimosa av 
Eva - Marie Liffner. Det kräver ändå koncentration. Men det är väl värt mödan.
Innan jag riktigt kom in i Lacrimosa hann jag bli ganska förbryllad. Det var mycket jag inte fick grepp om. Men snart började  poletterna falla på plats och alla associationer och symboler blev till spännande utmaningar.
Det är mycket skickligt gjort från början till slut. Eva - Marie Liffners språk är fantastiskt spänstigt och njutbart med tidsenliga ord;  tryfferat med tidstypisk franska. 
Hennes sätt att beskriva dofter (lukter) och färger; hur vattnet daskar mot båtens sidor; hur duvorna klapprar med vingarna; och allt detta som skymtar i dimman eller ses i ögonvrån eller skyms av rök eller anas bakom det som ses. Allt rymmer sin motsats; ben och mull; dröm och verklighet; hat och kärlek; skuggan som är ljusets tvilling.
Lacrimosa börjar med slutet på själva berättelsen. Verket tar hämnd på sin upphovsman, som ju då är själva Carl Jonas Love Almqvist. 
Huvudperson är Ros/Rose/Ross.
Hen genomgår en utveckling från animal coeleste i Finland till Almqvists styvson till Rose vid teatern till Ross i Genua. Det kan låta egendomligt, men lita på att Eva - Marie Liffner får ihop det!
Lacrimosa är en romantisk text precis som Drottningens juvelsmycke.
Den är också feministisk och innehåller många resor. 
Tidsplanen glider ut och in i varandra och miljön växlar mellan Fagervik i Finland, Stockholm och Genua.
Lacrimosas vackra omslag är gjort av Sara R. Acedo. Rosorna, törnet, masken och tåren - eller är det pärlan som fanns i graven med den vackra gröna sammetsklänningen? - är bara en liten del av alla symbolerna i romanen.


Lacrimosa nominerades till Augustpriset 2011. 
Men det var Tomas Bannerhed som fick det för Korparna.
Jag är glad att jag slapp välja.


fredag 17 augusti 2012

Platt som ett holländskt landskap





Jag läser vidare i Radikaler och viktorianer av Ruth Halldén och kommer till Anthony Trollope, (1815 - 1882).
Ännu en viktoriansk författare som var omåttligt populär under en tid och sedan glömdes bort.
Trollope skrev breda familjeromaner som lämpade sig väl för högläsning.
Han var lättläst och fick en mycket vid läsekrets. Trollope räknades inte som lika "fin" som George Eliot, Charles Dickens eller Thackeray. Han rörde sig fritt mellan olika samhällsklasser i romanerna som var många och omfångsrika.
Han blev mycket folkkär.
Men Henry James kallade honom "platt som ett holländskt landskap" och Virginia Woolf ägnade honom ingen uppmärksamhet alls.
Men sedan kom en vändning. Det kom ut en rad biografier och det bildades ett Trollope - sällskap.
Trollopes uppväxt var ganska sorglig. Han kom från ett högre medelklasshem, men fadern lyckades inte försörja familjen. Den företagsamma modern började då skriva underhållningsromaner och reseskildringar.
Anthony Trollope lyckades inte bra i skolan; han var mobbad och räknades vara på gränsen till efterbliven.
Så småningom vaknade han till och fick  arbete som kringresande postinspektör. 
Han trivdes utmärkt med resandet och började skriva ner intryck av människorna omkring sig. Och till slut föll det honom in att han kanske kunde gå i moderns fotspår.
Det visade sig att han skrev lika snabbt och lätt som hon och han gjorde inga ändringar.
1855 slog han igenom med The Warden, som enligt Ruth Halldén är ett av mästerverken inom den engelska litteraturen. The Warden inleder en serie om sex romaner The Chronicles of Barsetshire. Den sista romanen i serien The Last Chronicle of Barset kom ut 1867.


Romanerna tilldrar sig i en liten fiktiv stad i södra England.
Landskapet Barsetshire sammanfaller ungefär med Dorset.
Trollope intresserar sig särskilt för prästerskapet och lågadeln.
Och han visar sig vara en utmärkt kvinnoskildrare.
Kvinnorna är ofta intelligenta, starka och handlingskraftiga i motsats till sina mera slätstrukna män.
Trollope hade många berömda fans och  Henry James lär ha ändrat inställning
och dessutom påverkats av Trollope  i det egna skrivandet.
Allt som allt blev det 47 romaner, några novellsamlingar och reseskildringar.
Så produktiv som han var hade han aldrig fått Nobelpriset i litteratur.
Fråga Joyce Carol Oates! 

SÅ HÄR
skrev jag efter att ha sett ett antal BBC - filmer som bygger på Trollopes romaner.