Att se stjärnor på ljusa dagen

Efter att ha hört Astrid Regnell berätta om sin doktorsavhandling från 1999 om August Strindbergs En blå bok 1 - 3. 1907 - 1912 lyssnar jag på ett annorlunda sätt på radioföljetongen
Tjänstekvinnans son. Och uppmärksammar omedelbart ord som ljus, skugga och förlåtelse.
Efter gårdagens föreläsning har dessa ord laddats med ny innebörd.
Att se stjärnor på ljusa dagen: förvandling och försoning i August Strindberg En blå bok är titeln på Astrid Regnells avhandling. (Upptäckte just att den finns bland reaböckerna på Adlibris!
Den är däremot inte särskilt vanlig på biblioteken.)
Astrid Regnell inleder med att ställa frågan om Strindberg var helt galen eller bara lite vardagstokig.
Så tar hon avstamp i texter ur någon av de 365 uppsatserna om en sida i varje del av En blå bok. En vanlig andaktsbok innehåller också 365 texter,
en för varje dag. Strindberg brottades med religionen i denna bok som tillkom sent i hans liv. Alkemin betraktar han också som en religiös livsåskådning.
Den alkemistiska processen motsvarar den religiösa utvecklingen mot försoning. Guld och stjärnor symboliserar själens frälsning och försoning. Den jordiska, begränsade världen motsvaras av en gudomlig, osynlig, omätlig värld som egentligen är den verkliga. Strindberg vänder sig mot den moderna astronomiska världsåskådningen.
Pekoralastronomin heter en av uppsatserna. Strindberg strävar efter det sköna och vackra snarare än det vetenskapligt korrekta.
Till en början var Strindberg darwinist men det blev annorlunda mot slutet av hans liv. Den samtida Oscar Levertin var skeptisk mot djupet i Strindbergs religiösa omvändelse.
I anknytning till En blå bok nämndes också Baudelaires korrespondenser och Swedenborgs andliga världsåskådning.
Astrid Regnell väckte många funderingar och kastade ett nytt ljus över hela August Strindbergs författarskap. Jag blev definitivt nyfiken på En blå bok.
Och - så klart - på Astrid Regnells egen bok. Som jag naturligtvis beställde på stört!

Offer och/eller bödel?

I en radioessä i OBS berättade Kristian Lundberg för några dagar sedan om det omöjliga och nödvändiga med att skriva självbiografiskt. Den som berättar kränker alltid de andra som väljs bort och inte har någon talan. Berättaren bygger helt på sina egna minnen, skuggor och förenklingar.
I Yarden står det "allt jag berättar är sant" - och ingen kan säga emot. Modern beskrivs som en imploderad stjärna, helt mörk.
Fadern stavas frånvaro. Han vill inte kännas vid sina barn.
Modern, som är psykiskt sjuk, flyttar med barnen mellan sju olika adresser i Malmö på ett år. Det finns inga pengar till mat och den tolvårige sonen går ner i källaren och sniffar thinner.
Kristian Lundberg berättar i då och nu om sin uppväxt och om olika arbeten som till exempel som timanställd på Yarden i Malmö västra hamn.
Det är också en Malmö-bok. Författaren känner staden väl och har sett den förändras genom åren till ett hårt samhälle med djupnande samhällsklyftor.
Kristian Lundberg skriver sig fram till sin egen sanning. Kan man vara på en gång offer och bödel? Kan man skriva sig fri? undrar han.
Yarden är en till det yttre oansenlig bok men med ett mycket starkt innehåll.
Kristian Lundberg skriver med ödesmättad enkelhet och liksom etsar med glödstift och lämnar läsaren djupt berörd och imponerad.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo Johanssons pris 2010 för Yarden och 2011 fick han Sydsvenskans kulturpris.

Läs även Mitt Malmö av Kristian Lundberg

Charles Dickens 1812 - 1870

Massor
om Dickensåret


David Perdue´s
Charles Dickens Page


Inte bara Strindberg.
Som sagt

Den 7 februari 1812 föddes Charles Dickens i den lilla staden Portsmouth i södra England.
Där reser man nu en staty över stadens store berömde son - helt mot denne sons vilja.

Inte nog med det. Charles Dickens begravdes i Poet´s Corner i Westminster Abbey trots att velat vila i Rochester.

Det hjälper inte alltid att vara världsberömd, uppskattad och karismatisk.
Charles Dickens blev berömd mycket tidigt i hemlandet. Han visste hur man fick folk att skratta och gråta. Han var en skarpsynt iakttagare med sinne för detaljer.
Snart nog blev han hyllad även i USA och Ryssland. Hans uppläsningsturnéer var mycket uppskattade.
Det finns mycket att läsa om och av Charles Dickens. En av de främsta Dickenskännarna är Peter Ackroyd. Förra året gav Claire Tomalin ut en kritikerrosade biografi över Dickens just med tanke på jubileumsåret.
Jag har läst en bildbiografi från 1962 av J. B. Priestley; mycket sliten, med många understrykningar och hundöron. Den är mycket personligt och roligt skriven och jag tycker mig verkligen möta en levande, mångfacetterad människa.
Däremot skulle jag inte gärna velat vara Kate Dickens, hustrun som födde honom tio barn och som han sedan baktalade och skilde sig ifrån. Över huvud taget var Dickens inte så framstående vad det gällde kärlek. Han hade ingen riktig närhet till sina barn. Värst var det med pojkarna.
Dickens hade svårt att förlåta sin mor för att hon velat skicka honom tillbaka till skokrämsfabriken. Och den första kärleken Mary Beadnell gav honom mest hån tillbaka.
Däremot tror jag att han var en storslagen vän och sällskapsmänniska.
På ynka 58 år hann han med otroligt mycket.
Och det är fortfarande en fröjd att läsa honom, att se filmer och teaterföreställningar och det borde vara lag på att TV skulle visa en Dickens-serie varje jul.

Skilda världar

Justin Lévy, dotter till den kände filosofen Bernard - Henri Lévy och den vackra modellen Isabelle Doutreluigne berättar för andra gången om sitt och moderns förhållande i En ovärdig dotter.
Sekwa 2011. Översättning: Alexandra Dumas.
Autofiktion igen.


Den förra boken Vi ses på Place de la Sorbonne kom 1996.
Temat är detsamma. En egoistisk och utlevande mor som tar mycket lätt på moderskapet. En dotter som lever utan trygghet, kärlek, fasta regler och tydliga gränser som ett barn både vill ha och behöver. Fadern försöker hjälpa till ekonomiskt och det vet modern att utnyttja.
Justine - som i boken kallas Louise - väntar nu barn och modern har just fått beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka. Det går snabbt utför. Louise har dåligt samvete för att hon inte tycker sig räcka till för modern. Hon ser hur modern förlorar sin mänskliga värdighet. Hennes kropp ätas av cancern; hon förlorar sin skönhet; det luktar illa i sjukrummet och hon plågas.
Louise värnar om sitt lilla ofödda barn som hon vet är en flicka.
Louise känner moderns ensamhet. Hon vet inte om modern uppfattat att hon ska bli mormor.
Och hon är osäker på om modern förstår att hon kommer att dö.
Louise känner oro över att hon inte ska kunna bli den mamma barnet behöver. Hon har ju ingen förebild.Och hon skäms för sina tankar, känslor och reaktioner.
Det är mycket väl skildrat; naket och ärligt. Texten flyter lätt och tyngs inte av onödiga ord eller utfyllnader Den ena människan går ur tiden och ett litet nytt liv kommer tar sin början.
Alice, Louise och Angèl är tre länkar i kedjan. Louise inser att det är livets villkor.
Hon håller helt enkelt på att bli vuxen.
Mitt i allt det hemska och svåra finns också en absurd, farsartad humor.
Hela boken berör. Men kanske första delen är den mest gripande. Louises brottning med sina två vissheter.. Moderns ovilja att ta till sig. Två såriga ensamheter som tangerar varandra.
Senare delen är ljusare och ägs av det lilla barnet.
Jag börjar till och med förstå att det kan finnas en tanke med det beiga omslaget som irriterade mig från början.

"Endast den som inte fått tillräckligt med kärlek kan älska så ångerfullt"
avslutar Ingrid Elam sin recension i DN

Hurra för Fredrika Runeberg!

5/2 bakade Fredrika Runeberg Runebergstårtor till sin man nationalskalden Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877) på hans födelsedag.
Eventuellt är det också hennes eget recept. Men om det tvistar de lärde.
Och, ja, de kallas tårtor. Jag skulle ha sagt bakelser
De är godare än man kan tro.

Runebergstårtor

100 g smör
1 dl socker
1 ägg
1 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver (knappt)
2 droppar bittermandelolja (kan ersättas med ½ tsk kardemumma)
1 dl skorpsmulor
1 dl mald mandel
½ dl grädde

Garnering:
½ dl florsocker
vatten

Sätt ugnen på 200 grader.

Vispa fett och socker pösigt. Vispa i ägget.

Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten med en trägaffel. Rör ner grädden.

Fördela smeten i pappersformar som du fyller till tre fjärde delar.

Grädda tårtorna i ca 10 min

Rör ihop ingredienserna till glasyren. Den ska vara ganska fast.
Klicka sylt på tårtorna
Spritsa sedan sockerglasyren runt sylten eller ringla med en tesked.

The Madwoman in the Attic

Jean Rhys (eller rättare sagt Ella Gwendolen Rees Williams) föddes 1890 på den karibiska ön Dominica. Barndomen präglades av en kärlekslöshet som hon led av även som vuxen. Hennes liv skulle ge rikligt stoff till en roman.
I tidiga år kom hon till England och sedan följde ett brokigt liv med litterär framgång med några romaner som knappast åtföljdes av någon personlig lycka.
Så var hon försvunnen en lång tid och de flesta trodde att hon var död. Då publicerades plötsligt romanen
Wide Sargasso Sea. Det blev succé. Året var 1966.
Jean Rhys var 76 år.

1989 översattes boken till svenska och fick titeln
Den första hustrun.
En senare utgåva heter Sargassohavet.
Jean Rhys ger här röst och identitet åt Bertha Mason, den galna kvinnan i vindsrummet i Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Mr Rochester är i Sargassohavet en tämligen slätstruken figur utan karisma. Han är visserligen ung men mer än lovligt korkad. Fadern och brodern lurar honom att gifta sig med den unga, rika, vackra kreolskan Bertha Antoinette Cosway.
Det går snabbt. Redan efter en månad på Jamaica står bröllopet.
Mr Rochester känner en obehaglig ambivalens både för sin unga hustru, den frodiga grönskan på ön och hela den doft- och färgstarka naturen. Allt är för mycket för den svale engelske gentlemannen.
Klasser och kulturer står mot varandra; England och kolonierna och frigivna slavar mot de forna slavägarna. Jean Rhys har säkert lånat mycket ur egen fatabur.
Sargassohavet är en roman med färg och hettta; mörk magi, otäcka bläckfiskorkidéer och ljuvliga apelsinblommor. Allt är extremt och både lockar och skrämmer.
Vissa ekon finns från Jane Eyre, som för övrigt är en bifigur här.
Man erinrar sig upprepade företeelser som eld och brand, sken och dagrar, solnedgångar och speglar.
En mycket bra idé hon fick, Jean Rhys.

Läs om
Jean Rhys i Books and writers

Eva Ström har läst Sargassohavet

En artikel om Jean Rhys i The Independent

Ur evighetens synvinkel

Idag blev jag alldeles uppspelt över
Tommy Olofssons understreckare och gav mig omedelbart på jakt efter någon bok av den nyligen bortgångna Wislawa Szymborska. Först i min egen lyrikhylla. Med nedslående resultat.
Bibliotek och bokhandel nästa.
1996 fick Wislawa Szymborska Nobelpriset med den något kryptiska motiveringen: "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet".
Då skrev Tommy Olofsson så här.
Om man ska likna Wislawa Szymborska vid någon svensk poet så är det Werner Aspenström. Han känner också släktskapet

Om hon från Polen vore här just nu

kunde vi tala om stenarna

och deras släktingar.

Otillgängliga, skulle hon klaga,

öppnar inte när vi knackar på!

Ibland! skulle jag då invända.