Uppiggande! Läs den!

Det är ingen synd
Att krypa ur sitt skinn
Och dansa omkring
I bara skelettet

Med dessa ord av Edgar Leslie inleder Diana Athill, "den litterära scenens grand old lady i England" sin bok
Någonstans vid vägens slut. Tankar om den fjärde åldern.
Denna 89-åriga dam har skrivit ännu en memoar efter att ha debuterat som författare vid 80. Häpet konstaterade hon då att hon var väldigt road av att skriva. Då hade hon lagt klädsömnad och trädgårdsskötsel och diverse andra aktiviteter bakom sig. Sexliberal, ateist, ingen gång gift; någon gång invecklad i någon sorts hustruskap, inga barn. Men vid 43 års ålder var hon gravid i fyra månader tills hon fick missfall. Det var den lyckligaste tiden i livet, minns hon. Klarsynt och osentimentalt konstaterar hon att det hon möjligtvis kan ångra är fegheten, lättjan och den kalla kärnan. Nyktert inser hon att döden väntar runt hörnet men hon hoppas i alla fall att hon får leva en stund till. Döden skrämmer inte Diana Athill. Snarare döendet.

Edgar Leslies uppsluppna rader skulle jag kunna tänka mig på gravstenen.

Reslektyr

Kan detta anses vara tillräckligt för en resa T o R Sthlm?
Jag har redan tjuvkikat i
Någonstans vid vägens slut av Diana Athill, 89. Det blir sträckläsning.
Hon har arbetat på bokförlag och träffat en massa intressanta människor såsom Jean Rhys och Elias Canetti för att nämna ett par.

Om Handlingen av Sara Mannheimer står det så här på baksidan: "Jag ska sitta i sittmöbeln med näsan i en bok, den ena efter den andra.".
Med hjälp av Roland Barthes, Litteraturens nollpunkt ska hon närma sig världslitteraturen.
"Frågan om var gränsen går mellan liv och skrift löper genom hela boken".
Omslaget lockar också.

Jonathan Franzen har ju fått lysande omdömen för sin senaste roman Freedom.
Den verkar intressant och intervjun i Babel under författarens ihärdiga fågelskådande i Göteborg gjorde inte nyfikenheten mindre precis.
Freedom finns redan på svenska översatt av Rebecca Alsberg.

Den felande länken

Äntligen har den kommit! Och jag har börjat läsa
tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks spännande romanserie med Walter Gröhn och Jonna de Brugge som omaka men mycket välfungerande samarbetspartners.
I slutet av del två, Nirvanaprojektet, hade båda lyckats strula till det ordentligt för sig och nu finns det mycket att reda ut i
Den felande länken.
Romanen inleds med en fruktansvärd människojakt som får blodet att isas i ådrorna. Stefan Tegenfalk är vänlig nog att då och då friska upp läsarens minne om vad som tilldragit sig i de båda tidigare romandelarna Vredens tid och Nirvanaprojektet.
Man kan bara hoppas att Stefan Tegenfalk inte snavar på mållinjen. Det vore synd. Man har högt ställda förväntningar efter de två första mycket spännande delarna.

Det finns också en inläsning som är gjord av Reine Brynolfsson.
Och förlaget är Massolit

Tanten - civilkuragets rynkiga ansikte

Elin "Grynet" Ek - hon med alla de värdefulla mottona: Det kan aldrig bli för mycket socker; Frukt är inte godis; Ta ingen skit - har skrivit en underbar bok som heter Supertanten. Den innehåller lite av varje till exempel ett TantQuiz, en genomgång av olika sorters tanter, recept på krämer, kompotter, tantiga kakor och karameller, en lista på kända tanter, mönster till blusliv, rejäl husmanskost, osv osv.
Antitantigt är frukt som inte ruttnar, kläder som bara kan tvättas i 30 grader, GI och stenålderskost, bl. a.
Elin Ek säger att det mest moderna just nu är det som tanter alltid hållit på med. Men det har bytt namn. Långkok heter Slow food; hemlagat har blivit närproducerat; syjuntan har blivit stickkafé; kärringen har blivit bitch; muffins och skorpor har blivit cupcakes och biscotti; bättre begagnat vintage.
Förr piffade man till det tråkiga. Nu pimpar man!!!
Jag blir jätteglad av den här boken. Precis som jag blev jätteglad av Grynet. Hennes intervju med Zlatan var sublim!
Jag har redan fått Supertanten av mig i julklapp. Eller var det kanske födelsedagspresent???

Läs också Reportaget om tantrenässansen i dagens Svd!

Högkvalitativt författarmöte

Ursympatiska
Anna - Karin Palm berättar om sin senaste bok, Snöängel, som många väntat på länge, länge.
Idén fick hon redan på 80 - talet.
Snöängel är en lek med
C J L Almqvists Stockholmsroman Drottningens juvelsmycke.
Anna - Karin Palm berättade att Eva- Maria Liffners roman, Lacrimosa, också är en Tintomaralek, men att den mera utgör Tintomaras hämnd på Almqvist.
Hedvig, huvudpersonen i Snöängel, är en androgyn person som på olika sätt kommer i kontakt med en brokig mängd människor. Hon älskas av alla av - både män och kvinnor. Hedvig har inga ambitioner för egen del. Hon är nöjd med att bara vara. Men hon blir ett kärl för andras begär och önskningar.
Snöängel är en roman om Stockholm, minnet och språket.
Anna - Karin blandar saga och realism; hon har ett fullständigt underbart språk;
och som hon läser! Den är en njutning att lyssna.
Upplyft och berikad går jag hem.

Långt före själva Wallraff

Infiltrera och rapportera var stridsropet för Nellie Bly när hon för tidningen The New York Worlds räkning spelade galen och blev tvångsomhändertagen på Blackwell Islands sinnessjukhus. Ten days in a mad - house heter rapporten om den erfarenheten.
I en mycket intressant artikel om Elizabeth Jane Cochran alias Nellie Bly ( 1864 - 19222) i Svd onsdagen den 19 oktober berättas om detta och annat som den ovanligt äventyrliga kvinnan hittade på under sitt liv. När hon dog var hon känd i hela västvärlden, men berömmelsen falnade snabbt.
En del av hennes artiklar kan läsas HÄR
I Sverige hade vi också en wallraffande kvinna något lite senare.
Ester Blenda Nordström (1891 - 1948) tog tjänst som piga för att sedan rapportera om deras förhållanden.
En piga bland pigor heter boken som kom ut 1914. Man blir onekligen nyfiken.

Det är Ester Blenda som sitter i bilen.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Nu har den kommit - äntligen!
Den var verkligen inte lätt att få tag i. Och tid tog det. Jag talar om Edith Sitwell, Taken care of. An Autobiography. Lätt gulnad och med slitet omslag. Men ren.

Det var Ingrid som satte mig på Sitwell-spåret.
Jag gillar eccentriska damer och tänker bli en sådan själv vad det lider...

Edith Sitwell har också fått ett rejält kapitel i
Johan Hakelius´Ladies