skip to main |
skip to sidebar
AllegroJag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.
Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.
Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.
Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte! Men vill fred."
Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärsigenom
men varje ruta förblir hel.
Ur Den halvfärdiga himlen, 1962
The Buccaneers var klar till 3/4 när Edith Wharton dog 1937.
Marion Mainwaring skrev romanen klar 1938 i enlighet med författarinnans intentioner.
1995 spelades The Buccaneers in för TV och jag hittade den i en egen box med BBC-klassiker.
Fyra amerikanska flickor, Lizzie, Nan, Ginny och Connie, åker till England som ett led oi sin utbildning kan man tänka..
I början av filmen är jag mycket irriterad på de flamsiga, högljudda flickorna och deras lockiga fånigt mustaschprydda uppvaktande kavaljerer. Flickorna tackar inte nej till de engelska männens titlar och männen tar för givet att flickorna är arvtagerskor.
Äktenskapen blir en provkarta på hur stolligt det kan bli när folk gifter sig av fel skäl och med fel personer. Det är två mycket olika kulturer som möts, konventionerna är många och nåde den som inte fullgör sin plikt och rättar in sig i släktleden!
Guvernanten, Laura, har på guvernanters vis en mellanställning mellan herrskap och tjänstefolk. Hon är en behaglig, sympatisk person som alltid levat sitt liv oberoende av någon man. Men hon har betalat ett pris för sin frihet. Nu offrar hon sin egen lycka för en utav sina forna elever och applåderar dennas djärva brott mot konventionerna.
Edith Wharton är som alltid en skarpsynt iakttagare av den amerikanska övre medelklassen, mänskliga relationer - eller brist på relationer - könsroller, konventioner, miljöer, o.s.v.
Till min oförställda häpnad hittade jag ännu en film som bygger på en roman av
Edith Wharton,(1862 - 1937) på bästa sändningstid i TV,
The Age of Innocence.
Daniel Day-Lewis, Michelle Pfeiffer och Wynona Ryder i huvudrollerna; regi Martin Scorsese. Romanen kom 1920 och filmen 1993. 1921 fick Edith Wharton Pulitzerptiset för The Age of Innocence.
New York och Newport är de välskildrade miljöerna i detta vemodiga triangeldrama.
Newland Archer är förlovad med den unga, troskyldiga May Welland - ett mycket passande parti som förenar två fina gamla familjer - när han möter den exotiska Ellen Olenska som återvänt från ett olyckligt äktenskap i Europa för att slicka såren i familjens sköte.
De - stammen - tar nådigt emot henne för att i slutet av filmen i samlad trupp beslutsamt och effektivt manövrera henne tillbaka.
Edith Wharton kan sin övre medelklass och de sociala regler som gäller.
Kvinnor kan inte räkna med att ha samma frihet som män. Har man levt länge i Europa är det väldigt lätt att bryta mot konvenansen i New York.
Många utav personerna i har verkliga förebilder och lånar till och med drag av författarinnan själv i 20-årsåldern och hennes förlovning, brytning , och slutligen giftermål med Edward Robbins Wharton.
TRAILER
I den egna hyllan hittade jag också Ethan Frome från 1911.
Den får sättas upp på sommarläsningslistan som hotar att bli oändlig.
Men det är kul att planera. Och hellre för många böcker än för få...
Agent Scully i Arkiv X, d.v.s. Gillian Anderson, spelar huvudrollen,
Lily Barth, i House of Mirth som gick på någon kanal i fredags kväll.
Dan Ackroyd och Eric Stoltz hade andra viktiga roller. Filmen bygger på en roman av den amerikanska författarinnan
Edith Wharton (1862 - 1937)som fick Pulitzerpriset för en annan roman, nämligen oskuldens tid. I Glädjens hus gisslar Edith Wharton den överklass hon själv tillhör. Platsen är New York alldeles i början av 1900-talet. Lily Barth är ung, vacker och av god familj. Men hon är medellös. Och oförsiktig med sina friare. Dessutom förargar hon sin arvtant och går miste om arvet.Hur aningslös kan man bli? Och det går verkligen riktigt illa för Lily Barth. Varför hjälpte inte någon av hennes rika, hjärtlösa vänner henne? Jo, för de var rika och hjärtlösa.
Bokens titel kommer passande nog från Predikaren 7:5 "Den vise har sitt hjärta i sorgens hus, dåren sitt i glädjens hus."
När jag hade läst en stund i Se blomman av
Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson gick jag ner i källaren och rotade fram mitt gamla herbarium. I det låg pressad fjällbjörk från Flatruet i Härjedalen, fjällkattfot från Västra Sjulsmark, fjällviol från Kiruna och fjällviol från Karesuando. Bland annat. Insamlingen skedde under en lärorik sommar för många år sedan som jag minns med stor förtjusning.
Kanske dags att ta itu med botaniken igen?
Se blomman inspirerar verkligen. Det är en underbar bok om botanik, botaniker, litteratur och vänskap. Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson är också duktiga fotografer. Det här är en bok att njuta av när som helst och var som helst.
Ett kapitel ägnas åt Harry Martinson; den lilla fina Minette-rosen uppmärksammas liksom liljor och kålhuvuden, gullpudra, vattenaloe, gräs; med mera. De litterära referenserna är många.
Ett avsnitt heter Fruntimren. Jämställdheten inom botaniken är jämförelsevis god. 1810 kom Botanik för fruntimmer av August Batsch. På en bild ser man en typisk svensk tant med grått permanentat hår, en ansenlig handväska på högerarmen, gråbruna strumpor och systerskor böjd över några gula blommor vid öknens rand.
Det är Vivi Täckholm i Egypten. Bilden är tagen av Bertil Nordenstam.
"Låt oss vandra i det landskap vi har, inte i en idyll som vi bara kan leta upp som välvårdad museal lämning." ... "Vi kan ännu ställa frågor till de skogar och ängsmarker vi har. " uppmanar författarna i slutkapitler Det sårade, levande landskapet i Sverige.
Kerstin Ekamn och idéhistorikern Gunnar Eriksson har tidigare samarbetat med en artikelserie i DN om Carl von Linné under Linnéåret 2007.
Ignatius J. Reilly, arbetssökande och huvudperson i
Dumskallarnas sammansvärjning, är intelligent men lat.
Platsen är New Orleans och tiden 1960-talet.
Ignatius J. Reilly är 30 år, men har ännu inte kommit sig för att flytta hemifrån.
John Kennedy Toole, författare till Dumskallarnas sammansvärjning, tog livet av sig 1969 endast 32 år gammal. Modern gav ut hans märkliga bok postumt.
Dumskallarnas sammansvärjning fick Pulitzerpriset 1981.
Och Ignatius J. Reilly fick en staty vid Canal St 819.
Inlägg
