skip to main |
skip to sidebar
Till min oförställda häpnad hittade jag ännu en film som bygger på en roman av
Edith Wharton,(1862 - 1937) på bästa sändningstid i TV,
The Age of Innocence.
Daniel Day-Lewis, Michelle Pfeiffer och Wynona Ryder i huvudrollerna; regi Martin Scorsese. Romanen kom 1920 och filmen 1993. 1921 fick Edith Wharton Pulitzerptiset för The Age of Innocence.
New York och Newport är de välskildrade miljöerna i detta vemodiga triangeldrama.
Newland Archer är förlovad med den unga, troskyldiga May Welland - ett mycket passande parti som förenar två fina gamla familjer - när han möter den exotiska Ellen Olenska som återvänt från ett olyckligt äktenskap i Europa för att slicka såren i familjens sköte.
De - stammen - tar nådigt emot henne för att i slutet av filmen i samlad trupp beslutsamt och effektivt manövrera henne tillbaka.
Edith Wharton kan sin övre medelklass och de sociala regler som gäller.
Kvinnor kan inte räkna med att ha samma frihet som män. Har man levt länge i Europa är det väldigt lätt att bryta mot konvenansen i New York.
Många utav personerna i har verkliga förebilder och lånar till och med drag av författarinnan själv i 20-årsåldern och hennes förlovning, brytning , och slutligen giftermål med Edward Robbins Wharton.
TRAILER
I den egna hyllan hittade jag också Ethan Frome från 1911.
Den får sättas upp på sommarläsningslistan som hotar att bli oändlig.
Men det är kul att planera. Och hellre för många böcker än för få...
Agent Scully i Arkiv X, d.v.s. Gillian Anderson, spelar huvudrollen,
Lily Barth, i House of Mirth som gick på någon kanal i fredags kväll.
Dan Ackroyd och Eric Stoltz hade andra viktiga roller. Filmen bygger på en roman av den amerikanska författarinnan
Edith Wharton (1862 - 1937)som fick Pulitzerpriset för en annan roman, nämligen oskuldens tid. I Glädjens hus gisslar Edith Wharton den överklass hon själv tillhör. Platsen är New York alldeles i början av 1900-talet. Lily Barth är ung, vacker och av god familj. Men hon är medellös. Och oförsiktig med sina friare. Dessutom förargar hon sin arvtant och går miste om arvet.Hur aningslös kan man bli? Och det går verkligen riktigt illa för Lily Barth. Varför hjälpte inte någon av hennes rika, hjärtlösa vänner henne? Jo, för de var rika och hjärtlösa.
Bokens titel kommer passande nog från Predikaren 7:5 "Den vise har sitt hjärta i sorgens hus, dåren sitt i glädjens hus."
När jag hade läst en stund i Se blomman av
Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson gick jag ner i källaren och rotade fram mitt gamla herbarium. I det låg pressad fjällbjörk från Flatruet i Härjedalen, fjällkattfot från Västra Sjulsmark, fjällviol från Kiruna och fjällviol från Karesuando. Bland annat. Insamlingen skedde under en lärorik sommar för många år sedan som jag minns med stor förtjusning.
Kanske dags att ta itu med botaniken igen?
Se blomman inspirerar verkligen. Det är en underbar bok om botanik, botaniker, litteratur och vänskap. Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson är också duktiga fotografer. Det här är en bok att njuta av när som helst och var som helst.
Ett kapitel ägnas åt Harry Martinson; den lilla fina Minette-rosen uppmärksammas liksom liljor och kålhuvuden, gullpudra, vattenaloe, gräs; med mera. De litterära referenserna är många.
Ett avsnitt heter Fruntimren. Jämställdheten inom botaniken är jämförelsevis god. 1810 kom Botanik för fruntimmer av August Batsch. På en bild ser man en typisk svensk tant med grått permanentat hår, en ansenlig handväska på högerarmen, gråbruna strumpor och systerskor böjd över några gula blommor vid öknens rand.
Det är Vivi Täckholm i Egypten. Bilden är tagen av Bertil Nordenstam.
"Låt oss vandra i det landskap vi har, inte i en idyll som vi bara kan leta upp som välvårdad museal lämning." ... "Vi kan ännu ställa frågor till de skogar och ängsmarker vi har. " uppmanar författarna i slutkapitler Det sårade, levande landskapet i Sverige.
Kerstin Ekamn och idéhistorikern Gunnar Eriksson har tidigare samarbetat med en artikelserie i DN om Carl von Linné under Linnéåret 2007.
Ignatius J. Reilly, arbetssökande och huvudperson i
Dumskallarnas sammansvärjning, är intelligent men lat.
Platsen är New Orleans och tiden 1960-talet.
Ignatius J. Reilly är 30 år, men har ännu inte kommit sig för att flytta hemifrån.
John Kennedy Toole, författare till Dumskallarnas sammansvärjning, tog livet av sig 1969 endast 32 år gammal. Modern gav ut hans märkliga bok postumt.
Dumskallarnas sammansvärjning fick Pulitzerpriset 1981.
Och Ignatius J. Reilly fick en staty vid Canal St 819.
Det är hög tid att åldras. Andra, yngre
beter sig värdigt, har kloka åsikter.
Med häpnad, och någon avund betraktar jag dem
säkerheten, kläderna, omsorgsfull fysisk skötsel
och leendet som tränats liksom föredragen.
Hur trimmade och snygga är de inte,
välryktade som hästar, och, på småtimmarna,
med hästars vilda ögon. Det är hög tid
att väljas in i någon orden och en gång i veckan
äta lunch med likasinnade och vara död.
Bo Carpelan, 1926 - 2011
"Ett är nödvändigt, men mycket är roligt"
"Je vous assure
min kärlek är så pure
att jag kan mycket väl ibland
ha kärleksäventyr."
2x Harriet Löwenhjelm. En biografi från 1947 skriven av bästa väninnan
Elsa Björkman - Goldschmidt som också anförtroddes den litterära kvarlåtenskapen - Sonettboken och manuskriptboken.
Harriet Löwenhjelm hade kallat Elsa Björkman till sin dödsbädd och hon avslutade sitt liv lugnt och stilla natten till den 24 maj 1918 på Romanäs sanatorium.
Elsa Björkman - Goldschmidts biografi, Harriet Löwenhjelm, från 1947 är naturligtvis en vänbiografi med en del hänsyn tagna till familj, släkt och vänner. Men den har det självupplevdas tyngd och närhet. Elsa Björkman hade vännerna gemensamt med Harriet Löwenhjelm och de gick i samma skolor. Deras bakgrunder skilde sig åt väsentligt. Harriet hade alltid pengar medan Elsa och de andra kamraterna måste arbeta för att till exempel få råd att gå i Carl Wilhelssons målarskola. Harriet var bortskämd hemifrån, egensinnig och ibland på gränsen till det arroganta.
Boel Hackman menar i Att skjuta en dront att Harriet Löwenhjelm var mycket mindre en stillsam familjeflicka än hon framställts tidigare. Och att hon är mycket modernare i sitt skrivande än man ansett. Det har alltid varit Edith Södergran som framställts som den modernistiska av de två.
Harriet Löwenhjelm (1887 - 1918) och Edith Södergran (1892 - 1923) brukar nämnas på samma gång. De levde under samma tid och båda dog vid 31 års ålder av lungtuberkulos. Annars var hade de inte mycket gemensamt.
Edith Södergran utgår alltid från sitt innersta jag i sina dikter medan Harriet Löwenhjelm skriver rolldikter. Hon håller en sköld mellan sitt eget och omgivningen.
En sak som förvånade mig var att Harriet Löwenhjelm gärna hade bössan med sig ut på sina promenader. Och att hon gärna sköt - och flådde! - ekorrar.
Jag blev också förvånad över att hon så kallsinnigt assisterade sin äldre syster Amelie Dickson vid två barnafödslar! Det är inget jobb för veklingar.
(Men väl för hemmadöttrar.)
Boel Hackman har haft tillgång till senare tiders forskning i sin biografi, till exempel Elisabeth Stenborgs avhandling Pierrot och pilgrim. Studier i Harriet Löwenhjelms diktning från 1971. Mycket annat finns förtecknat i källor och litteratur.
Jag tycker att de båda biografierna kompletterar varandra alldeles utmärkt.
En ny samling av Harriet Löwenhjelms dikter utgivna av Boel Hackman är på väg.
Det finns också ett nybildat
Harriet Löwenhjelm - sällskap
Edith Södergran - sällskapet finns HÄR
Inlägg
