söndag 13 mars 2011

Sorgepoesi med värme och humor


Costa Book Award 2009.
Tips från Andres Lokkos krönika i Svd 2011-03-13.
Recensionen ur The Guardian 2009-03-07

    A Scattering

    by Christopher Reid

    There's certainly no shrieking reproach in A Scattering, Christopher Reid's latest collection, dedicated to the memory of his wife, the actor Lucinda Gane (whom readers of the right age will remember as the science teacher Miss Mooney in Grange Hill). But neither has he been rendered wordlessly impotent. Rather, he gives us a lucid, cogent panorama of grief and loss, from the first diagnosis of illness to a provisional - it never could be final - acceptance of his enforced membership of "the club of the left-over living". These are calm, careful, coolly self-contained poems, but they invite the reader in without reserve. If there's a sense of something being worked out here, Reid's engagement with the process of bereavement, as both husband and poet, only helps to prove the aptness of Donne's dictum, that "Grief brought to numbers cannot be so fierce, / For he tames it that fetters it in verse".

    Reid's poetry has always delighted in confounding expectations. As one of the originators (with his one-time tutor Craig Raine, the publisher of this volume) of what James Fenton termed the "Martian" school, he makes the familiar strange through witty juxtapositions and wild, sometimes surreal imagery. This is how the title poem of his 1982 collection, Pea Soup, begins: "A hecatomb; / haruspication of pods ... / It is thus that we understand / our kitchen gods // workaday hierophants, / opening each green victim / with a neat jab of the thumb, / cascading entrails [...] / into a deep pan". It's a clever kind of poetry, skilfully constructed, often erudite, and just a little emotionally chilly. Though Reid's habitual wit does not desert him in A Scattering, that isn't a charge that could be laid against him here.

    The book opens with "The Flowers of Crete" and a last holiday together, as he grapples with the fear of what lies ahead. Often, there's the sense that she is one step ahead of him, just out of reach, or threatening to be - an Ariadne who cannot, this time, provide the thread that will save her Theseus from his fate. So he turns to the inward consolations of writing, asking her to forgive "your husband the poet, / as he mazes the pages / of his notebook, in pursuit / of some safe way out"; while she, looking ever outwards, chases "to its least accessible hiding-place" every specimen in her guide to the island's wild flowers.

    "The Unfinished" describes, simply and detachedly, the deathbed vigil. "I never heard / the precise cadence / into silence / that argued the end. / Yet I knew it had happened." Afterwards, with the same detachment of "ultimate calm", he quotes Wittgenstein, considers Auden, and tries to configure her death as a journey, though he knows it isn't, or is so only "in that space / of the mind where the wilful / metaphors thrive". Then he recurs to the final few days, telling it as straight as he can, refusing, for instance, to invest the disease that kills her with anything like human moral agency:

    Hobgoblin, nor foul fiend;
    nor even the jobsworth slob
    with a slow, sly scheme to rob
    my darling of her mind
    that I imagined;
    just a tumour.

    There follows a series of vignettes, "A Widower's Dozen", that dramatise the accommodations and adjustments that the mind makes when faced with such loss: he talks to her about their garden, imagines that he hears her coming to bed or sees her in the street, endures the repeated jolting realisations that she's gone. It is perhaps odd that, faced with the ultimate dislocation, Reid is, in this book, at his least "Martian". Yet the old wit and erudition are still there. The collection's title, for instance, makes one think of a scattering of ashes, but not so: the title poem describes the way elephants perform a kind of obsequy for their dead by "hook[ing] up bones with their trunks and chuck[ing] them this way and that way"; the animals' ponderous bulk "makes them the very / embodiment of grief, while the play of their trunks / lends sprezzatura". That slightly waggish "sprezzatura" is a typical Reid flourish.

    In "Afterlife" he walks past the hospital to which his wife left her body for research and thinks: "That's where my dead wife lives. I hope they're treating her kindly." This end, he finds, is greatly preferable to the shallow certainties of religion, because she is still "doing practical work ... educating young doctors / or helping researchers outwit the disease that outwitted her". Here, as throughout the book, the keynote is one of gratitude.

    There's no self-pity, no beating upwards to God's throne here, just a kind of secular prayer of thanks, albeit one that performs the miracle of bringing the dead back to life. Reid conjures her brilliantly for the reader - her way of dressing, her somewhat scattered mental energy, her many enthusiasms. As an act of devotion, A Scattering perhaps proves the almost-truth of Larkin's almost-instinct at the end of "An Arundel Tomb", that what will survive of us is love. How fitting, then, that this beautiful book should begin and end in benediction; it is surely no accident that the opening and closing words are "blessing" and "blessed".


lördag 12 mars 2011

Det som inte får hända

Mitt i livet segnar 38-åriga Amy Rosenblatt Solomon- läkare, mamma, hustru, dotter och syster - ihop på löpbandet och och hennes liv går inte att rädda. Maken Harris blir ensam med tre minderåriga barn, 7, 5 och 1 1/2 år gamla.
Fadern Roger Rosenblatt, professor i engelska, essäist och författare, och modern Ginny lämnar sitt rymliga hus i Long Island och flyttar in i ett gästrum hos dotterns efterlämnade familj. De kämpar tillsammans med svärsonen för att hjälpa barnen att bearbeta sorgen och att få vardagen att fungera med allt vad det innebär.
Roger Rosenblatt beundrar hustruns simultanförmåga och oändliga tålamod. Själv blir han någon slags alltiallo och bl.a. mästare på att rosta bröd. Alla barnen vill ha det på sitt sätt.
Även människor utanför familjen stöttar. De lagar mat, skriver brev, skickar blommor och tröstar. Föräldrar som varit i samma situation delar med sig av sina erfarenheter.
Rakt och enkelt berättar Roger Rosenblatt i Att rosta bröd om familjens oändliga sorg, den stora kärleken till Amy, barnbarnens sätt att tackla saknaden, oron för den behärskade svärsonen och alla minnena.
Sorgeåret har ingen ände. Det kommer att vara livet ut. Men sorgen kan förändras.
Man förfäras, beundrar, lever med, oroas, grips och gläds över varje liten ljusglimt.
Att rosta bröd berör starkt och djupt.



fredag 11 mars 2011

Sett i Vårdinge



"HÄR UNDER HVILAR KYRCKOHERDEN OCH PROBSTEN HÖGÄREWÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE HERR PETRUS GADD MED SIN KIÄRA HUSTRO ÄHREBORNE OCH DYGDESAMA MATRONA AUGUSTA LUNDBERG. ANNO 1743"

Vårdinge kyrka intill sjön Sillen söder om Södertälje i Sörmland.
Inskriften syns på långsidan till höger.
Bilden på kyrkan är från Wikipedia.

torsdag 10 mars 2011

Aktuellt

Ingen i världen ( orig:s titel: In the Country of Men) av Hisham Matar, född 1970, handlar om den nioårige Suleiman som bor strax utanför Tripoli i Libyen.
Året är 1979 och Muammar al-Khadaffi håller landet i ett järngrepp. Osäkerheten är stor. Ingen vet vem man kan lita på. Människor fängslas i sina hem, torteras och försvinner ibland helt och hållet. Mannen i grannfamiljen fängslas och förhören med honom direktsänds i TV och så småningom även hängningen. Suleimans egen pappa försvinner och ingen vet riktigt vad som händer. Suleiman undrar varför mamma blir så konstig när hon tagit sin "medicin" - som för övrigt är strängeligen förbjuden i Libyen - men han tycker om historierna hon berättar när hon är påverkad av "medicinen". Det är mycket den ensamme Suleioman undrar över. Pappa, som är välbeställd medelklass och dessutom intellektuell och bäste vän med den avrättade grannen är naturligtvis en starkt misstänkt person. Motståndsrörelsen består av oorganiserade amatörer och har svårt att hävda sig mot Khadaffis säkerhetspolis.
Berättelsen är bara till vissa delar Hisham Matars egen. Han har växt upp i Kairo och Tripoli och bor numera i England. Fadern fängslades 1990 och familjen har inte fått några livstecken från honom sedan 1995.
Ingen i världen förmedlar känslan av att leva i en kuslig, klaustrofobisk och osäker tillvaro. I Månpocketutgåvan av Ingen i världen finns en intervju med Hisham Matar som extramaterial.

Livet är ett i vinden vacklande hus

Av en ren händelse råkade jag gå förbi radion just när Anita Ekström läste Dagens dikt,
I det högsta trädet ur Sirkka Turkkas diktsamling Livet är ett i vinden vacklande hus.
(Dagens dikt igår hade dren oemotståndliga titeln En gång blev jag nästan bjuden på ett bröllop.)
Livet är ett för vinden vacklande hus kom ut 1987 i översättning av Bo Carpelan och är den enda av hennes diktsamlingar som finns på svenska.
Sirkka Turkka är månadens diktare under mars. Hon är född 1939, utbildad till stallmästare, men blev snart fristående författare. Hon har givit ut 14 titlar poesi och prosa.
En av hennes husgudar är Martin Heidegger. Hans Sein zum Tod har satt sina spår i hennes diktsamlingar.
Efter uppläsningen spelades Das alte Jahr vergangen ist, ett koralförspel av Johann Sebastian Bach. Joseph Payne spelade.
Dagens dikt och musiken kom mig att glömma snöblasket, blåsten och kylan och att jag egentligen är snorig och fryser om fötterna.
Hoppas att Livet är ett för vinden vacklade hus finns att köpa antikvariskt.

tisdag 8 mars 2011

Diskutabel kvinnosyn



Är det inte lite konstigt att i en spänningsroman från 2005, skriven av en författarinna född 1960, möte en mening som denna: "Kvinders trang till reproduktion lå som en stærk strøm under kønnets handlinger til alle tider." ?
Bokens titel: Personskade. Författare: Elsebeth Egholm.
Elebeth Egholm har väldigt många bollar i luften men samlar upp trådarna ganska väl på slutet.
Det är kvinnorna som har störst betydelse i romanen. Journalisten Dicte Svendsen är den som tar störst plats. Ett centralt tema är ofrivillig barnlöshet. Sökandet efter identitet ett annat liksom
trafficking och integration.
Elsebeth Egholm har skrivit en rad romaner med Dicte Svendsen i huvudrollen.
Läs mer om författarinnan här

På tal om Internationella kvinnodagen

söndag 6 mars 2011

I lusthuset

I lusthuset (1954) av Jane Bowles (1917 - 1973). På Dramaten. I rollerna bl. a. Marie Richardson och Basia Frydman. Absurd, någon gång komisk men mestadels tragisk. Mödrar och döttrar som talar förbi varandra; stumma kroppar och olycklig inåtvändhet. Oförmåga att bryta mönster, att bryta upp, att frigöra sig. Det hela utspelar sig i Kalifornien på 1940 eller -50-talet.
Redan 1988 satte Suzanne Osten upp I lusthuset för första gången i Sverige. Regissören Sofia Jupiter som då gick på högstadiet såg föreställningen två gånger. Det var en uppseendeväckande händelse eftersom Suzanne Osten lät män spela ett flertal av kvinnorollerna.
Jag tycker mig känna igen Jane Bowles från Två allvarligt sinnade damer (1943) i vissa stycken men alls inte i andra. Där bröt ju verkligen kvinnorna upp och gjorde tvärtemot vad alla förväntade sig av dem. Första akten av I lusthuset skrevs redan 1947. Hela pjäsen kom ut 1954.
Man kunde också känna en skillnad i stämning i de båda akterna.
Intressant som uppföljning till Den skyddande himlen och Två allvarligt sinnade damer.