Ja, så här ser den ut.
Maria Zennströms debutroman från 1991,
Katarinas sovjetiska upplevelser.
Den fick hon Borås Tidnings debutantpris för.
Katarina vistas i Ryssland 1983 - 1991. Hon går bl. a. på
Allsovjetiska statliga institutet för filmkonst, hon sover en natt här och en natt där; hon äter hos den som har mat och hon träffar många udda existenser. Katarina är en god iakttagare både vad det gäller människor och miljöer.
Maria Zennström berättar rapsodiskt och som i små teaterstycken - eller varför inte filmsnuttar - med scenangivelser och personförteckningar.
Det är som att bläddra i ett fotoalbum.
Nu läste jag Maria Zennströms andra bok - Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek - först, men just därför blev jag nyfiken på den första.
Man känner igen författaren i den skarpsynta iakttagelsen och det rapsodiska berättandet men för övrigt tycker jag att det tillkommit en fördjupning vad gäller skildringen av känslor och relationer. Men det har ju också gått tio år.
Och visst var det till Peredelkino som Omar Sharif och Julie Christie åkte i släde och månen sken och vargarna ylade i Doktor Zjivago?
lördag 15 januari 2011
fredag 14 januari 2011
Maria läser
"Vi färdas i kärlekens märkliga farkost".
Maria i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström läser Mare Kandres Bebådelsen och fastnar för denna mening.
Maria läser Jean Genet:
"Jag har i årtionden vetat att Genet har något med mig att göra, känt utstrålningen av hans verk och liv, berörts av hans motivkrets: upphöjandet av det låga, skammen, odlandet av outsiderpositionen, känslan av exil i hemlandet, eller att inte ha något hemland. Och skönhetsdyrkan. "
Läser Sigitas Parulskis. "Jag har förlorat det han har: Lusten att berätta, självsäkerheten. Jag trevar."
Maria om Rilke, Malte Laurids Brigge.
"Rilke är mycket upptagen av döden och av minnen... En död som man växer in i, i vilken man till sist får användning för all härsklystnad och stolthet man burit i livet."
Maria i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström läser Mare Kandres Bebådelsen och fastnar för denna mening.
Maria läser Jean Genet:
"Jag har i årtionden vetat att Genet har något med mig att göra, känt utstrålningen av hans verk och liv, berörts av hans motivkrets: upphöjandet av det låga, skammen, odlandet av outsiderpositionen, känslan av exil i hemlandet, eller att inte ha något hemland. Och skönhetsdyrkan. "
Läser Sigitas Parulskis. "Jag har förlorat det han har: Lusten att berätta, självsäkerheten. Jag trevar."
Maria om Rilke, Malte Laurids Brigge.
"Rilke är mycket upptagen av döden och av minnen... En död som man växer in i, i vilken man till sist får användning för all härsklystnad och stolthet man burit i livet."
torsdag 13 januari 2011
...men icke hade kärlek
Jag kommer osökt att tänka på Paulus´ första brev till korintierna kap 13 där det står så här: "Om jag talade människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" när jag läser
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?
Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?
Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.
onsdag 12 januari 2011
Tragik på Kungliga Biblioteket
Per Svensson om serien i tre delar BIBLIOTEKSTJUVEN i SVT 1 klockan 20.00 onsdag 12/1.
Repris 13/1 och 16/1
I rollerna bl. a. Gunilla Röör, Lil Terselius, Maria Kulle och Gustaf Skarsgård.
Martin Aagård i Aftonbladet tycker att KB-mannen John Manneus är en
MADAME BOVARY I KULTURKOFTA
och att det finns flera skurkaktiga bibliotekarier...
(det är ju inte konstigt. Så dåliga löner som bibliotekarier har)
tisdag 11 januari 2011
Samhällets olycksbarn
Susanna Alakoskis första roman, Svinalängorna, fick Augustpriset 2007, blev teater och lovprisad film. Den handlar om en finsk familj där föräldrarna är missbrukare.
Perspektivet är dotterns, Leenas.
Håpas du trifs bra i fengelset är en mörkare skildring av en knarkares, Samis, hårda liv.
Perspektivet är systerns, Annis.
Syskonen står på varsin sida i samhället. Anni är en av dem som lyckats. Sami tillhör de utslagna.
Annis engagemang i Samis liv dikteras av hennes stora kärlek till brodern. De har samma bakgrund med föräldrar som söp, slogs, skrek, svor och svek. Men Sami har inte Annis styrka. Han är orolig i skolan och hamnar i observationsklass. Och det är egentligen här den verkliga utförsresan tar sin början. Insiktsfullt berättar Susanna Alakoski om Sami och hans knarkande, stjälande, ljugande och manipulerande. Annis situation som nära anhörig och medberoende; hennes sorg , ilska, förtvivlan och envisa hopp kommer säkert många andra anhöriga att känna igen. Och över huvud taget speglar boken många människors helvete och samhällets tillkortakommanden och/eller brist på intresse.
Susanna Alakoskis ord bränner som svetslågor.
En starkt berörande bok. Håpas du trifs bra i fengelset borde stå på diverse kurslistor,
Perspektivet är dotterns, Leenas.
Håpas du trifs bra i fengelset är en mörkare skildring av en knarkares, Samis, hårda liv.
Perspektivet är systerns, Annis.
Syskonen står på varsin sida i samhället. Anni är en av dem som lyckats. Sami tillhör de utslagna.
Annis engagemang i Samis liv dikteras av hennes stora kärlek till brodern. De har samma bakgrund med föräldrar som söp, slogs, skrek, svor och svek. Men Sami har inte Annis styrka. Han är orolig i skolan och hamnar i observationsklass. Och det är egentligen här den verkliga utförsresan tar sin början. Insiktsfullt berättar Susanna Alakoski om Sami och hans knarkande, stjälande, ljugande och manipulerande. Annis situation som nära anhörig och medberoende; hennes sorg , ilska, förtvivlan och envisa hopp kommer säkert många andra anhöriga att känna igen. Och över huvud taget speglar boken många människors helvete och samhällets tillkortakommanden och/eller brist på intresse.
Susanna Alakoskis ord bränner som svetslågor.
En starkt berörande bok. Håpas du trifs bra i fengelset borde stå på diverse kurslistor,
Etiketter:
Håpas du trifs bra i fengelset,
Skönlitteratur,
Susanna Alakoski
söndag 9 januari 2011
En dikt av Bruno K Öijer
Främmande
När jag vrider om nyckeln
till min lägenhet
känner jag ibland att jag tränger mig på
att jag kommit hem för tidigt
och utan att förvarna
jag står kvar
väntar innan jag öppnar dörren
det främmande osynliga
måste hinna ställa tillbaka stolarna
och plocka undan
ta med sej alla sina saker
innan jag går in
och låtsas att jag ingenting ser
ingenting vet
Ur Dimman av allt. 2001
När jag vrider om nyckeln
till min lägenhet
känner jag ibland att jag tränger mig på
att jag kommit hem för tidigt
och utan att förvarna
jag står kvar
väntar innan jag öppnar dörren
det främmande osynliga
måste hinna ställa tillbaka stolarna
och plocka undan
ta med sej alla sina saker
innan jag går in
och låtsas att jag ingenting ser
ingenting vet
Ur Dimman av allt. 2001
lördag 8 januari 2011
Läsecirkel VT 2011
I läsecirkeln ska vi under våren läsa följande böcker - som alla finns i trevliga pocketutgåvor.
Alakoski, Susanna, Håpas du trifs bra i fengelset (på begäran)
Oksanen, Sofi, Utrensning
Greene, Graham, Brighton Rock
Toole, John Kennedy, Dumskallarnas sammansvärning
I den danska bokcirkeln läser vi högt och diskuterar
Helle, Helle, Rødby - Puttgarden
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)