Skriv!

Vi får verkligen hoppas att det blir en fortsättning på det intressanta programmet Skriv i P1.

Elsie Johansson och Jerker Virdborg sitter i Skrivstugan och läser och diskuterar texter som svenska folket skickat in. De hinner med fyra texter per gång.
Människor läser mycket, det vet man. Men det är alldeles tydligt att människor skriver också.

P1 Måndagar 14.30. Repris söndagar 17.03.

Läs vidare HÄR

Alice Munro revisited

Läs vad den kanadensiska författarinnan Margret Atwood skriver om sin landsmaninna, Alice Munro, HÄR

Lyssna också till en intervju med Alice Munro:




Jag tror att det kan vara värdefullt att inte sträckläsa novellerna i Kärlek, vänskap, hat.
Man måste låta var och en sjunka in ordentligt. Eventuellt läsa om.
Alice Munro är mästare på att skildra de små rörelserna som får avgörande betydelse. Hon vrider och vänder på äktenskapet som idé för samlevnad. Hon skildrar kvinnoliv i olika skeden. Männen är mera statister i den kvinnornas vardag.
Alice Munro karaktäriserar sina personer genom att beskriva en gest, en replik, ett klädesplagg, en doft (eller lukt). Hon är mycket realistisk i sina berättelser och väjer inte för cancer, ALS eller demens. Människorna underkastar sig stoiskt sina öden. Somliga har en kyligt intellektuellt sätt att se på det som drabbar dem. Människors ensamhet är ett annat tema.
Sentimentalitet kan Alice Munro förmodligen ens inte stava till.
Miljön är Ontario, landsbygd, och städer som Toronto och Vancouver. Alice Munro är väl förtrogen med landskapet och levnadssättet eftersom det var här hon växte upp. Fadern hade en räv- och fjäderfäfarm (!) och modern var lärare.
Alice Munro har skrivit många novellsamlingar och hennes första roman,
För mycket lycka har just kommit ut.
2009 fick Alice Munro det internationella Man Bookerpriset på 700 000 kronor som delas ut vartannat år. Det har bara delats ut två gånger tidigare och då till Ismael Kadaré och Chinua Achebe.

Med dramatisk humor och öm ironi

Sommarens omläsning:
Löfte i gryningen av Romain Gary (eller Romain Kacew som han egentligen hette), född i Moskva 1914; död för egen hand i Paris 1980.
Liggande på stranden i Big Sur i sällskap med ett antal sälar tänker författaren tillbaka på sitt händelserika liv från det att han som flykting kom från Moskva till Frankrike.
Modern, madame Kacew, "... en himmelsk projektion av det mänskliga mått- och viktsystemet..." är en dramatisk ( för att inte säga melodramatisk), viljestark och fantasifull kvinna av judisk börd. Hon är ensamförsörjare och skyr inga medel i sin strävan att hålla sonen skadelös. Hon är också mycket äregirig å sonens vägnar och han å sin sida lever för att uppfylla hennes önskningar. Alltså försöker han bli sångare, pianist, dansare, diplomat och författare. En del därav lyckas han bevisligen med så väl att han så småningom får Goncourtpriset två gånger ( för Himmelens rötter och Med livet framför sig under pseudonymen Emile Ajar). Olyckligtvis är modern redan död då.
Mor och son hyser en lika omåttlig som ömsesidig beundran för varandra. Därför blir man förvånad när hon ivrigt förespråkar hans deltagande i kriget. Inte heller tycker hon att det är fel att han duellerar. Både Lermontov och Pusjkin blev ju dödade i dueller!
Båda är utrustade med ett välutvecklat sinne för överdrifter och ingen av dem ger någonsin upp.
Så småningom byter Romain Kacew barndomens trygga nattkärl mot flygarens läderjacka "utan vilken han känner sig ganska ensam". Han blir en framgångsrik stridsflygare och är soldat i sju år och tilldelas bland annat Befrielsekorset av general de Gaulle.
Men det är mamma som drar det längsta strået...
Det är rörande, upprörande och humoristiskt; skrivet med självironi och distans.
Porträttet av modern är kärleksfullt (nja, kanske inte riktigt alltid) och mycket färgstarkt. Romain Garys vindlande vägar mot berömmelse erbjöd både motgångar och förödmjukelser men han kämpade oförfärat; buren av moderns obändiga energi, fördomsfria metoder och egentligen alldeles orimliga förhoppningar.

Inte bara Arioso

Inför 100-årsdagen av Erik Lindegrens födelse 5 augusti 1910 ger Themis förlag ut hans Samladede dikter. Tommy Olofsson recenserar. Läs här.
I P2 ges ett minnesprogram med text och musik torsdagen den 5 augusti 19.30 - 22.30.

Lost in Invisible

Efter några trevande startsidor slår berättelsen i Invisible av Paul Auster klorna i en och man läser andlöst. Och maniskt.
Adam Walker, ung student vid Columbia University, möter Rudolf Born, lärare på samma ställe, och hans coola kvinna Margot, (jag tänker omedelbart på Kristin Scott- Thomas och hennes gåtfulla leende). Ganska snart tycker man att Rudolf Born är en avskyvärd människa och att Adam Walker råkat riktigt illa ut. Men plötsligt är man inte riktigt så säker på sin sak längre. Och sedan börjar man undra vem som egentligen är huvudperson.Adam Walker belyses från flera håll. Men det gör även Rudolf Born. Är någon egentligen den man tror? Och vad är sanning?
Och kärlekens många ansikten. Adam Walker älskar sina föräldrar, men han tycker inte om dem. Och hur är det? Har han en kärlekshistoria med sin syster Gwyn?
1967 - the summer of love.
Tre kapitel - Spring, Summer, Fall - berättas i första, andra och tredje person.
1967 tilldrar sig det viktigaste och 2007 är spelet över.
Invisible är skriven på ett fantastiskt språk - klart som en fjällbäck. Den har drag av thriller och kärleksroman och den är mycket sorglig och vemodig. De litterära allusionerna är många.
Om början var lite seg så är slutet desto mera abrupt. Men det som finns däremellan, ca 290 sidor är värt såväl det ena som det andra. Invisible dröjer sig kvar. Evt är det läge att läsa den svenska översättningen som kommer i oktober - Osynlig i översättning av Ulla Roséen

Fakta och fiktion

2008 kom det ut två böcker som behandlar samma faktabakgrund.
The White War av Mark Thompson behandlar striderna mellan österrikare och italienare som rasade i norra Italien under första världskriget.
Romanen Den här historien av den italienske författaren och filosofen Alessandro Baricco behandlar samma ämne.
Vetenskapsjournalisten och författaren Annagreta Dyring har skrivit en intressant artikel om hur skönlitteraturen kan förtydliga facklitteratur. Hon utgår ifrån Herta Müllers teorier om litterär kvalitet som beskrivs i Kungen bugar och dödar.
Läs hela artikeln här

Agda Holst - modest modernist

Den vackra, hemlighetsfulla konstnärinnan Agda Holst, 1886 - 1976, levde större delen av sitt liv i Kristianstad och var också den som fick stadens första kulturpris 1964. Hon var så självklar att det inte behövdes någon motivering.
Fadern dog tidigt. Modern drev en sybehörsaffär och sedermera även syateljé i Kristianstad. Den i familjen som betydde mest för Agda Holst var brodern Walfrid - Wasa. I breven till honom framträder hon som mest öppen.
Den norske konstnären Ludvig Karsten var djupt förälskad i henne; Hjalmar Gullberg och Tora Vega Holmström var hennes vänner. När brodern och Hjalmar Gullberg dog med ett par års mellanrum höll sorgen på att knäcka henne.
När Agda Holst behövde vila upp sig åkte hon till Hultafors sanatorium i Västergötland eller till Tyringe. I Hässleholm hade hon väninnan Clara Wangel - mor till litteraturvetaren Staffan Bergsten, som skrev romanen Omvägen hem med stoff från denna vänskap. Omslagsbilden på bokens Hanna har Clara Wangel som förebild.
Agda Holst var mycket privat. Hon ville t. ex. att hennes brev skulle brännas när hon dött. Så blev inte fallet. Det kan man väl tycka vad man vill om, men kunskapen om Agda Holst och förståelsen av hennes konst hade varit mycket kanpp utan dessa brev till bl. a. modern, brodern och Tora Vega Holmström.
Birgit Rausing har skrivit en nyligen utkommen bok om konstnärinnan: Agda Holst. Livet, konsten Den är vacker, intressant, mycket lättläst och har ett fantastiskt bildmaterial.
Carlssons förlag har all heder av boken.
Birgit Rausing har även skrivit om Ellen Trotzig (aktuell med utställning i Ystad just nu), Ester Almqvist och Tora Vega Holmström (aktuell med utställning i Ystad 2009).
En fin kvartett av kvinnliga skånska konstnärer