Claes Britton, 46, miste sin mamma, Mona Britton, 2006. Efter tre månaders brant utförsbacke är hon borta. Som professor i invärtes medicin och är hon nog den första som misstänker den svåra lungcancer hennes besvär är symptom på. Mor och son står varandra mycket nära trots att förhållandet är ganska komplicerat. Hon brukade vara den stödjande under sonens depressioner. Claes Britton älskar sin mamma djupt, men han har också en förmåga att se henne utifrån. Mona Britton kan vara både självömkande och full av känslomässiga krav. Han berättar i boken Min mamma är död också om fadern, Sven Britton, som svek hustru och två barn för en ny kärlek i Afrika. Men han vittnar också om en senare känsla av samhörighet med fadern som under moderns sjukdom finns där för henne och sönerna.
Moderns smärtor blir snabbt outhärdliga och omöjliga att medicinera bort. Men hon har förutsett och planerat allt . Hon skriver livskvalitetsprotokoll för varje dag. Det landar så snart på minus varje dag och modern sätter målmedvetet och stoiskt sina planer i verket. Genom sin själsstyrka besparar hon de anhöriga många svåra beslut och situationer. Claes Britton berättar avväpnande och med ett barns öppenhet om sin vantro, sin sorg när insikten kommer och smärtorna när han inser att han blivit "a motherless child". Han reflekterar över aktiv och passiv dödshjälp och smärtlindring. Var slutar det ena och var tar det andra vid. Han skaffar sig en rad nya kunskaper och insikter under moderns sjukdom och död. Det är rörande och tänkvärd läsning som borde vara nyttig för alla att läsa. Döden är en ofrånkomlig del av livet och något man måste försöka förhålla sig till hur svårt det än är.
Bokens omslag visar en vemodig bild av modern på bryggan efter sitt livs sista bad på 67-årsdagen.
torsdag 20 maj 2010
fredag 14 maj 2010
Nessa och Ginnie
Susan Sellers är professor i engelsk litteraturvetenskap vid St. Andrews universitet i Skottland. Hon har skrivit en roman om systrarna Stephen, Vanessa och Virginia, Bell respektive Woolf. Vanessa och Virginia är bokens titel.
Många gillar inte att läsa romaner om verkliga människor, men jag tycker att det är fantasieggande, tänkvärt och lärorikt. Så här kunde det ha varit. Kanske. Som läsare spinner man vidare på tråden, läser mera, slår upp och kontrollerar fakta.
I Vanessa och Virginia är det Vanessas verklighet vi befinner oss i. Hon har ingen lätt sits. Först har hon som äldsta syster (och jag som alltid har trott att hon var yngst!) fått ta hand om familjen - inklusive fadern, förstås - när modern dog.Sedan ingår hon äktenskap med Clive Bell och får ett par barn med honom. Därefter försöker hon sammanleva med den bisexuelle Duncan Grant. Det är tänkt att förhållandena ska vara fria. Och visst är de det. Men mest för männen. Hur lever en trebarnsmor ut sitt fria förhållande?
Vanessa är bildkonstnär - hur utövar en trebarnsmor sitt konstnärsskap? - men hon står hela tiden i skuggan av sin mera berömda yngre syster och hennes litterära framgångar..
Systrarna är varandras bästa vänner. Men de är också rivaler. Om föräldrarnas uppmärksamhet, om småbröderna, om männen, om konsten - ja, till och med om Vanessas söner! Virginia är en svartsjuk moster.
Hela Bloomsburygruppen och Hogarth Press figurerar i boken. Men bara med förnamnen. Och jag frågar mig om man inte bör ha en förförståelse för att riktigt kunna ta till sig boken. Jag har sträckläst och haft stort nöje av Vanessa och Virginia, men jag har också relativt nyligen läst Leka med modernismen av Ingela Lind. Den handlar om Bloomsburygruppen och deras radikala liv som var en reaktion på det sippa viktorianska samhället.
Eller också kan man kanske bara läsa romanen och strunta i vem som egentligen var vem?
Det är inte fel att låta Vanessa ha tolkningsföreträde en enda gång. Jag läser och lider med henne i hennes ändlösa väntande på den förlupne Duncan Grant som hon älskade så högt.
Hon skulle räcka till för alla hela tiden. Även när hon själv höll på att brista. Är det konstigt att hon längtade bort någon gång från barn, syskon, äkta män, oäkta män. älskare, husdjur och matlagning? Nej, verkligen inte!
Några exempel på vidareläsning:
Quentin Bell, Virginia Woolf (Vanessas son skriver om sin moster)
Richard Kennedy, En pojke på Hogarth Press
Virginia Woolf, Ögonblick av frihet
Nigel Nicolson, Porträtt av ett äktenskap
Många gillar inte att läsa romaner om verkliga människor, men jag tycker att det är fantasieggande, tänkvärt och lärorikt. Så här kunde det ha varit. Kanske. Som läsare spinner man vidare på tråden, läser mera, slår upp och kontrollerar fakta.
I Vanessa och Virginia är det Vanessas verklighet vi befinner oss i. Hon har ingen lätt sits. Först har hon som äldsta syster (och jag som alltid har trott att hon var yngst!) fått ta hand om familjen - inklusive fadern, förstås - när modern dog.Sedan ingår hon äktenskap med Clive Bell och får ett par barn med honom. Därefter försöker hon sammanleva med den bisexuelle Duncan Grant. Det är tänkt att förhållandena ska vara fria. Och visst är de det. Men mest för männen. Hur lever en trebarnsmor ut sitt fria förhållande?
Vanessa är bildkonstnär - hur utövar en trebarnsmor sitt konstnärsskap? - men hon står hela tiden i skuggan av sin mera berömda yngre syster och hennes litterära framgångar..
Systrarna är varandras bästa vänner. Men de är också rivaler. Om föräldrarnas uppmärksamhet, om småbröderna, om männen, om konsten - ja, till och med om Vanessas söner! Virginia är en svartsjuk moster.
Hela Bloomsburygruppen och Hogarth Press figurerar i boken. Men bara med förnamnen. Och jag frågar mig om man inte bör ha en förförståelse för att riktigt kunna ta till sig boken. Jag har sträckläst och haft stort nöje av Vanessa och Virginia, men jag har också relativt nyligen läst Leka med modernismen av Ingela Lind. Den handlar om Bloomsburygruppen och deras radikala liv som var en reaktion på det sippa viktorianska samhället.
Eller också kan man kanske bara läsa romanen och strunta i vem som egentligen var vem?
Det är inte fel att låta Vanessa ha tolkningsföreträde en enda gång. Jag läser och lider med henne i hennes ändlösa väntande på den förlupne Duncan Grant som hon älskade så högt.
Hon skulle räcka till för alla hela tiden. Även när hon själv höll på att brista. Är det konstigt att hon längtade bort någon gång från barn, syskon, äkta män, oäkta män. älskare, husdjur och matlagning? Nej, verkligen inte!
Några exempel på vidareläsning:
Quentin Bell, Virginia Woolf (Vanessas son skriver om sin moster)
Richard Kennedy, En pojke på Hogarth Press
Virginia Woolf, Ögonblick av frihet
Nigel Nicolson, Porträtt av ett äktenskap
Etiketter:
Bloomsburygruppen,
Susan Sellers,
Vanessa och Virginia
torsdag 13 maj 2010
Clarence Crafoord är en berättelse
Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser är titeln på Clarence Crafoords nyutkomna memoarer. Utan hjälp av vare sig fotografier, dagböcker eller brev berättar han minnen ur sitt sjuttiofyraåriga liv. Man kan bara beundra hans minneskapacitet och goda berättarförmåga. Det litterära intresset grundlades tidigt. Att han skulle bli läkare följde med vid dopet. Kanske inte direkt att han skulle bli själsläkare, freudian och psykoanalytiker.
Clarence Crafoord använder människors livsberättelser som hjälp till att ställa diagnos. Han förkastar dagens check-listdiagnoser. En utav hans tidigare böcker heter just Människan är en berättelse. Om samtalskonst.
Kärleksförsök och svek börjar med en chock! D.v.s. författarens 60-fest på Riddarhuset i Stockholm. Sonen Alexander tar bladet från munnen och avslöjar faderns alla svek och misslyckanden genom livet. (Man tänker ofelbart på en dansk film med samma tema. Festen tror jag att den hette.)
Clarence Crafoord har ännu inte hämtat sig riktigt. Efter att ha läst boken förstår man sonen bättre. Och kanske härrör bokens titel från denna tilldragelse.
En ensam uppväxt i överklassmiljö, ett liv parallellt med föräldrarnas, en mor som var närvarande men ändå inte där riktitgt för honom på samma sätt som barnjungfrun.
De tidiga förälskelserna och flickvänner ägnas stort intresse. Han tycker bara om långa slanka flickor. På sidan 101 skriver själsläkaren: "Jag har alltid varit rädd för och misstrott fetmande människor, övertygad om att deras överviktighet är ett sätt att förtrycka folk omkring sig, inte respektera andra, att breda ut sig gränslöst kring omgivningen, ofta både i sitt högljudda tal som invaderar medmänniskor och i sitt fysiska anspråk på utrymme i olika avseenden, ofta på andras bekostnad"
Får en psykiater hålla sig med sådana fördomar?
Man undrar om han valt patieneter efter BMI?
I andra hälften av boken får man en livfull skildring av yrkeskarriären och de olika arbetsplatserna. Då och då inflikas något om en ny hustru och ett eller flera nya barn.
Den första hustrun hade han egentligen inte tänkt gifta sig med. Det var hon som valde ut honom som far till sina barn...
Om den här boken tycker jag:
Intressant? Ja.
Sympatiskt? Nej!
Clarence Crafoord använder människors livsberättelser som hjälp till att ställa diagnos. Han förkastar dagens check-listdiagnoser. En utav hans tidigare böcker heter just Människan är en berättelse. Om samtalskonst.
Kärleksförsök och svek börjar med en chock! D.v.s. författarens 60-fest på Riddarhuset i Stockholm. Sonen Alexander tar bladet från munnen och avslöjar faderns alla svek och misslyckanden genom livet. (Man tänker ofelbart på en dansk film med samma tema. Festen tror jag att den hette.)
Clarence Crafoord har ännu inte hämtat sig riktigt. Efter att ha läst boken förstår man sonen bättre. Och kanske härrör bokens titel från denna tilldragelse.
En ensam uppväxt i överklassmiljö, ett liv parallellt med föräldrarnas, en mor som var närvarande men ändå inte där riktitgt för honom på samma sätt som barnjungfrun.
De tidiga förälskelserna och flickvänner ägnas stort intresse. Han tycker bara om långa slanka flickor. På sidan 101 skriver själsläkaren: "Jag har alltid varit rädd för och misstrott fetmande människor, övertygad om att deras överviktighet är ett sätt att förtrycka folk omkring sig, inte respektera andra, att breda ut sig gränslöst kring omgivningen, ofta både i sitt högljudda tal som invaderar medmänniskor och i sitt fysiska anspråk på utrymme i olika avseenden, ofta på andras bekostnad"
Får en psykiater hålla sig med sådana fördomar?
Man undrar om han valt patieneter efter BMI?
I andra hälften av boken får man en livfull skildring av yrkeskarriären och de olika arbetsplatserna. Då och då inflikas något om en ny hustru och ett eller flera nya barn.
Den första hustrun hade han egentligen inte tänkt gifta sig med. Det var hon som valde ut honom som far till sina barn...
Om den här boken tycker jag:
Intressant? Ja.
Sympatiskt? Nej!
Etiketter:
Clarence Crafoord,
Kärleksförsök och svek
måndag 10 maj 2010
Pionjärkvinna
Den här boken blev jag riktigt nyfiken på:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/det-fanns-ett-morker-under-den-sakra-ytan_4684657.svd
lördag 8 maj 2010
Maria Eleonora, 41, retar gallfeber på Axel Oxenstierna
Varför kan man läsa så mycket om Gustav II Adolf och hans dotter drottning Kristina, men så lite om Maria Eleonora av Brandenburg (1599-1655) hustru och moder?
Hon var visserligen vacker men betecknades som hysterisk och galen. Den bilden befästes under 1800-talet och ingen har hittills brytt sig om att föröka revidera den förrän nu Moa Matthis, feministisk författare och kulturskribent. Maria Eleonora. Drottningen som sa nej heter hennes mycket intressanta och lättillgängliga bok. Den skildrar en kvinna som hade att kämpa mot den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna och hela gubbförmyndarregeringen. Undra se´n på att hon tog till tårarna? Vilka andra vapen hade hon? Äktenskapet med Gustav II Adolf var i och för sig inte olyckligt men han var ju däremot alltför upptagen av krigföring.
Och 1632 blev Maria Eleonora änkedrottning. Hon vantrivdes hela tiden i det kalla Sverige och längtade hem till Tyskland. 1640 genomför hon en välplanerad rymning till det danska Gotland. Senare kallades hon tillbaka av Drottning Kristina, som varit nio år när hon skildes från sin mor på grund av dennas dåliga inflytande på den blivande regenten.
Vidare läsning i ämnet:
Marita Jonsson, Abdikationen (Historisk roman om drottning Kristina)
Kristina, Brev och skrifter
Marie-Louise Rodén, Drottning Christina
Sverker Oredsson, Gustav II Adolf
Etiketter:
Drottning Kristina,
Gustav II Adolf,
Maria Eleonora,
Moa Matthis
Vad betyder väl några bibliotekarier mot en tulipanaros på biblioteket?
Ny älgdemonstration
Stockholms aningslösa kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, FP, tycker att biblioteken ska utöka öppettiderna samtidigt som personalstyrkan skärs ner.
3/4 av personalen har skrivit under en begäran om minskade öppettider och ett stopp för ytterligare nedskärningar av personalen.
Två nya tunnelbanebibliotek ska öppnas och biblioteket vid Medborgarplatsen ska byggas om. Hur kan man både utöka och minska på en gång?
Madeleine Sjöstedt säger att man ibland måste satsa på vissa delar av verksamheten och då får personalen stå tillbaka. Biblioteken måste moderniseras. Madeleine Sjöstedt säger att hennes fokus inte ligger på bibliotekarierna utan på medborgarna. Halleluja!
För medborgarnas skull borde Madeleine Sjöstedts fokus ligga på biblioteksverksamheten.
Biblioteksverksamhet är inte detsamma som antal öppettimmar
Stockholms aningslösa kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, FP, tycker att biblioteken ska utöka öppettiderna samtidigt som personalstyrkan skärs ner.
3/4 av personalen har skrivit under en begäran om minskade öppettider och ett stopp för ytterligare nedskärningar av personalen.
Två nya tunnelbanebibliotek ska öppnas och biblioteket vid Medborgarplatsen ska byggas om. Hur kan man både utöka och minska på en gång?
Madeleine Sjöstedt säger att man ibland måste satsa på vissa delar av verksamheten och då får personalen stå tillbaka. Biblioteken måste moderniseras. Madeleine Sjöstedt säger att hennes fokus inte ligger på bibliotekarierna utan på medborgarna. Halleluja!
För medborgarnas skull borde Madeleine Sjöstedts fokus ligga på biblioteksverksamheten.
Biblioteksverksamhet är inte detsamma som antal öppettimmar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)