Jul med Ernst

Kirchsteiger, Ernst, Jul med Ernst
Mat, blommor & fix

Själva Ernst börjar redan på omslaget. ( Försättsbladet hade varit ett bättre omslag.) Matdelen är bra. Enkla recept med inte så många eller konstiga ingredienser.
Men i blomdelen blir det värre. Att lägga amaryllisen på ett fat eller sätta julrosen i en hink känns inte som någon innovation, precis. Och vem har övervintrad mangold?
Fix-delen är inte heller någon höjdare. Ta till exempel den improviserade gran som görs av björkvidjor som sätts i en ring i en utekruka och snörps till i toppen och kläs med grankvistar som sticks i underifrån. I toppen sätter man ett äpple. Om man gör två sådana granar kan man ha en på ömse sidor om trappan. Jättefint!
Men det magra lingonhjärtat tycker jag om! Man böjer till ett hjärta av ståltråd och klär det snålt med lingonris. Det känns som en befriande motvikt till allt onödigt överflöd i signad juletid.
Förlåt, Ernst.

Sticka i romantisk lantstil

Pantzar, Inga Wallöe, Sticka i romantisk lantstil
Är man född på landet blir man lätt misstänksam av en sådan här titel.
Romantisk, OK, eller lantstil, kanske det. Men romantisk och lantstil blir väl ändå too much? Svar: Ja, helt klart. Visserligen har inspirationen kommit från engelsk landsbygd och allt ser ut som Foyle´s War och 40-tal (ja, utom hundtröjan Ludvig, vill säga) och det förklarar ju en del.
Man kan sticka den plisserade kjolen Signe; man kan virka guldmössan Ingrid i Madeira Lamé och blomsterscarfen Lisen stickas av allt överblivet garn. Till hästen stickar och tovar man ett täcke och till festen gallervirkar man ett halsband.
För att inte tala om alla dessa blommor – spiralblommor, rosettblommor, platta blommor, fylliga blommor, enkla blommor, miniblommor. Den snygga, charmigt fräkniga modellen, typ Fergie, lutar sig mot faluröda ladugårdsväggar, stubbar och skrovliga trädstammar och ser allmänt dekorativ ut. Pärmens insidor pryds av mulliga rosor som mest påminner om pioner.
Det bästa i den här boken är recepten på den engelska fruktkaka, som det är alldeles rätt tid att lag till nu för att den ska hinna mogna till jul och på de 15 sconsen med grädde och socker i som man ska äta med clotted cream och jordgubbsmarmelad på.
Men visst är det roligt att bläddra i den lilla läckra boken och glädja sig åt allt man inte behöver sticka. Eller virka.

Augustpriset

Hurra! Han fick det, Steve Sem-Sandberg!

Och inte nog med det! Han kommer till Kulturhuset i Hässleholm tisdagen den 26 januari kl 19 och berättar om De fattiga i Lodz.

Broarna i Madison County

Omsedd - åtminstone till vissa delar - film: Broarna i Madison County från 1995 efter romanen med samma namn av Robert James Waller. Jag minns att jag då tyckte att filmen var ganska tråkig och boken är jag inte säker på att jag någonsin läst. Nu tyckte jag att problematiken var lite intressant och att det var riktigt roligt att se barnens sippa reaktioner på moderns kärlekshistoria.
Föräldrar förväntas per definition inte vara behäftade med något kärleksliv.
Men Clintan, Clintan. Med ungefär lika mycket sex appeal som en hyvlad tretumsplanka. Precis som 1995. Meryl Streep ficka ta hand om hela ruljansen. Precis som 1995. Och visst hade Rosemont Bridge varit mycket vackrare utan cykelstället?
Det blir till att läsa boken, tror jag. Och tänka bort Clintan.

Torsdagen (12/11) med Merete Mazzarella

Efter lite gnissel i starten kom Merete Mazzarella högvarv i en timmes tid. Sällan har en timme gått så fort. MM är en lysande kvick och sprirituell föreläsare som elegant glider från ämne till ämne och formulerar tankar och åsikter med avundsvärd träffsäkerhet. Ämnet för kvällen var Fredrika Runeberg och Zacharias Topelius och de biografier MM skrivit om dem. Innan hon rev martyrskapet av Fredrika Runeberg och avslöjade hur de tre döttrarna körde med sin stackars far Zacharias Topelius hann hon med att berätta om två av sina tidigare böcker, Linjer mellan stjärnor och Den goda beröringen. Den senare titeln gillar hon inte. Undertiteln: Om kropp, hälsa, vård och litteratur är bättre.
Fredrika Charlotta, född Tengström En nationalskalds hustru. Det är titeln på den biografi som Merete Mazzarella skrev på uppdrag av Svenska litteratursällskapet i Finland till 200-årsminnet av Fredrika Runebergs födelse. Vi bör vara försiktiga med att moralisera över äldre tiders kvinnosyn tycker MM. Johan Ludvig Runeberg har kommit att framstå som en mansgris genom att Fredrika Runeberg gjorts till alla förtryckta kvinnors skyddshelgon. Hon togs på entreprenad av Märta Tikkanen enligt MM. Och visst passade FR upp hela tiden och födde (trots sin förlossningsskräck) åtta barn, hade överseende med makens romanser med andra kvinnor och satt oförtröttligt vid hans sjuksäng efter slaganfallet 1863 som gjorde honom sängliggande i 14 år. Han var en sur, otålig och ljudöverkänslig patient och när Fredika skulle vända blad i högläsningsboken fick hon gå ut i angränsande rum. Men Fredrika var en driftig kvinna. Hon var journalist och blev den första kvinnliga tidskriftredaktören i Finland. Hon skrev den första historiska romanen, Fru Catharina Boije och hennes döttrar femton år innan Topelius kom med sin.
Finlands sagofarbror Zacharias Topelius hatade från tid till annan Finlands barn. Uppmärksamheten blev honom övermäktig. Ingen saknad, ingen sorg heter biografin som MM skrivit om honom. Den skildrar en dag i ZT:s liv strax innan han ska fylla 80.
Han är änkling med tre sinsemellan mycket olika döttrar. Det de har gemensamt är att de alla hunsar sin far, var och en på sitt sätt. De till och med kontrollerar hur hans mage sköter sig...
Han å sin sida är en riktig kycklingmamma som oroar sig över sina döttrar. Särskilt då den ogifta, nervösa och olyckliga Toini.
Merete Mazzarella för de båda författarna närmare oss i tid och rum och gör dem till levande människor inte alls olika oss andra trots allt.
Nästa år kommer en ny bok av Merete Mazzarella. Resa med rabatt heter den. Den handlar om hur livet ter sig när man plötsligt blivit pensionär och får rabatt på biljetten och ingen undrar hur det egentligen är möjligt. Varför frågar ingen efter legitimationen?
Varför är det så viktigt med legtimation i ena ändan av livet men inte i den andra???

The Stone Angel

För många år sedan läste jag en jättebra bok som heter Marmorängeln av den kanadensiska författarinnan Margaret Laurence. Jag minns att jag gillade den gamla ampra damen som är över nittio år och som sonen och svärdottern vill lämpa över till ett vårdhem. Hagar Currie Shipley blir rasande när hon ser petuniorna utanför vårdhemmet. "I hate Petunias!" rasar hon. Men hon tänker ju i vilket fall som helst inte stanna på Silver Elms så det kan göra detsamma.

Nu har jag sett filmen med Ellen Burstyn i huvudrollen. Den är mycket stark. Och Ellen Burstyn är plågsamt äkta. Min bild av Hagar (namnet är säkert valt med omsorg) blev delvis en annan. Hon är fortfarande samma gamla bitska dam, men hennes komplicerade personlighet blir så tydlig. Hagar är sin oförsonlige faders envisa dotter och hon får betala ett högt pris för sina felval och misstag.
Eftersom The Stone Angel finns i min bokhylla i ett gammalt pocketex blir det ingen annan råd än att jag får läsa om den. När jag slår upp den står det som motto ett favoritcitat av Dylan Thomas: Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.

Från Lark Rise till Candleford

Ny engelsk TV-serie i 10 delar. Den började i Svt1 i söndags
(25/10) kl 18.15.
Flora Thompson (1876 - 1947) har skrivit Lärkans flykt till Candleford som ligger till grund för serien. Lark Rise to Candleford kom ut 1938 och översatt till svenska 1984. Första avsnittet bådar gott. Ibland gick tankarna till och med till Thomas Hardy. Så bra var det.
Det lilla fattiga Lark Rise kämpar som David mot det större och rikare Candleford/Goliat.
Det var då det. Och ikväll hördes i Rapport att lilla Malung kämpar för sin överlevnad mot närliggande större tätorter. Fast nu gäller det andra saker än avgifterna för telegram, vilket var ämnet för första avsnittet av Från Lark Rise till Candleford.
Repris SVT24 30/10. Jag tror att jag ska se om det...